Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Från 2015
Uppdaterad 19.11.2015 15:46.
skor
Bild: YLE/Petter Sandelin

Mina föräldrar skilde sig då jag var 14 år. Jag kände en fruktansvärd skam och var så arg på min mamma för att hon lämnat oss att jag till slut bröt kontakten med henne.

Hon for då jag gick ut sjuan. Jag började må dåligt, men eftersom jag var en duktig flicka så var det ingen som riktigt tog mitt illamående på allvar, man tänkte typ att ”hon klarar sig ju nog”. Mina betyg sjönk och jag isolerade mig allt mer från mina kompisar.

I åttan fick jag sedan villkorligt i ett ämne, och då reagerade pappa. Jag fick gå till Folkhälsans tonårspoliklinik, men jag vet inte riktigt om det hjälpte mig.

Efter ett par år bröt jag helt kontakten med min mamma. Jag hade så stora aggressioner mot henne och över vad hon gjort. Hon hade svikit mig och lämnat mig, så jag ville straffa henne. Ifall jag råkade möta henne på gatan så vände jag mig bort.

Jag kände också en jättestor skam över att mina föräldrar var skilda, eftersom ingen annan i min närmaste kompiskrets hade skilda föräldrar.

Efter högstadiet började jag studera till närvårdare. Jag studerade i närheten av min hemort, för jag ville stanna hemma och ta hand om min lillasyster. Jag skötte hela hushållet, det tog jag på mig självmant för jag ville hjälpa min pappa. Det kan jag ändå idag tycka var en bra sak, eftersom jag lärde mig sånt som var viktigt och blev van att arbeta.

Jag mådde relativt bra under denna tid. Jag var aktiv inom föreningslivet och studietiden var rolig. Efter min examen jobbade jag ett år, sen sökte jag in till en annan utbildning. Jag kom in, men efter 1-2 år började jag ströjobba allt mera, och till sist endast jobbade jag. Mitt mående började dala, och jag tror att det var för att jag inte orkade med tempot med att både studera och jobba.

Jag fick gå i psykoterapi i tre år, och det hjälpte mig verkligen. Jag fortsatte med föreningsverksamheten och så här i efterhand kan jag se att jag sökte erkännande . År 2011 träffade jag min sambo, vi flyttade ihop 2012. Från och med år 2010 mådde jag faktiskt ganska bra (trodde jag), men i början av detta år träffade jag en klient i mitt arbete, och hen började prata om sin depression.

Jag satt som förstenad och lyssnade och insåg: det är ju mig hen talar om. Hen satte ord på mina symtom, allt från ständig trötthet, sömnproblem, ingen ork och lust, irritationskänslor, och så vidare. Jag gick hem och grät, ringde min syster. Hon beordrade mig att uppsöka läkare genast nästa dag, hon gav mig inget alternativ.

Det var bra att hon gjorde det. Jag blev genast sjukskriven av HVC-läkaren, och då jag efter en tid fick träffa en psykiater konstaterades genast att jag var deprimerad.

Sedan följde en jobbig tid. Det var visserligen skönt att få vara hemma och vila – och att ha rätt till att göra det. Men min stolthet var stor och jag skämdes över att jag inte gjorde någon samhällsnytta i form av arbete. Jag skötte visserligen hushållet, men det räknas liksom inte, och dessutom tyckte jag inte att något var roligt längre, jag hade ingen motivation, kände bara en massa måsten.

Då folk frågade om jag hade semester så svarade jag att ”jo, jag har lite ledigt”. Jag skämdes så mycket över att vara sjuk. I början vågade jag inte ens berätta för min sambo hur skit jag mådde, jag gick bara omkring som ett åskmoln utan någon som helst ork. Det enda jag ville var att gå och lägga mig och att vara i fred.

Min sambo och syster har hjälpt mig mycket. Och min sambo har bland annat uppmuntrat mig att gå ut och promenera, vilket jag nu måste erkänna att jag mår bra av. Jag går på stödsamtal, och känner att jag blir förstådd där. Jag äter medicin, men är skeptisk till det. Hur vet jag att det hjälper? Hur påverkar det egentligen kroppen?

Jag mår lite bättre nu. Jag har fin kontakt med min mamma idag, hon är ett stort stöd och ringer ofta och frågar hur jag mår. Hon säger att vad än som händer finns hon där för att hjälpa mig. Hon är ledsen för det som en gång hände, men vi måste försöka leva här och nu.

Min självkänsla är så låg, jag tar åt mig all kritik, känner mig lätt värdelös. Jag måste lära mig att inte vara så envis. Jag tror att jag inte är värd något om jag inte presterar. Jag försöker lära mig att jag är bra som jag är, att inte ta saker så hårt.

I januari tar min sjukledighet slut och jag vill försöka jobba. Jag vet att det är riskfyllt, men jag känner att det kan höja mitt självförtroende. Jag vill ha något innehåll om dagarna, inte bara gå här hemma. Så jag vill ge det en chans.

Vi måste lära oss att våga berätta om psykiskt illamående. Om man brutit armen anses det vara okej, då har du ett slutdatum för när du blir frisk. Med depression har man inget slutdatum. I höstas började jag berätta åt folk att jag var sjukskriven på grund av depression, jag önskar att jag hade gjort det tidigare.

På morgonen då man vaknar vet man inte om det blir en bra dag eller inte, men jag har lärt mig att försöka ta dagen som den kommer. Att tänka i andra banor.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle