Uttagningen, matchningen och oviljan att ändra i kedjorna – experterna eniga om att Jukka Jalonen är boven bakom Lejonens VM-fiasko: ”Men han har alltid hittat nya sätt att vinna”
Finland skulle marschera till ett andra raka VM-guld i Tammerfors. I stället gjorde de sitt sämsta VM på nästan 20 år. Det är underkänt för Jukka Jalonen rakt igenom, säger SVT:s expert Jonas Andersson.
Hur gick det så här?
Trevande spel, frustrerade och spända stjärnor, varken ett fungerande försvar eller en pålitlig målvakt ... herrlandslaget i ishockey var inte sig likt i VM på hemmais den här våren.
Kanada – som stått för motståndet i tre raka finska VM-finaler – var starkare med 4–1 i kvartsfinalen. Då frågan om vad som riktigt gick snett diskuterades i Slaget efter tolv på fredagen var experterna eniga om att man inte ska fokusera på just den matchen.
– Finland har inte varit det väloljade maskineri vi fått se, utan hamnar i en position där man möter Kanada i en kvartsfinal och då är det som att singla slant. Det gick snett redan före det, säger SVT:s expert Jonas Andersson.
– Men med det sagt är det ett problem i sig att Finland gör sin bästa match mot Kanada, fortsätter han och får medhåll av Yle Sportens VM-reporter Mattias Simonsen:
– Det finns en orsak till att många nu i efterhand använt ordet ”dieselmotor” för att beskriva årets landslag. Det tog en evighet för dem att komma i gång. Och då det betydde som mest fanns det fortfarande för mycket att åtgärda, säger han.
Lyssna på hela diskussionen på Arenan här:
Varför misslyckades Lejonen i hemma-VM i ishockey?
”Helt enkelt mycket som gick snett”
Det går att peka ut tre stora problem för Finland. För det första hade man inte ett lika pålitligt målvaktsspel som under de tidigare framgångsrika turneringarna.
– Emil Larmi övertygade aldrig. Han blev aldrig den målvakten som Lejonen hade kunnat luta sig tillbaka på, konstaterar Niclas Lönnqvist från Hufvudstadsbladet som kommenterade Finlands matcher på svenska i MTV3.
För det andra fungerade försvarsspelet inte alls som det brukar.
– Och det var ett genomgående problem genom hela turneringen. Försvarsspelet som varit så otroligt bra under Jukka Jalonens ledning tidigare år krackelerar helt enkelt på ett sätt som jag inte sett tidigare. Man släpper in fyra mål mot USA, tre mot Tyskland och sen fyra igen i kvarten, säger Andersson.
För det tredje klarade Finland inte av att göra mål. Jalonen var mån om att understryka att laget skapade chanser helt lika effektivt som i fjol, men tog bara inte vara på dem.
– Det är helt enkelt mycket som gick snett. Landslagsuttagningen och oviljan att rucka om i kedjorna är två orsaker. Var det pressen? Arrogans hos landslagsledningen? Det är stora frågor, säger Simonsen.
Förstakedjan som aldrig kom i gång: ”Gör mig frustrerad”
Det är lätt att peka ut förstakedjan som det största problembarnet. Mikko Rantanen, som stod för 55 mål i grundserien i NHL och ett mål per match i slutspelet, var till slut vid sidan om Jere Sallinen den enda i landslaget som inte klarade av att spräcka nollan.
– Det gör mig frustrerad. Man sitter på en av världens bästa spelare i Rantanen – hans tredje period mot Tyskland var bland det mest överlägsna jag sett – och jag förstår inte varför Jalonen inte gör justeringar för att få honom att komma i gång, säger Andersson.
– Ja alla var ju överens om en sak: Mikko Rantanen och Kaapo Kakko skulle spela tillsammans. Det visste alla redan före turneringen började. De känner varandra bra och vi fick ju se att de hittade varandra direkt då de äntligen placerades ihop i slutet av kvartsfinalen, kompar Simonsen.
– Jag tror att Jalonen helt enkelt var för envis. Han borde ha haft mod att experimentera tidigare. Ommöbleringen började först då det var alldeles för sent, anser också Lönnqvist.
Det är inte direkt första gången Jalonen väljer att lita på sina kedjor och låta dem få sin tid att spela ihop sig. Men ändå finns det oroväckande signaler i tränarens beteende.
– Jag tycker det var iögonfallande hur mycket Jalonen fokuserade på att kritisera media för hur ”vi underskattar motståndare” och ”skapar press för NHL-stjärnorna”. Han hade helt klart lagt märke till alla skriverier och hade kanske bestämt sig för att visa att han minsann vet bäst, säger Simonsen.
– Nu fick man hur som helst inte ut max av varken Rantanen, Teemu Hartikainen eller Sakari Manninen, säger Andersson.
Uttagningen sågas
Det är trion också överens om att Jalonen egentligen hade kunnat åtgärda redan under uttagningen.
