Får jag klämma dig på brösten? Fem erfarenheter om vad finländska balettdansare utsätts för

Baletten har som konstform kritiserats efter att maktmissbruk och sexuella trakasserier har avslöjats inom utländska ensembler. Nu berättar fem tidigare dansare vid Finlands Nationalbalett om sina erfarenheter.

– Får jag klämma dig på brösten?

Vilka bröst? Jag vägde 46 kilo och var nyligen utexaminerad från Balettläroanstalten och hade fått anställning vid Finlands Nationalbalett. Mannen som kommenterade var inte balettchef, men betydligt äldre än mig och högre inom hierarkin.

Jag, journalisten Jenny Jägerhorn, var dansare vid Nationalbaletten i ungefär tio år innan jag gick över till journalistiken 2009. Först nu kan jag betrakta strukturerna inom den konstform jag älskar, också genom kritiska linser. Vad var det egentligen jag upplevde under mina år som dansare? Jag beslöt att också berätta ärligt om mina egna erfarenheter.

I den här artikeln riktas kritiken inte mot enskilda personer utan maktstrukturerna inom baletten. Syftet är att peka på hur kulturen inom balettvärlden möjliggör osakligt beteende.

År 2017 startade Me too-rörelsen som ingrep mot de sexuella trakasserier som kvinnor upplevt. Inom balettvärlden är diskussionen ännu på hälft, eftersom det handlar om en kultur som möjliggör maktmissbruk.

I den här artikeln berättar jag och fyra andra tidigare dansare vid Nationalbaletten hur den rådande arbetskulturen har synats i dansarens jobb. Mina kolleger har haft liknande upplevelser som jag: deras kroppar har utvärderats och man har inte i tillräckligt hög grad tagit itu med osakligt beteende.

Yle har inte kunnat verifiera alla intervjuades berättelser, men de ger en samstämig bild av verksamheten.

Sami Saikkonen var dansare vid Nationalbaletten 1991–2010.

– Det som grämde mig mest med balettvärlden var ett slags diffust maktmissbruk.

Saikkonen som fortfarande jobbar som dansare och koreograf vet hur det känns att råka ut för trakasserier.

– Jag har råkat ut för begär och åtrå från ett oönskat håll. Jag är en ganska storväxt man, men trakasseraren var ännu större och starkare än jag. Han hade kunnat ta mig med våld.

Händelsen inträffade på en fest som baletten ordnade, men det var fråga om en utomstående person.

Den tidigare balettchefen Kenneth Greve fick gå från Nationalbaletten 2018 på grund av osakligt beteende och olämpligt språkbruk. Då förblev diskussionen ändå intern inom operahuset. Då berättade dansarna anonymt i offentligheten om sina erfarenheter. Greve bad om ursäkt via ett pressmeddelande och sa att han i egenskap av chef överskridit gränsen.

Uppseendeväckande balettbok väckte diskussion i USA

Författaren Alice Robbs bok Don't think dear: On Loving and Leaving Ballet (2023) lyfter fram den Amerikanske balettens faderns, George Balanchines beteende. Hans koreografier har också visats flitigt i Finland.

Balanchine ska ha kontrollerat sina dansare genom att blanda sig i deras fritid, och begränsa och till och med förbjuda deras kärleksrelationer. Balanchine valde själv ut parfym åt sina favoritdansare.

Enligt Robb har New York City Ballet och American School of Ballet, som Balanchine grundade, upprätthållit hans krav på ett extremt smalhetsideal och total hängivelse åt dansen.

Professor Elizabeth Kendall, som också är danskritiker för New York Times, har skrivit en biografi om Balanchine. Hon konstaterar att koreografen var ”en kvinnojägare och skurk som tryckte ner dem”. Samtidigt berättigar hon Balanchines beteende med hänvisning till konsten. Kendall verkar alltså till och med acceptera sexuella trakasserier om slutresultatet enligt publiken nuddar perfektion.

Sami Saikkonen säger att han vuxit upp i en dansargeneration där ändamålet helgar medlen.

– Om slutresultatet är briljant, genialt, publiken hurrar och det finns en halv sidas text i tidningen, då är allt tillåtet.

Balettchefen försökte kontrollera mig, inte enbart som dansare, utan också som människa: hur jag klär mig, går, talar, uppför mig. Han berättade till och med hur jag skulle borsta mina tänder.

Suvi Honkanen, dansare

Nationalbalettens tidigare dansare Suvi Honkanen sa upp sig 2022. Enligt henne var orsaken förutom osakligt beteende också de sexuella trakasserier hon säger sig ha upplevt. Hon led också av allvarliga ätstörningar, som också påverkade beslutet.

Också Honkanen har läst Robbs bok, och kan starkt relatera till berättelserna i den.

