Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Mötley Crüe - Cirkusen lämnar stan

Från 2015
Uppdaterad 22.11.2015 12:57.
Mötley Crüe i Helsingfors 18.11.2015
Bildtext Vince Neil och Nikki Sixx sista Europa-spelning med Mötley Crüe

Recensionerna från Mötley Crües avskedsturné har inte varit nådiga och i färska YouTube-klipp har Vince Neil liknat en fet Elvis. Däremot vittnar Nikki Sixxs Instagram-bilder om en sjuhelsikes show. Inget nytt under solen med andra ord när cirkusspektaklet vid namn Mötley (fucking) Crüe rullar in i stan för sista gången.

Jag bannar fortfarande mig själv för att jag inte såg dem när det begav sig på Dr. Feelgood-turnén. Jag hade väl inte råd på den tiden.

Liksom många andra av den tidens legender räckte det ända tills de var inne på comeback-svängen innan jag fick se bandet live. Det var samma sak med t.ex. Twisted Sister, Judas Priest, Sex Pistols, Black Sabbath och The Stooges. Den “klassiska” eran var över, grungevågen hade ebbat ut och det var dags att återförenas.

Mötley Crüe i Helsingfors 18.11.2015
Bildtext Mötley Crüe

Magi 1989

När jag var i Tokyo på våren köpte jag en bootleg-dvd med en Crüe-spelning från Kanada under Girls, Girls, Girls-turnén. Där finns rent magiska stunder och bandet var på riktigt farligt. Helt nyktra är kanske inte alla i bandet nuförtiden heller men nu är det nog karneval-aspekten man får fästa sig vid. Risken är att bandet på sin farvälsturné redan tagit ut leposteget innan de rott karriären i hamn.

Lasse Grönroos på Alice Cooper-konsert
Bildtext Alice och jag

Alice Cooper sviker aldrig

Hårdrockens gudfader Alice Cooper värmer upp Mötley Crüe. Alices första skiva kom ut 1969, Mötleys 1981 men Alice är inte ens nära att pensionera sig. På femtio minuter får Alice in ett greatest hits-set och de sedvanliga rackerierna som tar livet av skurkfan.

Jag (host) iakttar tonårsbrudarna bredvid mig framför scenen och de vaknar till liv först vid de “nyare” (läs 1989 framåt) låtarna. Poison, Dirty diamonds och Feed my Frankenstein får dem att skrika och hoppa vilt medan de kanske missat sjutiotalshittarna såsom I´m eighteen och Under my wheels. Nå, de hinner förkovra sig. Dirty diamonds (2005) är förresten en av hans bästa livelåtar genom tiderna.

Alice Cooper i arenan 18.11.2015
Bildtext Alice i giljotinen

Bandet öppnar med The black widow och avslutar med School´s out/Another brick in the wall och däremellan ser vi boaormen, giljotinen Frankensteins monster “Igor” och ett mycket tight band med übercoola (och snygga) gitarristen Nita Strauss i spetsen. Det enda lilla minuset i en annars felfri spelning var setlistan som jag börjar ha hört ganska många gånger nu.

Nästa gång en egen hallspelning med nya tricks och ny setlista tack. Peta gärna in Itchycoo park från Hollywood Vampires-skivan!

Nita Strauss från Alice Coopers band
Bildtext Nita Strauss / Alice Cooper

Tack och hej

Men tillbaka till 2015. The final tours sista spelning i Europa avslutas i Helsingfors fullsatta arena. Efter det här spelar de i Abu Dhabi, USA och Kanada och har totalt 16 spelningar kvar. Kvällens konsert inleds med trygga Girls, Girls, Girls och Wild side.

Det står snart klart att Vince Neil är i bättre skick än jag befarat. Han är ingen Pavarotti, men inte heller lika fet och svettigt flämtande som i de värsta klippen jag sett. Han sjöng inget vidare 1983 heller, men nu låter det efter omständigheterna helt okej. Setlistan innehåller bara de största hitarna och nästan inga överraskningar alls. Det må vara förlåtet för showen är ju fantastisk.

Vi vet alla att Tommy Lee lekt med sitt trummsetet ända sedan mitten av 80-talet och hans dröm har varit att en dag få sina trummor på en egen berg och dal-bana. Nu på avskedsturnén fick han den. Du går inte på bärs under trummsolot på ett Mötley Crüe-gig.