– Det är bara jättemärkligt att Markus Granlund petades, säger Simonsen och fortsätter:
– Han fungerar bevisligen bra tillsammans med Hartikainen och Manninen, men nu utgick Jalonen i stället bara från att Rantanen också måste göra det i stället för att skapa en NHL-kedja tillsammans med Kakko och Kasperi Kapanen.
Speciellt märkligt då namn som Marko Anttila, Jere Sallinen och Harri Pesonen klarade cutten, anser experterna.
– Man ska kunna diskutera om Jalonen litade för mycket på spelare som varit trotjänare i landslaget. Spelare som Anttila, Ohtamaa och Pesonen hade kanske sett sina bästa landslagsdagar, säger Lönnqvist.
– Men samtidigt är det bara naturligt att man i den position som Jalonen är litar på att vissa spelare som hjälpt en nå otrolig framgång tidigare kan göra det en gång till, kontrar Simonsen och fortsätter:
– Med det sagt så blev det bara pinsamt att de inte ens ringde Eeli Tolvanen då hans Seattle åkte ur. Han är en målspruta som med facit på hand saknades. Och Valtteri Kemiläinen hade kunnat vara en till puckskicklig back bakom Mikko Lehtonen.
Dessutom valde Jalonen att ända in i det sista matcha samtliga kedjor lika mycket.
– Det har förvisso varit en framgångsmodell för Jalonen. Och jo, det fungerar när man sparar på spelarna för en kvartsfinal. Men då man väl är där hade jag gärna sett Rantanen spela över 20 minuter, som han snittade i NHL, säger Andersson.
– För Jalonen är den här turneringen underkänd rakt igenom, både gällande uttagningen och matchningen. Det är mycket som ska analyseras, fortsätter han.
”Frågan är om man inte borde säga tack och hej”
Andersson, som själv spelat VM för Tre Kronor och dessutom spelat under Jukka Jalonen då han lirade i HPK, understryker ändå att han har enorm respekt för den finske coachen.
– Jag har honom att tacka för mycket. Och hans cv talar för sig själv. Han har alltid förnyat sig och hittat nya sätt att vinna. Så som vi vann med HPK eller Finland vann VM 2011 – det är en helt annan spelstil än den Finland spelar med nu. Det blir intressant att se vad han hittar på, säger han.
Jalonen skrev i fjol på en tvåårsförlängning som alltså täcker också VM 2024 som spelas i Prag och Ostrava i Tjeckien.
– Frågan är om det inte så småningom är dags att säga tack och hej åt Jalonen och ersätta honom med ett nytt namn. Jag tycker att han verkar både nonchalant och arrogant när han möter pressen och det ger intrycket att han börjar bli trött på att träna landslaget, säger Lönnqvist.
– Frågan är faktiskt om han ens själv vill fortsätta. Då han kritade på kontraktet så levde han i tron om att det blir en World Cup 2024. Det blir det inte. Nu blir nästa turnering med bästa möjliga spelare antagligen tidigast OS 2026. Om det är det han vill uppleva så är frågan om han orkar vänta, säger Simonsen.
Att helgonförklarade Jalonens anseende skulle ha förstörts av det tidiga VM-uttåget är det ingen som tror.
– Om tio år kommer ingen att minnas den här turneringen. Han har fortfarande vunnit tre VM-guld, ett OS-guld och ett JVM-guld, säger Simonsen.
För mycket av det goda?
Det går faktiskt inte att undvika det faktum heller att de senaste åren bjudit på en rejäl medaljfrossa för både den finländska publiken och spelarna i landslaget. Har det blivit för mycket av det goda för att orka tagga till?
– Jag köper inte det snacket. Jag förstår inte varför hungern skulle gå ner bara för att man vunnit en gång. Det upplevde jag aldrig som spelare. Det är något som personer utifrån kan missta nervositet eller överansträngning för, säger Andersson bestämt.
– Rantanen var ju nästan i tårar för att han var så besviken. Och Kapanen var så förbannad att han marscherade rakt in i omklädningsrummet. Sådant gör man inte om man inte bryr sig. Tvärtom tror jag att det var pressen som blev för stor, kompar Simonsen.
Med facit på hand var det kanske inte värst rättvist att titulera Lejonen som så stora guldfavoriter som de var inför turneringen.
– Man drogs kanske in i hajpen och baserar det på allt landslaget uppnått tidigare då man dessutom spetsar till det med Mikko Rantanen. Men kollar man rent krasst på laget så är det inte värst märkvärdigt – framför allt backtruppen, säger Andersson och utvecklar:
– Jag ser att det finns två finska backar, Lehtonen och Olli Määttä, som hade gått in i den svenska backtruppen som inte heller var värst högklassig det här VM. Det är väl en bra mätare ändå. Förhoppningarna var för höga och baserades på vad spelarna gjort tidigare i landslaget.