Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk
Mina föräldrar skilde sig då jag var 14 år. Jag kände en fruktansvärd skam och var så arg på min mamma för att hon lämnat oss att jag till slut bröt kontakten med henne.
Hon for då jag gick ut sjuan. Jag började må dåligt, men eftersom jag var en duktig flicka så var det ingen som riktigt tog mitt illamående på allvar, man tänkte typ att ”hon klarar sig ju nog”. Mina betyg sjönk och jag isolerade mig allt mer från mina kompisar.
I åttan fick jag sedan villkorligt i ett ämne, och då reagerade pappa. Jag fick gå till Folkhälsans tonårspoliklinik, men jag vet inte riktigt om det hjälpte mig.
Efter ett par år bröt jag helt kontakten med min mamma. Jag hade så stora aggressioner mot henne och över vad hon gjort. Hon hade svikit mig och lämnat mig, så jag ville straffa henne. Ifall jag råkade möta henne på gatan så vände jag mig bort.
Jag kände också en jättestor skam över att mina föräldrar var skilda, eftersom ingen annan i min närmaste kompiskrets hade skilda föräldrar.
Efter högstadiet började jag studera till närvårdare. Jag studerade i närheten av min hemort, för jag ville stanna hemma och ta hand om min lillasyster. Jag skötte hela hushållet, det tog jag på mig självmant för jag ville hjälpa min pappa. Det kan jag ändå idag tycka var en bra sak, eftersom jag lärde mig sånt som var viktigt och blev van att arbeta.
Jag mådde relativt bra under denna tid. Jag var aktiv inom föreningslivet och studietiden var rolig. Efter min examen jobbade jag ett år, sen sökte jag in till en annan utbildning. Jag kom in, men efter 1-2 år började jag ströjobba allt mera, och till sist endast jobbade jag. Mitt mående började dala, och jag tror att det var för att jag inte orkade med tempot med att både studera och jobba.
Jag fick gå i psykoterapi i tre år, och det hjälpte mig verkligen. Jag fortsatte med föreningsverksamheten och så här i efterhand kan jag se att jag sökte erkännande . År 2011 träffade jag min sambo, vi flyttade ihop 2012. Från och med år 2010 mådde jag faktiskt ganska bra (trodde jag), men i början av detta år träffade jag en klient i mitt arbete, och hen började prata om sin depression.
Jag satt som förstenad och lyssnade och insåg: det är ju mig hen talar om. Hen satte ord på mina symtom, allt från ständig trötthet, sömnproblem, ingen ork och lust, irritationskänslor, och så vidare. Jag gick hem och grät, ringde min syster. Hon beordrade mig att uppsöka läkare genast nästa dag, hon gav mig inget alternativ.
Det var bra att hon gjorde det. Jag blev genast sjukskriven av HVC-läkaren, och då jag efter en tid fick träffa en psykiater konstaterades genast att jag var deprimerad.
Sedan följde en jobbig tid. Det var visserligen skönt att få vara hemma och vila – och att ha rätt till att göra det. Men min stolthet var stor och jag skämdes över att jag inte gjorde någon samhällsnytta i form av arbete. Jag skötte visserligen hushållet, men det räknas liksom inte, och dessutom tyckte jag inte att något var roligt längre, jag hade ingen motivation, kände bara en massa måsten.
Då folk frågade om jag hade semester så svarade jag att ”jo, jag har lite ledigt”. Jag skämdes så mycket över att vara sjuk. I början vågade jag inte ens berätta för min sambo hur skit jag mådde, jag gick bara omkring som ett åskmoln utan någon som helst ork. Det enda jag ville var att gå och lägga mig och att vara i fred.
Min sambo och syster har hjälpt mig mycket. Och min sambo har bland annat uppmuntrat mig att gå ut och promenera, vilket jag nu måste erkänna att jag mår bra av. Jag går på stödsamtal, och känner att jag blir förstådd där. Jag äter medicin, men är skeptisk till det. Hur vet jag att det hjälper? Hur påverkar det egentligen kroppen?
