Häng med på en åktur med bryggerihästarna Ludvig och Sixten i Lojo centrum
Det hör inte direkt till vanligheterna att två stora vagnshästar klapprar fram mellan trafikljusen i Lojo.
Att åka i vagnen bakom bryggeribolaget Sinebrychoffs danska kallblod Ludvig och Sixten en solig försommardag har nästan ett kungligt skimmer om sig.
Överallt där ekipaget drar fram, stannar folk till, vinkar, fotograferar med sina mobiltelefoner och såväl gammal som ung spricker upp i ett stort leende.
– Ska vi åka till torget på en glass, så får vi se hur Sixten klarar sig i trafiken? frågar kusken Sami Lappalainen när vi startar från parkeringsplatsen vid Lojo simhall Neidonkeidas.
Och glass blir det. Det blir det nästan alltid, enligt Sami Lappalainen. En glasspaus hör till när man är på åktur i stan.
– Och så lite åt hästarna med, tack, säger den andra hästföraren Viola Kantola och försäljaren i glasskiosken är inte sen med att plocka fram var sin frasvåffla åt dragarna.
Vilan lika viktig som rörelse
Medan vi passagerare – alltså hästförarna, hjälpredan Niccolina Oscarsson, undertecknad och kollegan Nea Kärkkäinen från tidningen Länsi-Uusimaa – avnjuter glass och kaffe, tassar folk försynt fram för att ställa frågor om hästarna. De modigaste vågar också klappa hästarna och krafsa dem i manen.
Ludvig och Sixten står blickstilla och hänger med huvudet och varsin bakhov lite i luften.
– När de skiftar vikten till ena sidan och böjer på bakbenet så där, så är det ett tecken på att de är avslappnade. Det, att de kan vila medan de står stilla, är minst lika viktigt som att de lyder och inte låter sig skrämmas i trafiken, förklarar Sami Lappalainen.
Sixten är bryggeriets fjärde häst
Men vad gör då bryggerihästarna i Lojo? Normalt brukar man ju se dem lunka fram längs Bulevarden i Helsingfors, i närheten av sitt stall i Sinebrychoffparken.
Dels är hästarna på bete i Sjundeå, dels övar de på att gå i trafik.
I synnerhet Sixten som ännu är rätt ung och grön, endast fyra år, behöver träna på att bli trafiksäker. Som stöd och läromästare har han tolvårige valacken Ludvig, som är van att nöta kullerstenarna i Helsingfors. Lugnet smittar av sig, paret lunkar på som de aldrig gjort annat än kuskat runt i Lojo.
I Finland får man inte hålla hästar i städer utan att de får en möjlighet att leva ett artnära liv, det vill säga gå på bete i flock. Hästen är nämligen ett utpräglat flockdjur vars huvudsakliga syssla i det vilda går ut på att äta gräs
Viola Kantola, hästförare
Bryggeriet har två hästar till med de danskklingande namnen Gunnar och Frederik. Hästarna köps in direkt från stuteriet på Jylland. De jobbar i par, och när det ena paret är i staden är det andra paret på landet.
Viola Kantola berättar att man i Finland inte får hålla hästar i städer utan att de får en möjlighet att leva ett artnära liv, det vill säga gå på bete i flock. Hästen är nämligen ett utpräglat flockdjur vars huvudsakliga syssla i det vilda går ut på att äta gräs.
Rösten viktigaste hjälpmedlet
Under övningen lystrar båda pojkarna till Sami Lappalainens kommandon som i all enkelhet lyder: ”Vasemmalle (till vänster), oikealle (till höger); mennään (framåt) ravi (trav) och ptroo (stanna)”.
Det är knappt att han behöver använda tömmarna så mycket, ännu mindre piskan som också finns till hands.
– Rösten är ett av de viktigaste hjälpmedlen. Om de inte svarar direkt kan vi ta tömmarna till hjälp för att säkra körlinjen, förklarar Sami Lappalainen.
Att en häst svarar på rösten är dock ett tecken på att den litar på sin människa. Ur den synvinkeln är rösten den starkaste hjälpen fast den samtidigt är den svagaste, eftersom den kräver minst insats från föraren.
Går som på räls
Hästarna bär skygglappar för ögonen, men enligt Sami Lappalainen skulle de här två till och med klara sig utan.
Skygglapparna är till för att hästarna inte ska distraheras av fordon som kommer upp längs sidan, då hästen till naturen är ett flyktdjur.
Men Ludvig och Sixten går verkligen som på räls. Varken skällande hundar eller tutande mopeder rubbar deras balans.
Enligt Viola Kantola är Ludvig en riktigt skön typ.
– Sixten kunde inte ha fått en bättre läromästare, säger hon.
Den jutska rasen är känd för sitt lugna och jämna lynne och höga arbetsmoral. De är också fina på att bemöta folk som vill stifta bekantskap med dem.
