Bokrecension: Pia Ingström skriver om nerver man ärver, om kannibalism och köpcentret som själslandskap

Pia Ingström skriver med nerv och utan pardon. Med uppriktighet och engagemang gör Ingström sitt högst privata minnesarbete angeläget och intressant.

Vem har rätt att skriva om vem och att använda en annans liv som stoff för text? Frågan hänger kvar när jag läst ut Pia Ingströms nya essäsamling Min farmors nerver.

I essän ”Människan är alltid någon annans berättelse – Kannibaler, biografiska anrättningar och modersmord” resonerar Pia Ingström kring vilka bevekelsegrunder och motiv man kan ha som författare att ta sig an och skildra en annan människa, att ”kannibalisera” på någon – vare sig det är fråga om en allmänt känd person eller ”vanliga, utbytbara eller perifera för nästan alla andra än mig”.

När en av Ingströms väninnor (som är psykoterapeut) påpekar att det finns ett inslag av narcissism i den skrivande människans grundläggning ger Ingström henne rätt, men framhåller också att en författare som hon drivs av altruism och generositet, av en vilja att uttrycka sig, att förklara och berätta:

”en ödmjuk självutlämnande vädjan om närhet och förståelse i att dela med sig, men det finns också en fåfäng lust att stolt visa upp, och ett begär efter beröm.”

Samtidigt mal ”kannibalismens skuldfråga” på, och författaren frågar sig om hon har rätt att knycka och stjäla det hon vill för att berätta om andra människors liv, att likt likmasken livnära sig på andra människors levnadshistoria.

Till syvende och sist handlar det om att inse, erkänna och vara medveten om att man har ett ansvar. Att man som författare alltid går in i en skrivprocess med baktankar och egenintressen som kan ställa sig i vägen för den berättelse man vill skriva.

Balansgång mellan respekt och respektlöshet

Ibland kan det också vara svårt att tvingas ta hänsyn till andra människors motstånd eller invändningar.

Pia Ingström refererar bland annat till debatten och dragkampen som uppstod kring utgivningen av Johanna Holmströms bok om Märta Tikkanen när Märta Tikkanen och hennes intressebevakare, dottern Susanna Ginman, ville stryka och ändra i Holmströms text.

Ingström sällar sig till ”team Tikkanen/Ginström” som ville att en del av privatlivet skulle strykas eller anonymiseras (framför allt namn på älskare). Enligt Ingström handlar det om en form av respekt för Märta Tikkanens vilja – framför allt eftersom Tikkanen var medförfattare till boken.

När Pia Ingströms egen farbror utbrister att han dödar henne om hon får för sig att skriva om hans mor, dvs. Ingströms farmor, (”Den sista tjänst jag kan göra mina föräldrar är att se till att ingen pratar om dem efter att de är döda”) konstaterar Ingström att hon i och för sig förstår hans invändningar, men att hon dessvärre inte kan respektera hans önskan.

Hon vill skriva om sin farmor, om det labila ingströmska temperamentet, om nerver man ärver.

Att skriva om såväl nu levande som avlidna personer kräver en balansgång mellan det respektfulla och det respektlösa. Man tvingas förhålla sig till såväl studieobjektet självt som till personer i den närmaste kretsen och göra avvägningar. Frågan är vilken historia man vill berätta, vad som gagnar berättelsen och de egna intentionerna på bästa sätt.

Om vådan av att vara mamma

I essäsamlingen Inte utan min mamma (2010) skrev Pia Ingström om sin karelska mamma Vuokko och om sina morbröder.

I Min farmors nerver intar modern också en central plats – inte minst som ett slags spegelbild och projektionsyta. En språngbräda och en skalpell, en outgrundlighet och en oro.

Pia Ingström vittnar om sitt livslånga intresse för den amerikanska författaren Sylvia Plath som begick självmord endast 30 år gammal genom att sticka huvudet i en gasspis. Året var 1963.

Året innan hade Pia Ingströms mamma planerat att avsluta sitt och den då 3–4-åriga dotterns liv på samma sätt som Sylvia Plath. Med ett mått av lakonism konstaterat Ingström att hon sedan tidig barndom ”haft ett naturligt intresse för mammor som planerar självmord med hushållsgas.”

