Minna Lindeberg gick från sjubarnsmamma och herrgårdsfru till transmaskulin personlig tränare

För Minna Lindeberg stod valet mellan att flytta in i sin egen kropp eller försvinna. Minnas berättelse är fjärde avsnittet i serien Finlandssvenska original.

Första gången jag träffar Minna Lindeberg plumsar vi i en novemberkall sjö i Sjundeå iklädda våtdräkter. Jag ska pröva på Minnas ”hydroträning”, en rörelseträning där man ska vara okej med att naturen inte har någon empati.

– Hur mycket kan jag röra mig och hur mycket vågar jag ta ut av att befinna mig i ett element som inte bryr sig om jag lever eller är död? säger Minna.

– Upplevelsen är byggd så att man ska omvärdera sitt förhållande till sin kropp och till naturen, elementen, kroppen i vatten.

Minna är utbildad motionsledare och personlig tränare, men är kanske mer bekant som barnboksförfattare. Hen har bland annat blivit nominerad till Nordiska rådets pris för barn- och ungdomslitteratur, med bilderboken Allan och Udo. Under tiden för våra dokumentärinspelningar jobbar Minna med den tredje delen av en romanserie för ungdomar.

Hurdana skrivrutiner har du?

– Väldigt dåliga! Hela idén med mitt skrivande är att jag alltid vill utsätta mig extremt mycket för min text. Här finns ett släktskap med hur jag ser på rörelse och träning: att gå utanför den egna bekvämlighetszonen.

Under de mest intensiva skrivperioderna har Minna svårt att vara i sin kropp. Skrivandet sker i alla möjliga ställningar: på alla fyra, på knän, liggande i soffan, men aldrig vid ett skrivbord.

Lyssna på dokumentären om Minna Lindeberg:

Minna försvinner

43:46

Självutlämnande ärlighet som kur mot tystnadskultur

Jag och Minna blir vänner på Facebook.

Minna skriver så gott som varje dag ett inlägg. Hen initierar diskussioner eller kommenterar sådant som är på gång, som det donnerska nepobabygatet eller Kiira Korpis poesi.

Eller så blir det uppdateringar ur det egna livet. Skrivprocessens möda, träningseufori, eller stundens känsla. Ibland handlar det om kärleken, ibland om ensamheten.

Det finns en omedelbarhet och en rå ärlighet i inläggen. Det är som att ta del av en dagbok.

Jag undrar om Minna någonsin blivit skygg för att dela sina tankar så öppet med tanke på eventuella mothugg. Kritik är svårt för vem som helst, det håller Minna med om, men det kan också vara uppbyggande:

– Självrannsakan tycker jag är en sak som är jävligt viktig. Eftersom den ger självdistans och självironi - att kunna se sin plats i världen och kanske skratta åt sig själv lite.

– Det är samtidigt ett sätt för mig att vara jag i världen, att motarbeta min egen självcensur, att motarbeta censur och tystnadskultur överlag.

Och om folks åsikter säger Minna:

– Folk tycker hit och dit och har sina funderingar. Det får dom väl ha, så bjuder jag på det då.

Att våga bli sig själv

Det modigaste Minna gjort hittills är att, som hen själv formulerar det, ”spränga skåpet”. Efter sju barn under ett tidsspann på 20 år och ett långt heteroäktenskap, började allt kännas väldigt fel, en känsla som följt med länge men trängts undan av de många graviditeterna.

– Kroppen fick bestämma. Det ska inte bo någon i mig mera. Då är det jag själv som ska bo i mig! Och jag måste flytta in i min kropp på nytt.

Minna återfann sin kropp genom träning.

– Jag började träna på ett sånt sätt att jag började anstränga min kropp, och njöt otroligt mycket att få använda mina muskler till nånting annat än att bära bebisar.

Och så småningom flyttade Minna in i en kropp som länge känts främmande.

– I och med att jag flyttade ner i varenda muskelfiber, nerv, kroppsdel, så kom min sexualitet tillbaka. Och mitt begär, som drabbade mig sådär som en kärnkraftsolycka.

Hela livet hade Minna känt att hen inte hör ihop med sin kropp, att det yttre är något totalt främmande. Och delvis beror det på de attributen som delas ut redan i barndomen, menar Minna.

– Vi blir definierade så fort vi föds. Kläs på olika kläder, blir tilldelade olika pronomen och personlighetsdrag. Jag tror att det är en mycket större sak än vi tänker att börja klä ut sina barn till någonting, och inte låta dom välja.

Men så handlar det också om attityder och sammanhang. Samhället är mer öppet nu än då Minna var i den åldern då man som mest aktivt letar efter sin identitet. På 80-talet fanns inget som hette icke-binärt.

– Jag skämdes över att jag är så lång och gick kutryggig. När jag var ung, fick jag alltid höra att jag måste vara mer feminin, att jag måste vara mer kvinnlig, att jag går som en hösäck.

Minna spränger till sist heteroskåpet som 45-åring.

– Nu kunde ja äntligen köpa min pilkhalare och stoltsera genom Prisma i hela min längd!

Minna vill som personlig tränare jobba med människor som har ett problematiskt förhållande till sin kropp, och hjälpa andra hitta tillbaka till kroppen och samtidigt att hitta ut ur de mentala barriärer man bygger upp.

– Det har alltid intresserat mig hur man ska finnas i sin kropp. När är kroppen ens egen? På vilket sätt hör den ihop med vem jag är?

– I och med att vi vet att vi ska dö måste vi ändå samtidigt ljuga för oss varje dag att vi lever och ska överleva allt som händer. Vilket vi inte kommer att göra. Det är helt relevant att testa hur mycket kroppen tillhör människan. Eller är den bara någonting som växer upp och vissnar?

Dokumentären Minna försvinner är del fyra av sex i serien Finlandssvenska original.