Kolumn: Vi har ett landslag med en ryggrad av stål, ett landslag som är omöjligt att inte förälska sig i
En för alla, alla för en? Det här är ett fotbollslandslag att känna stolthet över, ett gäng spelare att lita på, ett framgångståg som åker mot Tyskland.
Här finns det verkligen en fotbollsprestation att bli imponerad av. Här finns det ett resultat att skriva kvalsagor om. Här finns det ett finländskt landslag som är omöjligt att inte förälska sig i.
Men den här ljuvliga junikvällen var det ändå nästan upplevelsen – stödet, inramningen, stämningen – som svepte undan benen mest. Olympiastadion är på många sätt en sorglig fotbollsarena, men den är ändå vår och här var läktarna fullproppade med tro, hopp och kärlek.
Ett gäng blåvita spelare i ett lyckorus – en dag, match och ramberättelse som var ett ultimat bevis på var landslaget har landat.
Rätt ner i famnen på det finska folket, hela vägen fram till pumpande hjärtan och vevande halsdukar.
Finland har ett fotbollslandslag som inte behöver drömma om EM. Finland har ett fotbollslandslag som ska ha EM som det enda målet för resten av 2023 efter en välkommen och värdig seger över Slovenien.
På vägen finns det orsak att känna stolthet.
Symboliken kunde inte varit tydligare
Supportrarna hade inte ens hunnit måla Helsingfors i blått och vitt då landslaget redan hade säkrat fredagens första seger.
Förmågan att fånga ett ögonblick är en styrka – och det har verkligen den här versionen av finsk fotboll. Videon på sociala medier har många sett, lika många har hyllat den.
”Det här landslaget berättar om finsk identitet där gamla traditioner möter nya – ett modernt och öppet Finland. Vi representerar framtidens Finland där ingen lämnas utanför.”
Symbolikens kraft och tajmning kunde inte ha varit tydligare.
Samtidigt som högervindarna drog in över landet hade ett förbund och landslag lagt örat mot asfalten och tryckt fingret på samhällets puls. De pratade om att landslaget vill drömma tillsammans, se allas lika värde och rita en bild av ett nytt Finland på världskartan med fotbollen som ett verktyg.
Det är inte första gången som landslaget har använt den moraliska kompassen, det är knappast heller sista gången för ett lag med en ryggrad av stål.
En stämning som aldrig tystnade
Dessutom är det här landslaget rätt bra på fotboll också.
Den första halvtimmen mot Slovenien var imponerande. Laddningen och de löddriga förväntningarna kokades ner till ett offensivt och aggressivt spel, ett störtskönt mål och en stadionstämning som aldrig tystnade.
En utvilad Teemu Pukki var lurig och svårfångad, Rasmus Schüller samlade och fördelade boll, Kaan Kairinen visade att form slår högt, backlinjen var robust, Oliver Antman är en spelare med raketbränsle, Joel Pohjanpalo är brännhet.
Pohjanpalos 1–0 kom tidigt, Antmans 2–0 kom lägligt och slutsignalen kom som en sista bekräftelse på att Finland hade lagt händerna på en tung seger.
Pohjanpalo rasade ner på sina knän, hela laget hoppstudsade i en ring, Markku Kanerva viftade med sin knytnäve mot supportrarna, spelarna samlades i ena hörnet för den numera traditionstyngda växelsången och hela Fotbollsfinland kan snegla mot EM-sommaren 2024.
Vägen är lång, många matcher återstår. Men varför skulle man inte lita på det här laget?