Jag mår lite bättre nu. Jag har fin kontakt med min mamma idag, hon är ett stort stöd och ringer ofta och frågar hur jag mår. Hon säger att vad än som händer finns hon där för att hjälpa mig. Hon är ledsen för det som en gång hände, men vi måste försöka leva här och nu.
Min självkänsla är så låg, jag tar åt mig all kritik, känner mig lätt värdelös. Jag måste lära mig att inte vara så envis. Jag tror att jag inte är värd något om jag inte presterar. Jag försöker lära mig att jag är bra som jag är, att inte ta saker så hårt.
I januari tar min sjukledighet slut och jag vill försöka jobba. Jag vet att det är riskfyllt, men jag känner att det kan höja mitt självförtroende. Jag vill ha något innehåll om dagarna, inte bara gå här hemma. Så jag vill ge det en chans.
Vi måste lära oss att våga berätta om psykiskt illamående. Om man brutit armen anses det vara okej, då har du ett slutdatum för när du blir frisk. Med depression har man inget slutdatum. I höstas började jag berätta åt folk att jag var sjukskriven på grund av depression, jag önskar att jag hade gjort det tidigare.
På morgonen då man vaknar vet man inte om det blir en bra dag eller inte, men jag har lärt mig att försöka ta dagen som den kommer. Att tänka i andra banor.
#hurmårdu
Berättelse 67: Tappat tron på vården
Måste jag försöka ta mitt liv för att få hjälp?
Våga prata om hur du mår
Tack för alla berättelser som kommit till #hurmårdu.
Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"
Ge den deprimerade utrymme och se bakom fasaden.
"Vi missar den manliga depressionen"
Manlig depression fortfarande stigmatiserat.
Deprimerad eller bara lite smådeppig?
"Ta dig i kragen! En rask promenad gör nog susen!"
Anhöriga behöver också stöd
Skuld och skam drabbar ofta de närstående.
Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan
Mycket kunde göras i skolan för att stärka elevernas hälsa.
Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre
Svenska Yles publik har valt musiken för #hurmårdu i radio.
Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade
Social- och hälsovårdsministern: skäms inte över depression.
Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor
Det kändes som om jag aldrig var good enough.
Motion lindrar depression
Forskning visar att motion har berydelse för deprimerade.
Depression: En oavslutad sorg
Avstannad sorgeprocess bakom depression
Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det
Samtalsterapi är effektivast vid lindriga depressioner
Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad
Tack vare terapeuten började jag må bra igen,
De unga kvinnorna nödropar
Prestationskraven och skammen förstör oss.
Markos depression kunde ha kostat honom livet
Minnen från det förflutna tog Marko på en vansinnesfärd.
Depression skördar unga - allt fler i förtidspension
50 procent fler unga sjukpensioneras på grund av depression.
Berättelse 60: Depressionen var nödvändig
Mår bättre nu, men var ohållbart att inte krascha.
Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk
Inget slutdatum för att tillfriskna från en depression.
Hasse tog sig ur den djupa depressionen
Starkt socialt kapital hjälpte Hasse bli frisk.
Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren
Människor som förstår är det viktigaste.
Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är
Har som vuxen börjat känna mig sorgsen.
Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!
Arbetshälsopsykologens tips till dig som känner dig nere.
Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!
Våga prata om depression.
Berättelse 55: Lär dig prioritera
Man måste våga be om hjälp och prioritera rätt.
Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv
Vetskapen om att folk bryr sig hjälper.
Berättelse 53: Snart kollapsar jag
Har tunga år bakom mig, försöker orka för barnens skull.
Berättelse 52: En vän räddade mig
Berätta för någon att du mår dåligt
Berättelse 51: Känns inte som det ska
Hur vet man om man är deprimerad eller inte?
Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk
Ingen förståelse för sjukdomen, vilket knäckte mig psykiskt.
Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till
Ångrar att jag inte berättade för vänner.
Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden
Fick inte den rätta hjälpen förrän jag bytte ort.
Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är
Familjeterapin gav äntligen den hjälp jag behövde.
Depressionerna blir dyra för samhället
Var femte finländare insjuknar i depression.
Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader
För långsamt och byråkratiskt att få hjälp.
Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket
Bland annat min hund hjälpte mig få ordning på livet igen.
Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var
Har mått dåligt sedan jag var barn och känner sorg över det.
Berättelse 43: Sök hjälp i tid
Att tala med kuratorn hjälpt emig då jag mådde som sämst.
Berättelse 42: Ätstörning och depression
Efter år av ätstörningar insåg jag att jag var deprimerad.
Berättelse 41: Ett fejkat leende
Efter två år svängde det äntligen!
Berättelse 40: Medicinen räddade mig
Det var svårt att få den hjälp jag behövde.
Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en
Livet är stundvis nästan outhärdligt svårt.
Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig
Att skriva och berätta om mitt mående har hjälpt.
Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation
Ta tag i situationen och be om hjälp.
Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret
Att bli lämnad gjorde mig sjuk, men är på bättringsvägen.
Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas
Viktigt stoppa mobbningen, den förstör många!
Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt
För mycket byråkrati för att få hjälp.
Berättelse 33: Förlamad av depression
Återkommande depression gör att jag inte kan jobba.
Berättelse 32: Spelar en roll inför andra
Döljer mitt liv som bipolär.
Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig
Blev utsatt för mobbning i lågstadiet och mår ännu dåligt.
Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig
Det var mitt förhållande som gjorde mig deprimerad.
Vill förmedla hopp åt deprimerade
Grundade förening för att bryta tabun kring psykisk ohälsa.
Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp
Säg aldrig ryck upp dig till en deprimerad.
Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt
Det gör ont att tänka att psykisk ohälsa är så tabubelagt.
Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp
Jag tror att terapin ska hjälpa fast det är tufft.
Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!
Sök professionell hjälp om du inte lyckas styra dina tankar.
Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad
Terapi och mediciner blev min räddning.
Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år
Svåra kamratrelationer gjorde livet svårt.
Berättelse 22: Ingen förstod mig
Fick hjälp efter självmordsförsök.
Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin
Viktigt med fungerande vård och att inte skambelägga.
Berättelse 20: Idag är jag lycklig
Från absoluta botten till ett lyckligt liv.
Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå
Insikten om att jag var sjuk hjälpte mig.
Berättelse 18: Låt det ta tid!
Stora livshändelser gjorde mig sjuk.
Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem
Jag hoppades på stroke istället för mentala problem.
Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"
Jag var duktig flicka och kunde aldrig ta det lugnt.
Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad
Ta de första tecknen på allvar och var självisk.
Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka
Stress under studeíetiden gjorde mig utbränd.
Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig
Det viktigaste är att känna sig sedd och älskad.
Berättelse 12: Träning håller mig flytande
Antidepressiva mediciner och träning hjälper en del.
Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad
Hemma är jag ett gråtande vrak med hjärtklappning.
Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte
Trodde att hag aldrig skulle bli frisk igen.
Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt
En uppgång med cirka 40 procent sedan år 2000.
Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden
Min depression upptäcktes på en rutinkontroll.
Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp
Det bästa man kan göra är att prata öppet.
Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är
Jag hade behövt hjälp redan som 18.
Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig
När jag blev bättre var det som om någon tryckt oå en knapp.
Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga
Medicinerna hjälpte mig ur en djup depression.
Berättelse 4: Ge aldrig upp!
Jag var 18 år och hade inga drömmar i livet.
Berättelse 3: Sluta skämmas för att du mår dåligt
Ju mindre vi pratar om det, desto större blir skamkänslorna.
Berättelse 2: Från ett kolmörkt badrum till en upplyst sal
Jag insåg att jag inte behöver prestera för att duga.
Berättelse 1: Våga be om hjälp
Man får inget pris för att man kämpar i ensamhet.
Livskriser höjer risken för depression
Kriser i olika livsskeden kan leda till depression.