– Balettchefen försökte kontrollera mig, inte enbart som dansare, utan också som människa: hur jag klär mig, går, talar, uppför mig. Han berättade till och med hur jag skulle borsta mina tänder.

Yle har försökt nå den tidigare balettchefen Kenneth Greve för en kommentar för artikeln, men har inte fått en intervju av honom.

Får man pressa dansare till att banta?

Dansarens kropp är som violinistens Stradivarius. Det är ett instrument som är stämt till perfektion, för att spela i takt med musiken. Arbetsredskapet ska kunna kommenteras, men jag undrar med vilken ton och var gränsen går?

Alla ska få ha balett som hobby och den välkomnar alla kroppstyper, men för professionella har baletten sina egna krav, för att dansarna ska kunna jobba utan att skada sig.

Jag, och enligt mina uppgifter, ett tiotal andra dansare vid Nationalbaletten och balettskolan insjuknade i något skede av karriären i ätstörningar. Det hade delvis att göra med en atmosfär av rädsla och hård tävling. Många fick en rak fråga om vad de ätit.

Nationalbalettens nuvarande konstnärlige chef Javier Torres svarar att ensemblen numera godkänner olika kroppstyper och poängterar konstnärlighet. Ändå måste man ibland tala om dansarnas vikt.

– Till en viss grad får man kommentera dansarens vikt, men hur man talar om det har ändrats. Det är farligt att stå på tå om fötterna utsätts för alltför stor belastning. Det är också illa för ryggen om partnern som ska lyftas är väldigt tung.

Anna Konkari, som gjorde en lång karriär vid Nationalbaletten och pensionerade sig för ett par år sedan, minns hur hon under Greves tid pressades till banta och ombads diskutera frågan med sina förmän inom baletten.

– Du är väldigt stor, är det något hormonellt eller äter du bara mycket choklad? frågade man mig. Jag är väl inte större än de andra, undrade jag. Som svar fick jag himlande ögon och ett: ja, det är du.

Som dansare måste man strecha åt olika håll, som i spagat. Å ena sidan för att matcha balettdansarens yttre ideal, å andra sidan hälso- och välmåendekraven.

– Om man hade gått ner i vikt, fick man beröm. Jag fick också höra att jag är sensuell och kan använda det till min fördel. Jag blev också tillfrågad inför hela gruppen om jag på något sätt är korkad, säger Konkari.

Också män har fått erfara kommentarer om sitt utseende.

– Jag har fått höra att jag är stor som en elefant och att jag påminner om en vedhuggare. Manliga dansares kroppar är väldigt fina, som Michelangelos skulpturer, säger Saikkonen.

Männen leder kvinnorna

När jag läste Alice Robbs bok fick den mig att minnas min egen tid på balettskolan. Jag minns hur vi på halvt allvar inbillade oss att lärarens frånvaro var ett dolda kameran-test, med vilket man testade hur väl vi uppförde oss. Därför kämpade vi extra mycket.

Inom baletten har det länge varit tradition att männen leder kvinnorna: manliga koreografer, manliga chefer, manliga kritiker, män som söker sällskap av unga kvinnliga dansare – en sed som blev allmän vid Parisoperan i slutet av 1800-talet.

Enligt projektet Dance data stod männen för 80 procent av alla helaftons koreografier i de femtio största balettgrupperna i USA under 2022–2023. Trenden har varit densamma i flera år. Alla verk vid Finlands Nationalbalett under säsongen 2023–2024 har skapats av manliga koreografer.

Jag funderar över vilken modell det här ger för kvinnliga dansare när det gäller deras möjligheter inom baletten?

– Jag tror inte att den yngre generationen är intresserad av att stödja så ålderdomliga strukturer. Förutsättningen för att baletten ska kunna bevaras är att den förnyas. Man måste helt enkelt våga se de här sakerna och våga prata om dem, säger Suvi Honkanen, som lämnat Nationalbaletten.

18 s

Näin sidotaan balettitossut - Spela upp på Arenan

Koreografen är den sista diktatorn

När Sami Saikkonen har jobbat med skådespelare har han som ledare ombetts motivera sina uppmaningar. Inom baletten blir man lärd att vara tyst och göra det koreografen vill, säger Saikkonen.

– Dansaren förväntas rätta sina fel i tysthet, oavsett hur ohövligt koreografen uttrycker sig. En gång sa jag emot, varpå balettmästaren, alltså chefen, slutade tala med mig, minns Saikkonen.

Anna Konkari tycker att det värsta var tystnaden, som att man inte berättade varför ens namn plötsligt ströks från rollistan.

Vi frågade också Krzysztof Pastor, chef för Polens Nationalbalett och världsberömd koreograf, om koreografens maktmonopol. Hans balett Dracula visas också på Finlands Nationalbalett nästa säsong.

