Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Från 2015

Publicerad 19.11.2015 13:13. Uppdaterad 19.11.2015 15:46.

Mina föräldrar skilde sig då jag var 14 år. Jag kände en fruktansvärd skam och var så arg på min mamma för att hon lämnat oss att jag till slut bröt kontakten med henne.

Hon for då jag gick ut sjuan. Jag började må dåligt, men eftersom jag var en duktig flicka så var det ingen som riktigt tog mitt illamående på allvar, man tänkte typ att ”hon klarar sig ju nog”. Mina betyg sjönk och jag isolerade mig allt mer från mina kompisar.

I åttan fick jag sedan villkorligt i ett ämne, och då reagerade pappa. Jag fick gå till Folkhälsans tonårspoliklinik, men jag vet inte riktigt om det hjälpte mig.

Efter ett par år bröt jag helt kontakten med min mamma. Jag hade så stora aggressioner mot henne och över vad hon gjort. Hon hade svikit mig och lämnat mig, så jag ville straffa henne. Ifall jag råkade möta henne på gatan så vände jag mig bort.

Jag kände också en jättestor skam över att mina föräldrar var skilda, eftersom ingen annan i min närmaste kompiskrets hade skilda föräldrar.

Efter högstadiet började jag studera till närvårdare. Jag studerade i närheten av min hemort, för jag ville stanna hemma och ta hand om min lillasyster. Jag skötte hela hushållet, det tog jag på mig självmant för jag ville hjälpa min pappa. Det kan jag ändå idag tycka var en bra sak, eftersom jag lärde mig sånt som var viktigt och blev van att arbeta.

Jag mådde relativt bra under denna tid. Jag var aktiv inom föreningslivet och studietiden var rolig. Efter min examen jobbade jag ett år, sen sökte jag in till en annan utbildning. Jag kom in, men efter 1-2 år började jag ströjobba allt mera, och till sist endast jobbade jag. Mitt mående började dala, och jag tror att det var för att jag inte orkade med tempot med att både studera och jobba.

Jag fick gå i psykoterapi i tre år, och det hjälpte mig verkligen. Jag fortsatte med föreningsverksamheten och så här i efterhand kan jag se att jag sökte erkännande . År 2011 träffade jag min sambo, vi flyttade ihop 2012. Från och med år 2010 mådde jag faktiskt ganska bra (trodde jag), men i början av detta år träffade jag en klient i mitt arbete, och hen började prata om sin depression.

Jag satt som förstenad och lyssnade och insåg: det är ju mig hen talar om. Hen satte ord på mina symtom, allt från ständig trötthet, sömnproblem, ingen ork och lust, irritationskänslor, och så vidare. Jag gick hem och grät, ringde min syster. Hon beordrade mig att uppsöka läkare genast nästa dag, hon gav mig inget alternativ.

Det var bra att hon gjorde det. Jag blev genast sjukskriven av HVC-läkaren, och då jag efter en tid fick träffa en psykiater konstaterades genast att jag var deprimerad.

Sedan följde en jobbig tid. Det var visserligen skönt att få vara hemma och vila – och att ha rätt till att göra det. Men min stolthet var stor och jag skämdes över att jag inte gjorde någon samhällsnytta i form av arbete. Jag skötte visserligen hushållet, men det räknas liksom inte, och dessutom tyckte jag inte att något var roligt längre, jag hade ingen motivation, kände bara en massa måsten.

Då folk frågade om jag hade semester så svarade jag att ”jo, jag har lite ledigt”. Jag skämdes så mycket över att vara sjuk. I början vågade jag inte ens berätta för min sambo hur skit jag mådde, jag gick bara omkring som ett åskmoln utan någon som helst ork. Det enda jag ville var att gå och lägga mig och att vara i fred.

Min sambo och syster har hjälpt mig mycket. Och min sambo har bland annat uppmuntrat mig att gå ut och promenera, vilket jag nu måste erkänna att jag mår bra av. Jag går på stödsamtal, och känner att jag blir förstådd där. Jag äter medicin, men är skeptisk till det. Hur vet jag att det hjälper? Hur påverkar det egentligen kroppen?

Jag mår lite bättre nu. Jag har fin kontakt med min mamma idag, hon är ett stort stöd och ringer ofta och frågar hur jag mår. Hon säger att vad än som händer finns hon där för att hjälpa mig. Hon är ledsen för det som en gång hände, men vi måste försöka leva här och nu.

Min självkänsla är så låg, jag tar åt mig all kritik, känner mig lätt värdelös. Jag måste lära mig att inte vara så envis. Jag tror att jag inte är värd något om jag inte presterar. Jag försöker lära mig att jag är bra som jag är, att inte ta saker så hårt.

I januari tar min sjukledighet slut och jag vill försöka jobba. Jag vet att det är riskfyllt, men jag känner att det kan höja mitt självförtroende. Jag vill ha något innehåll om dagarna, inte bara gå här hemma. Så jag vill ge det en chans.

Vi måste lära oss att våga berätta om psykiskt illamående. Om man brutit armen anses det vara okej, då har du ett slutdatum för när du blir frisk. Med depression har man inget slutdatum. I höstas började jag berätta åt folk att jag var sjukskriven på grund av depression, jag önskar att jag hade gjort det tidigare.

På morgonen då man vaknar vet man inte om det blir en bra dag eller inte, men jag har lärt mig att försöka ta dagen som den kommer. Att tänka i andra banor.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

#hurmårdu

Berättelse 67: Tappat tron på vården

Våga prata om hur du mår

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

"Vi missar den manliga depressionen"

Deprimerad eller bara lite smådeppig?

Anhöriga behöver också stöd

Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan

Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre

Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Motion lindrar depression

Depression: En oavslutad sorg

Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det

Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad

De unga kvinnorna nödropar

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Depression skördar unga - allt fler i förtidspension

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Hasse tog sig ur den djupa depressionen

Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren

Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är

Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!

Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Berättelse 52: En vän räddade mig

Berättelse 51: Känns inte som det ska

Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Depressionerna blir dyra för samhället

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket

Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Berättelse 41: Ett fejkat leende

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation

Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt

Berättelse 33: Förlamad av depression

Berättelse 32: Spelar en roll inför andra

Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig

Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig

Vill förmedla hopp åt deprimerade

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp

Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!

Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad

Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år

Berättelse 22: Ingen förstod mig

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Berättelse 20: Idag är jag lycklig

Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"

Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad

Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka

Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig

Berättelse 12: Träning håller mig flytande

Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad

Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte

Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt

Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden

Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp

Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Berättelse 4: Ge aldrig upp!