Ukrainska elever i Tegengrenskolan i Vörå: ”Lärarna i Finland är bättre”
För många av de ukrainska barn som kom till Finland förra våren börjar nu skolåret i förberedande klass vara slut.
I gymnastiksalen lär 15-åriga Maksym Ternovyi ut boxning till klasskompisarna Illya Savinov och Artem Kotsar.
– Lärarna i Finland är bättre. De kan hjälpa dig om du behöver. Jag talar inte om alla lärare i Ukraina, bara de äldre. De kan inte hjälpa dig, eller de kan, men de vill inte, säger Illya Savinov.
Dmytro Poltavskiy säger att det det finns stora skillnader mellan Tegengrenskolan och hans gamla skola i Ukraina. Inte allt är bättre i Vörå, men han tycker om att undervisningen är mer praktisk i Vörå.
– Jag tycker skolan är enklare i Finland, vi har mer praktik än teori. I Ukraina är det bara teori eftersom det inte finns så mycket pengar. Man kan säga att lärarna i Ukraina är väldigt arga.
Strängare lärare i Ukraina
Olena Galchenko har varit de ukrainska elvernas lärare under det här året.
– Det är en superfin grupp och jag är så glad och nöjd att får vara med dem.
Olena Galchenko kommer själv från Ukraina och har bott i Finland i 15 år. Hon säger den största skillnaden för de ukrainska eleverna i Vörå jämfört med deras skolor i Ukraina har varit hur de andra eleverna uppför sig.
– De tycker jättemycket om maten. Alla möjligheter som finns här är också en stor skillnad. Vi är tacksamma för alla möjligheter vi har fått i Tegengrenskolan.
Olena Galchenko vill inte säga att lärarna i Ukraina är arga, men kanske strängare än i Finland.
– Lärare är lärare överallt och vi vill lära våra elever det bästa, säger Olena Galchenko som själv var lärare när hon bodde i Ukraina.
– Jag jobbade tio år i gymnasiet i min hemstad Monastyryshche och sen hade jag en privatskola i flera år. Att vara lärare är inte bara ett yrke för mig, det är livet. Jag tycker själv om att lära mig språket och undervisa det. Att dela med mig av det jag kan.
Håller kontakt med kompisar
Maksym Ternovyi kommer från Kiev, han kom till Vörå med sin mamma för fem månader sen. I höst kommer Maksym att stanna kvar i Tehgengrenskolan för att lära sig bättre svenska, sen tänker han sig gymnasiet och juridikstudier.
Maksym Ternovyi säger att livet för hans kompisar i Kiev har blivit lättare nu när strömavbrotten inte är lika vanliga som i vintras.
– Men nu har myndigheterna bestämt att eleverna i Ukraina inte längre ska ha distansundervisning utan närundervisning i skolorna. Det är jobbigt när det kommer ett flyglarm och de alla måste söka sig till källaren. Det är hemskt att studera där.
Också Illya Savinov har kontakt med sina kompisar i Charkiv.
– De vill sluta skolan i Ukraina.
Illya Savinov är glad att han, hans mamma och lillasyster kom till Vörå.
– Ukraina är inte en bra plats att studera, arbeta eller leva. Halva Charkiv är förstört.
Redo för vanlig klass
De flesta av eleverna har bott i Finland i drygt ett år och det här skolåret har de gått i en förberedande klass för att lära sig svenska.
– De har lärt sig om samhället, fått grunderna i svenska och börjat integreras i samhället.
Det betyder att de i höst ska vara redo att gå i vanlig klass med finländska elever.
– De är redo, säger Olena Galchenko.
Olena Galschenko beskriver det gångna året som både svårt och fantastiskt.
– Svårt för att det fortsätter i Ukraina och det påverkas oss alla. Det var en oväntad möjlighet för mig att få vara med dem och det väckte mycket känslor i mig.
Min farfar var elmontör, min pappa är elmontör och jag vill bli elmontör
Illya Savinov
Dmytro Poltavskiy hoppas att han ska komma in och få börja studera på Yrkesakademin i Österbotten i höst. Han har gjort språkprovet i svenska och varit på intervju.
– De sa att jag har stor chans att komma in, men jag måste vänta på resultatet från språkprovet. Jag ska studera till bilmekaniker.
Också Illya Savinov har siktet inställt på YA i höst.
– Min farfar var elmontör, min pappa är elmontör och jag vill bli elmontör.
Illya Savinovs pappa är kvar i Charkiv i Ukraina. De har inte setts på ett och ett halvt år, men de talar med varandra flera timmar i veckan.
– Han berättar om bomber och raketer, varje dag. När han talar om kriget blir jag ledsen och han också. Jag tänker att jag kommer att träffa honom igen om tre eller fyra år.