Analys: Regeringens invandringspolitik kan inte beskrivas som annat än sannfinländsk – SFP har vunnit andra segrar

SFP:s väljare kan på goda grunder tvivla på Anna-Maja Henrikssons stora vallöfte. Partiet har ändå chans att bevisa varför man gick med i en regering med Sannfinländarna, skriver Magnus Swanljung.

Under valrörelsen lovade SFP:s Anna-Maja Henriksson upprepade gånger att SFP inte går med i en regering som gör sannfinländsk politik.

Lika många gånger beskrev Sannfinländarnas Riikka Purra vad sannfinländsk politik är: Hennes parti går bara med i en regering som skärper invandringspolitiken och frångår ”överdrivna” klimatambitioner.

Partiledarnas löften var naturligtvis oförenliga.

Går det verkligen med handen på hjärtat att säga att det här inte är sannfinländsk politik?

Idag ser vi resultatet: regeringsprogrammet är en samling kompromisser där alla fyra regeringspartier, Samlingspartiet, Sannfinländarna, SFP och KD har gjort avtryck. Men svarar det mot SFP:s krav? Går det verkligen med handen på hjärtat att säga att den här regeringen inte ägnar sig åt sannfinländsk politik?

Anna-Maja Henriksson ville inte svara direkt på den frågan vid fredagens presskonferens.

I slutändan är det förstås väljarna som avgör. SFP:s väljare, men också Sannfinländarnas – och de andra två partiernas.

Synen på ekonomin förenar

Alla fyra partier är överens om den stora berättelsen. Bara genom att spara i välfärden kan vi rädda den, lyder det paradoxala budskapet. Bakgrunden är att Finlands skuldsättning annars ökar med 10 miljarder per år.

Nu väntar klassisk högerpolitik: sänkta skatter för den arbetande medelklassen och tuffare tag mot dem som behöver sociala bidrag. Målet är att 100 000 fler finländare ska ha ett jobb att gå till, vilket gör att staten sparar en massa pengar och behovet att lyfta lån blir mindre.

Det återstår att se om alla Sannfinländarnas väljare verkligen önskade sig försämrade sociala förmåner och sämre skydd för arbetslösa.

Hur partiet vänder sig när löntagarna oundvikligen gör massuppror mot försämringarna, som också gäller strejkrätten, blir intressant.

För SFP passar det bra med en högersvängning i den ekonomiska politiken. Partiet har länge efterlyst en mer dynamisk arbetsmarknad med större möjligheter till lokala avtal på arbetsplatserna.

Sannfinländarna dikterade invandringspolitiken

Men Henrikssons vallöfte gällde trots allt invandrings- och klimatpolitiken.

Riikka Purra kallade skiftningen i invandringspolitiken för ett paradigmskifte. Det är samma ord som används i det svenska Tidöavtalet. Ordvalet är inte långsökt.

Finland ska ta emot hälften färre kvotflyktingar – alltså de mest hjälpbehövande flyktingarna som väljs ut under kontrollerade former.

Man inför striktare försörjningskrav. Man förkortar uppehållstillstånd för dem som beviljats asyl och alternativt skydd. Man gör det svårare att lämna in nya asylansökningar. Man gör det lättare att spärra in utlänningar och att kasta ut sådana som redan hunnit påbörja studier eller skaffa jobb. Man vill göra det svårare för dem som är papperslösa.

De mest nödställda ska i första hand bistås i ursprungsområdena, står det i regeringsprogrammet. Samtidigt skär man ner biståndet.

Det är en Sannfinländsk invandringspolitik – som fick benäget stöd av Samlingspartiet och KD. Deras enda krav var att man inte stänger dörren helt för arbetskraftsinvandrare.

Exakt vad SFP har lyckats förhindra vet vi inte. En del skrivningar om att Finland ska följa människorättskonventioner och iaktta rättsstatsprincipen bär partiets handstil. Om de har någon praktisk betydelse – eftersom lagar ändå ska godkännas av riksdagens grundlagsutskott – är oklart.

Krumbukter i klimatpolitiken

Regeringspartiernas helt olika utgångspunkter i klimatpolitiken syns i många svårbegripliga krumbukter.

Som att sänka promillegränsen i trafiken och samtidigt avskaffa straffen för rattfylleri.

Som att hålla fast vid målet om höjda nivåer av biobränsle i bensin och diesel – men att samtidigt sänka straffavgifterna för mackägare som bryter mot lagen.

Det är lite som att sänka promillegränsen i trafiken och samtidigt avskaffa straffen för rattfylleri.

Eller att gömma undan målet om att vara koldioxidneutrala 2035, samtidigt som man ska hålla fast vid klimatlagen som säger samma sak. Uppenbarligen hoppas man att en del sannfinländska väljare inte ska märka det.

Enligt klimatorganisationer finns det inte några trovärdiga skrivningar om hur man ska nå klimatmålet, inte minst eftersom regeringen inte tänker begränsa avverkningen av skog.

Inom miljöpolitiken är ambitionerna större. Regeringen tänker bland annat skydda gammelskog.

Språkpolitiska segrar för SFP

SFP-ledningen hoppas troligen att partiets mest värdeliberala väljare ska granska andra delar av regeringsprogrammet än invandrings- och klimatpolitiken när de avgör om Anna-Maja Henriksson höll sitt vallöfte.

Möjligen kan väljarna också bli övertygade om att SFP har vunnit avvärjningssegrar som är svåra att se. Kanske hade regeringens politik kunnat vara ännu mer sannfinländsk.

SFP kan också vinna på att vara regeringens samvete. Om partiet lyckas förhindra en del av Sannfinländarnas ambitioner kan SFP-väljarna visa förståelse. Särskilt om Sannfinländarnas väljare surnar till och det börjar synas i partimätningarna blir det lättare att förklara varför man gick med i regeringen.

Klart är också att SFP vunnit språkpolitiska segrar. Av Sannfinländarnas ambitioner att avskaffa det andra nationalspråket syns inte ett spår. Petteri Orpo talade svenska under presskonferensen och sa att svenskans ställning ska bli starkare.

Sjukhusen i Raseborg och Borgå nämns särskit som garanter för svenskspråkig vård.

Undersökningar visar trots allt att språkfrågorna är mest avgörande för många som röstar på SFP.