Film: Asteroid City – avslagen Wes Anderson-fest med hög prettofaktor

I ett fiktivt ökenlandskap möts en drös Hollywoodstjärnor för att spela i en pjäs om sorg och längtan. Det är väldigt mycket meta, väldigt lite äkta.

Wes Anderson väljer att inleda sin elfte långfilm med en svartvit scen. En programvärd (Bryan Cranston) talar direkt till oss i publiken om den pjäs som författaren Conrad Earp (Edward Norton) knackar fram på sin skrivmaskin i bakgrunden.

Pjäsens handling är förlagd till året 1955 och platsen heter Asteroid City – en fiktiv ort bestående av ett motell med tio rum, ett lunchställe med plats för tolv gäster, en bensinstation med en pump, ett forskningscenter.

Ortens sevärdhet är en krater med 5000 år på nacken och årets happening en tävling för unga astronomer.

Hit anländer en far med tre små döttrar och en tonårsson (Jake Ryan). Barnen vet inte att deras mor dött tre veckor tidigare, pappa Augie (Jason Schwartzman) har helt enkelt haft svårt att hitta rätt ögonblick för att berätta hur det står till.

Något som gör barnens morfar (Tom Hanks) synnerligen irriterad.

Släng sedan in en stjärna (Scarlett Johansson), en lärare (Maya Hawke), en mekaniker (Matt Damon) och ett tiotal andra rollkaraktärer och ni har upplägget klart för er.

Jag säger bara: njut av stunden! För efter introt är ingenting längre klart.

När formen äter upp innehållet

Wes Anderson är känd för sin egensinniga visuella värld befolkad av udda karaktärer som levererar lakoniska repliker dränkta i underfundig humor och melankoli.

En stiliserad värld målad med idel glada färger.

Och Asteroid City ser ut exakt som man förväntar sig av en Wes Anderson-film, problemet är bara att det som en gång var charmigt plötsligt känns som ett manér.

På samma sätt som en scifi-film kan gå vilse i effektförrådet eller en actionrulle sjabblas bort bland stuntscenerna är det som om Anderson tappat fokus när det gäller vad han vill förmedla.

Bilderna är fortsatt snyggt komponerade, denna gång med ett finurligt spel med olika rutmönster som inramar människor och situationer.

När två rollkaraktärer talar till varandra sittande vid ett fönster fungerar fönsterkarmarna som visuella avskärmningar. En splitscreen-scen delar effektivt upp den vita duken i två rutor.

Augies fotografier skapar i sin tur känslan av dubbel inramning och det ständiga refererandet till pjäsen i filmen bidrar till känslan av att vi iakttar det som sker utifrån.

Det innebär dessvärre också att man som åskådare känner sig emotionellt distanserad från det hela.

Hur snygg leken med iscensättningar, dramaturgiska bågar och cirkelkompositioner än blir så tar det slutligen emot att ge sig in i leken

Bländande stjärnglans

Men om ramen inte riktigt håller så gör väl ändå stjärnglansen sitt?

Visst är det fascinerande med regissörer som lyckas anlita Hollywoodeliten för minsta lilla roll, men samtidigt är det som om Anderson blivit så yr av lycka över att alla vill jobba med honom att han skapat rollkaraktärer som lite mållöst glider omkring i storyn.

Tolkade av skådisar som brinner av iver att visa att de minsann kan vara både ”konstnärliga” och ”intellektuella”.

Medan Tilda Swinton är självskriven i allt som andas ”udda” och Willem Dafoe passar in i vilken värld som helst så känns Tom Hanks lite malplacerad.

Och när det för n:te gången påpekas att Scarlett Johanssons rollkaraktär minsann är en ”utmärkt komedienne” så börjar det kännas lite som ett inside-skämt.

Kom och skriv mig det på näsan…

I skrivande stund har jag sett filmen två gånger. Detta eftersom jag första gången var osäker på om jag missat något elementärt – hur kunde jag annars känna mig så tom?

Men den andra tittningen gjorde mig dessvärre varken gladare eller mindre sömnig. Däremot började jag fundera på om jag borde läsa in något djupt i att rollkaraktärerna har namn som Campbell, Kellogg, Earp och Montana?

Och om Anderson lagt mycket tid på dialogens lek med begreppet tid?

Här är tiden ofta fel eftersom rätt ögonblick aldrig infinner sig. Och så får vi veta att tiden inte läker några sår, den fungerar bara som plåster. Liksom.

Efterhand börjar jag tycka att alltför många repliker ter sig som självreflekterande kommentarer. Eller vad sägs om:

– Jag förstår inte pjäsen?

– Det spelar ingen roll, fortsätt berätta historien.

Eller denna info om pjäsens ljussättning: ”ljuset är varken varmt eller kallt, men alltid rent och framförallt skoningslöst”.

Jag skulle snarast kalla ljuset ljummet och hade gärna skonats från det pretentiösa drag som gluttar fram i gliporna till det som kunde ha blivit en berörande berättelse om sorg.

Sorg över den man förlorat, det man missat och den tid som flytt.