– En diskuterande regi passar bättre inom den samtida dansen, där man tillsammans kan fundera över strukturen i verket och dess innehåll, säger Pastor och fortsätter:

– Jag förstår samtidigt att vi lever i en tid då välmående på arbetsplatsen och kroppsfrid är viktiga. Alla måste behandlas med respekt. Det går inte längre att jobba med piska.

Johanna Nuutinen, koreograf och tidigare dansare vid Nationalbaletten, tycker att det i vissa situationer är motiverat med en auktoritär ledarstil.

– I krissituationer, då tiden är knapp måste någon ta ansvar för att göra framsteg. Till arbetskulturen inom baletten hör att någon annan bestämmer vad du dansar. Det har man varit tvungen att acceptera. Jag önskar att det fanns mer utrymme för dialog.

Den ryska Vaganova-utbildningen, som också jag i huvudsak utbildats inom, har ansetts vara en metod som producerar de bästa balettdansarna. Utbildningen är känd för att vara sträng och krävande.

Den auktoritära ledarstilen enligt rysk modell har förts vidare som en generationsupplevelse från en dansare till nästa, också i Finland. Därför har det varit svårt att ingripa.

Hur kan arbetskulturen förbättras?

Skandaler avslöjas fortfarande inom balettvärldens topp. Ett av trakasserifallen inträffade i våras i Frankrike, där balettchefen Kader Belarbi anklagades för sexuella och psykologiska trakasserier mot flera dansare.

Är läget nu bättre än tidigare vid Finlands Nationalbalett, när Greve, som avskedades på grund av sitt osakliga beteende, är borta?

Den nuvarande balettchefen Javier Torres har en stark vilja att förändra saker.

– Kampen mot tabun är svår, men någonstans måste man börja. Nu är det viktigt att bygga upp en trygg atmosfär. Utmaningen är stor eftersom det rått en kultur av rädsla och tystnad i hundratals år.

En dansare som fortfarande jobbar vid Nationalbaletten berättar för Svenska Yle att det finns en vilja att förbättra ledarskapet, men förtroendebristen finns delvis kvar. Man blir lätt förnärmad över raka kommentarer. Undantagsvis publicerar Yle inte den intervjuades namn.

När jag jobbade som dansare hade jag önskat en stödperson, en mentor i kampen mot psykisk press. Trots att mycket har gjorts är jag rädd att den snabba omsättningen av dansare och de korta kontrakten kan vara ett hinder för att man tar tag i problemen.

Min tidigare kollega Anna Konkari fungerade som en inofficiell mentor under Greves tid som chef. Hon samlade och bokförde dansarnas vittnesmål om trakasserier.

– Det vore viktigt att unga, såklart också erfarna dansare, skulle ha en pålitlig person som de kan söka stöd hos vid svåra situationer. Så kunde flera psykiska problem undvikas och minska på sjukskrivningarna, säger Konkari som idag är terapeut.

Honkanen hoppas att man inte enbart skulle tala om individens upplevelse och poängterar:

– Jag hade det svårt, men det har också åtskilliga andra dansare runt om i världen. Det handlar inte om mig, utan om ett strukturellt problem.

Enligt Nuutinen kan man uppnå en bättre arbetskultur genom att satsa mera på utbildning.

– Steget från dansare till chef för hela gruppen kan inte göras över en natt. Man måste ha förståelse för det övriga samhället och ledarskap. Redan i balettskolan borde man lära ut mod till dialog och självkännedom.

Regler för en bättre atmosfär?

Organisationen Forum Artis, som verkar under undervisnings- och kulturministeriet har gett ut etiska regler för konst- och kulturfältet som publicerades i våras. De utgår från branschens egna regler.

Trots att Nationalbaletten har haft sina etiska regler redan sedan 2011 har man inte lyckats förhindra osakligt beteende. Förändring kräver tid, säger Torres och fortsätter:

– När huset gästas av utomstående koreografer och repetitörerberättar vi skilt för dem hur vi gör i det här huset. Trots reglerna blir saker och ting inte genast klara.

Konkari tycker att det är bra att det finns tydliga direktiv.

– Hur de i praktiken tillämpas är en annan fråga.

Själv minns jag hur en balettchef kommenterade min hy och min profil, en annan mina ben samtidigt som hen skannade min kropp från topp till tå. Det kändes lite konstigt då, idag skulle jag kanske betrakta det som osakligt beteende. Eller var det bara ett sätt att visa omsorg för mig som ett instrument?

Jenny Jägerhorn är kulturredaktör på Svenska Yle, och har tidigare också jobbat som kritiker och politisk redaktör. Textens medskribent Liisa Vihmanen är redaktör på Yles musikredaktion och har dans som specialkompetens.

Förtydling 1.6. 2023 kl 11.00: Forum Artis, som verkar under undervisnings- och kulturministeriet står för de nya etiska reglerna. De grundar sig på branschens egna regler.