Mötley Crües berg och dalbana
Bildtext Tommys berg och dal-bana före giget

Knivar och en tyst minut för Paris

Det märks på den normalt självsäkra Tommy Lee att han inte riktigt vet hur han skall formulera sig när han stannar upp i luften och snackar. Efter att ha snurrat upp och ner en stund och bankat på trummorna uppe i takkanten ber han publiken hålla en tyst minut för offren i Paris och på annat håll i världen. Och han får faktiskt en fullsatt arena att stå knäpptyst, om vi bortser från ett par rövhål som roar sig med att ropa “buu” eller “Paranoid”. Lamporna under trumsetet formar Frankrikes färger.

En fin gest som samtidigt är lika over the top som Nikki Sixx besynnerliga tal till publiken om sin kniv och vad den symboliserar för honom.

Någonting om att han gång på gång stal farsans kniv och hamnade i trubbel ända tills farsan hans gav honom en egen kniv. Vår statsminister borde lära sig av Nikki Sixx: det ser mycket bättre ut när du bullshittar folk om du sitter på knä framför en slutsåld arena med en stor kniv i handen.

Tommy Lee från Mötley Crüe spelar trummsolo i taket
Bildtext Tommy Lee i luften

Bomber, strippare och granater

Det är mycket rök och bomber och laserstrålar och två dansande bakgrundssångare i bästa strippklubbsstil. Ställvis blir soundet så grötigt för mig nere på plan att jag inte ens direkt känner igen vilken låt de spelar. Motherfucker of the year kunde de annars också ha skippat och grävt fram någon bättre från sista skivan Saints of Los Angeles. Kan bero på mina billiga öronproppar också.

Att enbart spela en låt (Live wire) från debutskivan är rent kriminellt (come on, varför inte Merry-Go-Round inför trummsolot?!).

När Mötley Crüe kom tillbaka

Mötley Crües comeback skedde med fenomenala singelspåret If I die tomorrow på samlingsskivan Red, white & Crüe (2005). Jag minns ännu den fantastiska återföreningen med Vince när bandet spelade på en tv-gala: Nikki och Vince körde genom publiken och upp på scenen på var sin Harley Davidson, Mick Mars kom upp ur ett hål i scengolvet på en ramp samtidigt som Snoop Dogg kom in och flämtade någonting i stil med “Uuh! I like girls”. Låten var förståss Girls, Girls, Girls.

50 km/h med femman i

Mötley Crüe är själva sinnebilden för rock n’ roll-dekadens och The Dirt (2001) är världens bästa bok. Vince Neil, Nikki Sixx, Tommy Lee och Mick Mars är inte världens bästa musiker. Hm. Tommy är de fakto en riktigt bra rock-trummis. Bättre än de flesta i branschen.

I vissa låtar känns det som att bandet kör på för låg hastighet med för hög växel. Må vara att Tommy Lee aldrig gillat party-anthemen Smokin’ in the boys room (ursprungligen av Brownsville Station) men den är en av mina favoriter som dessvärre nu löper väldigt trögt.

Nå, strunt samma. Primal scream funkar varje gång liksom Same Ol’ situation (S.O.S:) och Don´t go away mad (just go away). Looks that kill och Shout at the devil felar aldrig. De spelar femton låtar och lämnar denna gång bort Sex Pistols-örhänget Anarchy in the UK som de brukar lira. Kvällens enda litet udda låt är Louder than hell som de grävt fram från Theatre of pain-skivan. Plus för det..

Nikki Sixx i luften
Bildtext Nikki Sixx i luften

Till sist får Vince och Nikki sväva ut över publikens huvud på likadana ramper som Kiss brukar använda och efter ett konfettiregn och allsång i Kickstart my heart blir det en liten paus medan bandet förflyttar sig till en liten scen i ändan av berg- och dalbanan.

Där väntar flygeln och Europa-turnén avslutas med Home sweet home “Mua alkaa itkettää”, snyftar en rörd vuxen karl bakom mig. Sedan tänds ljusen. Mick Mars ger sin gitarr åt någon lycklig jävel i publiken och bandet stiger ner och försvinner till tonerna av Frank Sinatras My way.

Det var sista gången vi fick se Mötley Crüe på turné.

På gott och ont är Mötley Crüe ett av de “farliga” banden som hållit dekadensens-flagga i topp. Sådana behövs för annars drunknar vi i en sörja av familjevänlig poprock där Foo Fighters, U2 och Kings of Leon etc. drar ner oss i dyn.

I en kvistig situation skall du alltid komma ihåg att fråga dig själv: “Vad skulle Nikki Sixx ha gjort?”. På det viset lever du inte nödvändigtvis längre, man har sjuhelvetes mycket roligare.

Korrigering 22.11. Bandet spelade inte Anarchy in the UK i H:fors.

Mer om ämnet på Yle Arenan