Teater: Välspelad djurfabel snubblar vid avgrundens rand

Mamma och gorillan på Östra centrums sommarteater är en fyndig och färgstark familjefabel. Men berättelsen blir en obekväm tittarupplevelse då den till synes ovetande spelar en hårsmån från ett gruvligt olämpligt budskap.

Pappa Nalle (Max Bremer) är orolig för naturens tillstånd. Särskilt för binas överlevnad som är så viktiga som pollinerare. Han är faktiskt så orolig att han har burit in sina hundratals bikupor i familjens hem, och inne i kuporna bakom de lösa propparna surrar tio- och hundratusentals rasande bin som i vilket ögonblick som helst hotar att strömma fram och sticka livet ur den hjälplösa familjen.

Den 15-åriga dottern fladdermusen Melissa (Åsa Wallenius) och 13-åriga igelkotten Burre (Paul Olin) får hjälpa till med att peta fast propparna igen medan pappa Nalle kånkar in resten.

Men när mamma vildsvinet ”Honey” (Åsa Nybo) kommer hem smäller hon av. Vardagsrummet är fullt av bikupor, det ilskna surret växer till ett dån. Hon har fått nog av sin man som inte lyssnar eller ser andras behov, är trött på sitt enformiga liv. Hon ger sig av för att förverkliga sin livsdröm: att bli vilddjursforskare i Afrika, så där som Dian Fossey som tillbringade tjugo år i gorillornas sällskap i Rwanda.

Dessvärre räcker inte respengarna särskilt långt, upptäcker hon. Men försynen ingriper: i den egna hemskogen träffar hon en gorilla (Slava Dugin) hon som beslutar sig för att ta hem för att undersöka och umgås med. Och gorillan hjälper henne också att göra sig sedd i familjen där alla förblindas av sina egna själsliga kamper.

Imponerande gorillakonster

Teaterhuset Universums teatrar gör en välkommen insats med att spela svenskspråkig sommarteater i Östra Centrum i Helsingfors. Mamma och gorillan med text och regi av Juha Mustanoja är en djurfabel som handlar om hur alla har ett behov av frihet och utveckling och hur svårt det kan vara att balansera med samhörigheten i en vanlig kärleksfull familj.

Föreställningen bjuder på flera imponerande rollprestationer, den kanske mest uppenbara är Slava Dugins fysiskt imponerande prestation som den ordlösa gorillan som skuttar, klättrar, klänger sig upp över väggar och tak med en synbarligen hejdlös kraft och lätthet.

Och vem kan vara så kramgo som en biodlande björn? Max Bremer gör en rörande tolkning av den sävliga pappan vars stillsamma passion också är familjens levebröd, men som lätt uppslukas av sina tankar till den grad att han förlorar familjemedlemmarnas behov och vardagens praktiska krav ur sikte.

Den trettonåriga sonen Burre (Paul Olin) är en närmast apatisk punkarigelkott som läser Bamse och fortfarande suger på nappen. Men bakom sina mörka glasögon är han vilse djupt inne i pubertala våldsfantasier om sig själv som ett bloddrypande monster – ska han någonsin hitta vägen ut?

Dottern Melissa träter med sin lillebror men planerar i hemlighet ett dansuppförande som … en humla, i stället för pappans älskade bin. Och Åsa Nybos gör en fin tolkning av den frustrerade mamman, en driftig och impulsiv person som i medelåldern hittar tillbaka till sin ungdoms äventyrslystnad.

Grov tolkning blir oundviklig

Mamma och gorillan är en sympatisk och fyndig uppsättning, vars stora problem är att den hela tiden rör sig snubblande nära en tolkning som är så grov att jag tvekar att ens formulera den.

(Men i korthet, hrm, en frustrerad medelålderskvinna tar sig en utländsk älskare, vars övermäktiga kroppskrafter och svaga impulskontroll gör livet otryggt för hennes familj. Älskaren festar upp familjens pengar, sparkar bokstavligen maken ur den äktenskapliga sängen, och så vidare i en häxbrygd av xenofobi och kvinnohat … Jag tror faktiskt en stor del av problemet redan skulle lösas om gorillans favoritmusik istället för trumrytmer var någon annan kulturyttring som inte verkade gestikulera vagt i riktning mot Afrikas svarta befolkning.)

Jag tror absolut inte att det här är den berättelse som ensemblen gett sig ut för att berätta. Problemet är bara att den här tolkningen av föreställningen känns så konsekvent att den kräver en medveten viljeansträngning att bortse från.

Detta gör hur som helst den första akten, innan handlingen fortskrider bortom det inledande upplägget, till en ganska obekväm åskådarupplevelse trots uppsättningens övriga goda kvaliteter.

Anmärkningsvärt är att recensenter inte ställdes inför den här tolkningen i fjol då pjäsen spelades på finska, vilket säger något om hur mycket upplevelsen kunde påverkas av små nyanser i regin.

Östra Centrums sommarteater: Mamma och Gorillan. Text och regi Juha Mustanoja. På scen: Max Bremer, Slava Dugin, Åsa Nybo, Paul Olin, Åsa Wallenius. Scenografi Anne Karttunen. Kostym Noora Salmi. Komposition och ljud Juuso Voltti. Mamma och Gorillan är en samproduktion av Universums medlemsteatrar Aurinkoteatteri, Teater Mars, Sirius Teatern och Teatteri Venus.