Valde att lämna ensamheten

Det var inte så här det skulle gå. Gymnasiet var avklarat och äntligen kunde Viivi Lehikoinen satsa på häcklöpningen till hundra procent. Men hon blev inte alls bättre, inte ett dugg snabbare – precis tvärtom. Hennes resultat och egenskaper blev bara sämre och sämre.

Under gymnasietiden hade hon vunnit junior-EM-guld och varit överlägsen på europeiska ungdoms-OS (EYOF).

Nu som 20-åring var hon inne på sitt tredje år som proffsidrottare, och hon var ett par sekunder långsammare på banvarvet än hon hade varit tre år innan. Hon var till och med en sekund långsammare än hon varit som 15-åring sommaren innan hon började i gymnasiet.

I mångas ögon var hon ett superlöfte som gått förlorad. Själv började hon tänka i liknande banor.

– Jag tänkte att det här inte blir till någonting, och funderade på att börja göra något helt annat, avslöjar hon i Sportliv.

Problemen hade börjat genast då hon blev student och proffsidrottare.

– Jag blev väldigt ensam.

Det fanns ingen landslagsverksamhet och ingen lämplig träningsgrupp för 400 meter häck som hon kunde hitta i Finland.

Hon bodde i Helsingfors medan hennes tränare bodde i Björneborg.

Hon var en ung idrottare, och behövde fatta träningsrelaterade beslut på egen hand.

Då hon inte ingick i någon träningsgrupp, och inte studerade eller jobbade, var hon ofta utan sällskap.

När coronapandemin bröt ut förvärrades situationen ytterligare. Säsongen 2020 blev ett veritabelt magplask, och samtidigt en avgörande brytningspunkt i Lehikoinens karriär.

Hon behövde sätta punkt för sin negativa spiral och bestämde sig för att ruska om sitt upplägg från grunden.

– Min situation var så usel att jag tänkte att det är allt eller inget som gäller – antingen blir det en fullständig flopp eller en otrolig succé, berättar Lehikoinen, som i dag kan titulera sig EM-finalist och finländsk rekorddam på 400 meter häck.

Se minidokumentären om Viivi Lehikoinens utmaningar under proffskarriären i Sportliv:

9 min

Viivi Lehikoinen gick sin egen väg - sågar bristen på respekt för proffsidrott i Finland - Spela upp på Arenan

Lämnar ensamheten

Lehikoinen hade bildat sig en positiv uppfattning om den schweiziska tränaren Laurent Meuwly, som på den tiden tränade bland annat sprintern Hanna-Maari Latvala (numera Päkk).

Via Latvala fick Lehikoinen Meuwlys kontaktuppgifter. På det första mejlet fick hon inget svar, men Lehikoinen gav sig inte så lätt, och från och med december 2020 blev hon Meuwlys adept.

Hon fick ett träningsprogram av schweizaren, som på grund av pandemin tränade henne enbart på distans till en början. I Finland fick Lehikoinen ändå hjälp av Mikael Ylöstalo, som på Meuwlys begäran övervakade samtliga träningspass. Trots distansförhållandet behövde hon inte längre träna på egen hand.

Det nya upplägget gav resultat genast den första säsongen. Sommaren 2021 kapade Lehikoinen hela tre sekunder från de tider hon löpt sommaren innan, och var uppe på en ny nivå.

Följande sommar 2022 var hon ytterligare en sekund snabbare, och spräckte Tuija Helanders 35 år gamla finländska rekord. På VM tog hon sig till semifinal, och på EM blev hon finalist.

Det var en dröm som gick i uppfyllelse. Jag kände att jag hör hemma på den nivån, och vill vara där också i fortsättningen.

Viivi Lehikoinen om finalplatsen i München

På ett och ett halvt år med Meuwly som tränare hade Lehikoinen förvandlats från en nästintill förlorad talang till en av Europas främsta häcklöpare.

Resultatnivån har inte stigit enbart i och med det nya träningsprogrammet som har passat mig väl, utan också tack vare omgivningen som jag fått idrotta i.

Viivi Lehikoinen

När coronapandemin lättade och restriktionerna minskade kunde Lehikoinen träna mer under Meuwlys vakande öga under träningssäsongen 2021-22. Det gjorde hon tillsammans med det holländska landslaget där Meuwly jobbar till vardags.

Där har hon fått träna tillsammans med bland annat Femke Bol och Lieke Klaver. Bol innehar Europarekordet på 400 meter häck och världsrekordet på 400 meter inomhus, medan Klaver hör till de snabbaste i Europa på 200 och 400 meter.

Lehikoinen har haft samma träningsprogram som de holländska stjärnorna, men den stora skillnaden till de tidigare proffsåren har varit att hon fått träna i grupp. Hon har inte behövt harva på vidare ensam.

Avundsjuk på den nederländska modellen

Med det holländska landslaget har Lehikoinen fått insyn i en annorlunda toppidrottskultur jämfört med den finländska.

– I Finland har jag behövt gå en kamp med mig själv för att vilja välja toppidrotten. I Nederländerna är omgivningen sådan att det är lättare att hänge sig åt idrotten.

I Finland har Lehikoinen ofta varit tvungen att förklara för människor att hon de facto varken studerar eller jobbar vid sidan om sin idrottssatsning.

Speciellt behövde hon göra det under sina första år som proffsidrottare, då hon inte hade fina resultat att visa upp.

– Under de tunga åren kände jag att det förväntas att jag gör något annat också. Jag kände mig inte som en del av samhället då jag varken studerar eller jobbar. Det var påfrestande.

Lehikoinen medger att hon är lite avundsjuk på den toppidrottsorienterade omgivningen där bland annat Femke Bol har fått utöva sin sport. I Nederländerna går löparna i en idrottsakademi, och är de framgångsrika tilldelas de en personlig tränare, som till exempel Laurent Meuwly.

Lehikoinen har varit tvungen att hitta sin egen väg, och hon är inte ensam om det bland de finländska friidrottstopparna. Lehikoinen lyfter fram de fyra blåvita EM-medaljörerna från förra sommaren som exempel.

– Enligt mig har vägen till toppen varit på tok för lång för Kristiina Mäkelä och Lassi Etelätalo, och även Wilma Murto och Topi Raitanen trots att de är lite yngre. Enligt mig borde man ta itu med att göra vägen till den internationella toppen kortare för unga och lovande idrottare.

Lehikoinen är ett år yngre än Murto, som är yngst i den blåvita medaljkvartetten från förra sommaren. Som 23-åring är HIFK-häcklöparens proffssatsning inne på det sjätte året.

Det har krävts försök och misstag, och det har tagit sin tid att hitta en väg och ett upplägg som fungerar. Men hon behöver inte längre hysa tankar om att lämna idrottskarriären på hälft.

Beslutet att ta steget från ensamheten i Finland till en internationell träningsgrupp blev ingen flopp.

Jag känner fortfarande att det finns mycket ouppnådd potential, och då känns idrott väldigt givande.

Viivi Lehikoinen

Video: Henrik Leppälä & Mikael Oivo

Foto & Layout: Mikael Oivo

Redaktör: Mikael Oivo