Gåtfullt och gripande – det världsberömda konstnärsparet Neo Rauchs och Rosa Loys tavlor för första gången i Finland

Bland nu levande konstnärer tillhör det tyska konstnärsparet Neo Rauch och Rosa Loy den absoluta världseliten. Efter en tioårig ansträngning finns nu drygt 70 av deras tavlor till påseende på konstmuseet Sinkka i Kervo.

Den nya Leipzigskolan uppstod i Tyskland på 1990-talet. Konstnärer med bakgrund i DDR hade enligt rådande konstideal fått en skolning där en klassisk måleriteknik och en socialistisk medvetenhet skulle ge upphov till uppbygglig och ideologiskt klanderfri konst.

Konsten skulle spegla den socialistiska framgångssagan och många konstnärer tvingades avbilda till exempel metallarbetare som i DDR sågs som hjältar och förebilder i kampen mot den västliga dekadensen.

Andra konstnärer tystnade under den politiska pressen, medan en tredje grupp försökte behålla sin integritet genom att måla abstrakt konst med en mildare politisk framtoning.

Murens fall år 1989 förändrade ändå situationen och de västerländska influenserna som tidigare endast sipprat fram till Leipzigs konstnärskretsar, vällde nu över det forna Östtyskland.

Omvälvningen befriade många konstnärer från ett socialistiskt formspråk och ett krav på att i konsten hylla arbetare och andra socialistiska hjältar så som partiledare eller kosmonauter.

Lite otippat blev Leipzig Tysklands konstcentrum i slutet av 1990-talet och den nya Leipzigskolan med Neo Rauch och Rosa Loy visade fort framfötterna på den internationella konstscenen.

Tavlorna balanserade bokstavligen mellan öst och väst och på ett intrikat sätt kombinerades ett lite högstämt porträttmåleri med element ur drömmar, sagor och folklore.

De här lite gåtfulla men ändå ganska lättillgängliga tavlorna har hänfört konsthandlare och konnässörer i hela världen, men i Finland har Neo Rauch och Rosa Loy fortfarande förblivit ganska okända trots att deras tavlor säljs för miljonbelopp och kändisar såsom skådespelaren Brad Pitt tillhör dem som har en Rauch i sin privata konstsamling.

Konstskatt i Kervo

Utställningen på konstmuseet Sinkka är unik i sitt slag. Det är första gången som Neo Rauch och Rosa Loy visas i Norden och anmärkningsvärt är också att de 71 verken härstammar ur paret Rauchs och Loys egen konstsamling.

– Verk som Rauch och Loy själva ansett vara betydelsefulla har de valt att behålla i sin ägo, säger Arja Elovirta som är chef på konstmuseet Sinkka.

Det är också långt hennes och den i Bonn bosatta kuratorn Ritva Röminger-Czakos förtjänst att det tyska konstnärsparet äntligen landstiger i Norden. Och det gör de med besked.

Utställningen Das Alte Land är en hänförande utställning där drömmotiv blandas med historiska avlagringar och där man ständigt finner sig själv stående vid de gigantiska tavlorna, hänförd över det monumentala utförandet eller någon liten gåtfull detalj i tavlans utkant.

– Man kunde tala om drömkonst. Trots att tavlorna är fulla av små och stora gestalter, så representerar människofigurerna sällan någon uttalad ståndpunkt eller ideologi, säger Arja Elovirta.

Ett symbiotiskt konstnärsliv

Neo Rauchs och Rosa Loys tavlor uppvisar stora likheter trots att det är frågan om två självständiga konstnärskap där vardera konstnären ändå har en distinkt och igenkännbar stil. Loy verkar vara fascinerad av dubbelgångarmotivet och kvinnlig samhörighet, medan maken lite oftare och påfallande självironiskt placerar sig själv i tavlans centrum.

Den manliga konstnärsmyten är ändå till för att krossas och jag stirrar på självporträtten där Neo Rauch placerat sig i stupstocken eller målat sig själv iförd tjocka handskar som om penslarna brände eller konsten krävde rejäla skyddsåtgärder för att bli till.

Men samtidigt som Rauchs och Loys tavlor bär på ett distinkt konstnärssignum finns det en hel del förenande punkter som placerar dem i samma tyska tradition. De omsorgsfullt avbildade figurerna, den dämpade färgskalan och en karnevalistisk och drömlik underton placerar dem i samma östtyska konstnärsfamilj.

Den nya Leipzigskolans rötter finns i DDR och den socialistiska konsten, men i och med murens fall tillkommer också en större medvetenhet om Tysklands brokiga historia och det sätt på vilket konsten och vetenskapen ständigt tagit intryck utifrån.

Rauch och Loy undviker ändå att ta parti för någon enskild sak och Arja Elovirta påpekar att i synnerhet Rauch i sitt hemland beskyllts för att i sina konstverk ge uttryck för en värdekonservatism. Beskyllningen förefaller i mina ögon en smula orättvis.

Pekar inte Rauchs och Loys konst i en helt egen riktning? Söker den inte sig bort från det politiska och samhällsförankrade måleriet som ofta ter sig platt och tendentiöst?

Blicken vänds inåt

Om konstnärsparets samhällsförankring är diffus, är den psykologiska dimension desto tydligare. Det här är konst som utgår från individens utanförskap och inte från samhället eller dess övergripande strukturer.

Rauch och Loy har tagit sig en lång väg från DDR:s självförhärligande konstideal till en värld där de gestaltar omvärldens och individens komplexa förhållande i storslagna drömlika tablåer.

Någon annan än Rauch och Loy hade förmodligen åstadkommit platta kvasipsykologiska studier. Nu blev det istället märkliga, gåtfulla och fascinerande tavlor om vad det innebär att vara människa och vilka uppoffringar man ibland är tvungen att göra för att bibehålla sin värdighet och sin mentala hälsa.

Sådana tavlor finns det inte för mycket av i denna värld. Ta vara på chansen och se dem nu i Kervo på konstmuseet Sinkka.

Utställningen Das alte Land pågår fram till den 20 augusti.