– Man kan riktigt se hur folk lyser upp inifrån då de hälsar på våra hästar.
Trygga, traditionsbärande jättar
Under färden kan man inte annat än stämma in i hästförarnas lovord över sina jättelika kolleger.
Ludvig väger över 800 kilo, Sixten drygt 600.
Ändå uppstår det ingen kamp mellan hästarna och deras förare under den två timmar långa träningen. Hästarna är lyhörda och gör det som kuskarna ber dem om.
Många människor kommer fram för att prata och undrar vad det är för en ras.
I begynnelsen användes hästarna för att snurra maltkvarnar och köra ut flaskor till återförsäljare, men idag används de främst i traditionsbärande och marknadssyfte
Informationen hämtad från bryggeriets webbplats
Svaret lyder jutsk häst, ett kallblod från Danmark som också där används som bryggerihäst (I dagens läge ägs det finska bryggeriföretaget av det danska. I portofolion ingår förutom välkända ölmärken flera internationellt populära läskedrycker.) Även i USA har ett bryggeri profilerat sig med tunga dragare, men i Finland är Sinebrychoff i dag det enda företag som låter den gamla traditionen leva vidare.
I begynnelsen användes hästarna för att snurra maltkvarnar och köra ut flaskor till återförsäljare, men i dag används de främst i traditionsbärande syfte och marknadssyfte.
Vänligt bemötande
Det är inte bara hästarna som sprider god stämning omkring sig, också hästförarna svarar vänligt och tålmodigt på folks frågor. Dessutom tar de medtrafikanterna i beaktande.
– De flesta bilar kör ju ändå lite fortare än vad en häst går, säger Sami Lappalainen och styr in på trottoaren för att släppa förbi en kö som bildats bakom vagnen.
Viola Kantola bidrar med att vinka åt bilisterna då det är tryggt att köra om. Om det kommer en bil emot sätter hon upp handen för att visa åt bilisterna att hålla sig bakom vagnen.
Jobbet som hästförare låter som ett drömjobb för den hästintresserade, men det innebär också långa dagar, stort ansvar och ständig koncentration. Som i många drömyrken, utgör jobbet som ansvarig för bryggerihästarna något av en livsstil.
Sommarbete i Sjundeå
Under sommaren går bryggerihästarna på bete i Sjundeå under Niccolina Oscarssons ansvar.
I stallet finns cirka tjugo hästar, men enligt henne har de här kallbloden tillfört en ny dimension i hästhållningen.
– De är bara så fantastiska och människovänliga, kommer alltid då man kallar på dem, säger hon.
Hon hänger med Viola Kantola och Sami Lappalainen på träningsrundorna i Lojo centrum.
Till hennes uppgifter hör bland annat att plocka upp dynga och att se till att de får vatten.
Lojo mindre stad än Helsingfors
Att hästarna går på bete i Sjundeå passar väldigt bra in med möjligheten att träna Sixten i Lojo. Det är en mindre stad med lugnare trafik än Helsingfors.
Enligt lag räknas hästen som ett fordon och ska alltså hålla sig i samma fil som bilar och cyklister. Samma väjningsregler gäller, vid rött ljus stannar man och vid grönt ljus går man.
Det är tillåtet att röra sig med häst i trafiken och det behövs inga speciella lov, men kusken eller ryttaren bör behärska sin häst så att farosituationer inte uppstår.
– Jag tror att det här är ganska bra pr för Lojo stad, i synnerhet nu under 700-års-jubileet, säger Nea Kärkkäinen, som åker med för att göra en artikel för tidningen Länsi-Uusimaa.
Kärkkäinens artikel publicerades i tidningen torsdagen 1.6.
Hästarna tömmer simhallen på folk
Kulmen på vår färd blir en kort galopp längs Lojosjöns strand.
Trots att Ludvig och Sixten har dragit en vagn med några hundra kilos vikt i livlig trafik på hård asfalt, visar de inga tecken på stress eller trötthet när vi kommer tillbaka till parkeringen utanför Lojo simhall.
När Niccolina Oscarsson går in för att be om vatten åt hästarna, kommer både personal och kunder ut för att beundra hästarna.
– Det är så roligt att åka omkring med dem, folk blir både överraskade och glada, säger Niccolina Oscarsson.
Hästen en del av Finlands kulturarv
Hon noterar att det ofta är män som kommer fram och vill prata.
Kanske beror det på att åsynen av hästarna framkallar ett slags kollektivt minne om hur det var förr när hästen var det finska folkets främsta arbetskamrat i skogen och på fälten.
En man på Lojo torg som kom fram för att klappa hästarna, berättar att han är uppvuxen i östra Finland.
– I min barndom fanns det ännu många hästar på gårdarna. Egentligen tycker jag att de fortfarande borde användas mer inom jord- och skogsbruket. De lämnar mindre avtryck bakom sig än stora maskiner och dessutom är de bra sällskap åt människan.