I den vindlande vackra och smärtsamt självutlämnande essän ”Sylvia, Aurelia, min mamma och jag” redogör Ingström för hur Sylvia Plaths liv och texter följt, stöttat och lyft henne i mer än femtio år. Beroende på ålder och på vilken plats i livet hon befunnit sig har hon läst och tolkat Plaths texter på olika sätt.

Det är framför allt dikterna som handlar om moderskap och barn som fascinerar Ingström – inte minst eftersom hon är upptagen av frågor som handlar om separation och individuation.

Resonemanget kretsar kring vådan och vikten av att förmå släppa taget om sina (vuxna) barn även om det skaver i själen och smärtar i hjärtat.

På ett öppenhjärtigt och självrannsakande sätt skriver Ingström om sina svårigheter att tackla moderskapets kanske svåraste del – att avstå och avvara. Att lita på att livet bär och att inse att (de vuxna) barnen klarar sig utan goda råd och alltför handfast vägledning.

Att minnas är ett rengöringsarbete

Att skriva om sin närmaste familj och sin släkt är en arkeologisk undersökning som frilägger mönster och minnen, lyser upp mörka vrår och samtidigt visar på möjliga utvägar ur de egna irrgångarna och återvändsgränderna.

Att formulera sig kring händelser – både stora och små – som kommit att prägla ens barndom och uppväxt kan vara befriande och katarsiskt. Ett självrannsakande rengöringsarbete som (i bästa fall) frigör tankekanalerna från onödig slagg och barlast.

Pia Ingström skriver med nerv och utan pardon. Med uppriktighet och engagemang förmår Ingström göra sitt högst privata minnesarbete angeläget och intressant.

De mest berörande avsnitten i boken handlar om Ingströms farmor och om den komplicerade relationen till hennes äldsta son, Ingströms far. En relation som präglades av farmoderns återkommande depressioner och separationen under krigsåren då fadern skickades till Sverige som krigsbarn.

Den känslomässigt komplicerade och komplexa relationen mellan mor och son satte djupa spår i Ingströms far. Också relationen mellan far och dotter visar sig vara full av fallgropar och slukhål – frustrationer och slitningar som tar sig uttryck i stormiga gräl och återkommande konfrontationer.

Varje plats bär på en historia

Det går inte att stiga ner i samma flod två gånger, och att återvända till barndomens landskap, marken och stenar där barn man lekt kan vara en omvälvande upplevelse – en upplevelse av alienation och främlingskap, eller en upplevelse av igenkänning och identifikation, eller lite av bådadera.

När Pia Ingström reser tillbaka till Gårdsbacka i östra Helsingfors där hon växte upp blir författaren ett slags upptäcktsresande som med sociologens nyfikna och vetgiriga blick närstuderar kvarteren och bakgårdarna som under många år var hela hennes värld.

Med journalistens frågvishet närmar hon sig människorna som lever här i dag – vad är det som får folk att trivas i en stadsdel som av många beskrivs som ett problemområde med inslag av droger, marginalisering och fattigdom.

Essän om Gårdsbacka bjuder på många intressanta tankar kring förortens själslandskap, om hur stadsplanering kan hjälpa eller stjälpa förortens livskraft och sammanhållning, och om hur man genom att engagera invånarna kan skapa en hembygdskänsla som omfattar folk med olika sociala och kulturella bakgrunder.

Texten mynnar ut i en lovsång till Gårdsbacka köpcentrum, ”stadsdelens hjärta”, som blir en sinnebild för den mångfald och den matrikedom som finns i Gårdsbacka.

Samtidigt pågår just nu en kamp om köpcentrets framtid när det gamla centret ska rivas för att ge plats åt ett nybygge. Frågan är om kommersiella aktörer kommer att köra över invånarnas och småföretagarnas intressen, och hur det nya köpcentret kommer att förändra Gårdsbacka?

Pia Ingström har i alla fall övertygat mig om att jag å det snaraste bör göra en exkursion till Gårdsbacka – så länge det gamla köpcentret står kvar.