Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Film: Indiana Jones and the Dial of Destiny – den långsamma färden mot en fröjdefull final

En arg Indiana Jones (Harrison Ford) med läderrock och hatt står med piskan i handen i en stor och hög sal.
Bildtext Sista gången vi ser Harrison Ford som Indiana Jones.
Bild: Lucasfilm Ltd.

Det är en lång titel och en ännu längre film. Den femte och sista Indiana Jones-filmen testar publikens uthållighet. Mitt råd - håll ut!

Det första vi hör är en tickande klocka. Och det visar sig att tiden är ett bärande element genom filmen.

Tid som håller på att ta slut, tid som sprungit förbi en, tid man förlorat och aldrig får igen. Men också tid som testar publiken, det här är den längsta Indy-filmen och räcker i 2 timmar och 34 minuter.

En tidlös karriär kan man också säga att skådespelaren Harrison Ford (80 år) haft, liksom John Williams (91 år) som gjort musiken till alla Indiana Jones-filmer.

För att inte tala om George Lucas (79 år) som skapade Indiana Jones och Steven Spielberg (76 år) som regisserat de fyra första Indy-filmerna. Lucas och Spielberg fungerar nu som filmens producenter.

Klassisk inledning

Filmens prolog börjar i full fart år 1944, nazister med Jürgen Voller (Mads Mikkelsen) i spetsen håller på och för iväg värdefulla historiska föremål någonstans i Alperna.

Men vem dyker upp om inte självaste Indiana Jones (Harrison Ford, digitalt föryngrad) med sin goda vän Basil Shaw (Toby Jones). De två är förstås också ute efter en värdefull relik.

Närbild på en allvarlig Indiana Jones (Harrison Ford) som är iklädd en militäruniform och bakbunden, i bakgrunden syns en brasa annars är bakgrunden mörk.
Bildtext En digitalt föryngrad Harrison Ford som Indiana Jones.
Bild: Lucasfilm Ltd.

(I Indiana Jones-världen hör det till att alla andra stjäl och plundrar medan arkeologen och äventyraren Indy och hans vänner ”räddar” historiska föremål.)

För att göra en väldigt lång prolog kort kan man säga att tumult och kaos uppstår och det föremål som är viktigt är ett mystiskt gammalt urverk som heter antikythera.

Närbild på antikytheramekanismen, ett gammalt brunt urverk som är täckt av mörkgröna fläckar.
Bildtext Antikythera beskrivs som den första antika analoga datorn och har använts för att räkna ut astronomiska positioner. Så här ser antikytheramekanismen ut på det Nationella arkeologiska museet i Aten.
Bild: Greek photonews / Alamy/All Over Press

I filmen får det här urverket magiska egenskaper. ”Den som har den kan bli Gud”, säger Voller med vördnad i rösten. Och Indiana Jones och Basil fattar genast att den manicken kan bli farlig i händerna på nazister.

Jag tänker inte avslöja mer om prologen utom att det blir en fartfylld men utdragen strid på ett skenande tåg.

Allting är uttänjt

Efter det hoppar handlingen framåt till New York 1969 och vi möter Indiana Jones (Harrison Ford, utan digital föryngring), nu i rollen som en trött professor i arkeologi sista dagen på jobb inför pensionen.

Professor Jones är en man som känner hur tiden sprungit förbi honom. Han vill tala om matematikern och uppfinnaren Arkimedes och hur romarna anföll Syrakusa (år 212 före vår tideräkning) medan alla andra bara är intresserade av ny teknologi och månlandningen som just ägt rum.

Men så dyker Basils vuxna dotter Helena Shaw (Phoebe Waller-Bridge) upp. Hon babblar på om antikytheran och hur dess gåta till sist gjorde hennes far galen.

Plötsligt visar det sig att många andra också är intresserade av antikytheran. Tumult och strid uppstår och här får äntligen filmen en tydlig riktning.

Jakten på det underliga, magiska urverket.

Indiana Jones (Harrison Ford) sitter i en liten tuctuc och ser sammanbiten ut, bakom honom sitter Teddy (Ethann Isidore) och Helena (Phoebe Waller-Bridge) och ser förskräckta ut.
Bildtext Med tuktuk i Tanger i Marocko, Teddy (Ethann Isidore) och Helena (Phoebe Waller-Bridge) är inte helt övertygande över Indiana Jones navigering.
Bild: Lucasfilm Ltd.

Det betyder ändå inte att filmen skulle kännas mindre långsam.

Missförstå mig inte, det är högt tempo och det händer hela tiden en massa saker i filmen.

Vilda jakter över tak och genom trånga, små gränder. Roliga små hänvisningar till tidigare Indy-filmer.

Helena i Phoebe Waller-Bridges tolkning anspelar också på gamla amerikanska screwball-komedier. (En genre som uppstod på 1930-talet och hade snabb och vass dialog, situationskomik och starka kvinnoroller.)

Helena (Phoebe Waller-Bridge) iklädd en röd skjorta och Jürgen Voller (Mads Mikkelsen) i kostym står i ett mörkt rum omgiven av en massa män, de tittar alla åt samma håll och ser allvarliga ut.
Bildtext Helena (Phoebe Waller-Bridge) känd från serien Fleabag.
Bild: Lucasfilm Ltd.

Ändå känns alla scener hela tiden lite för långa och utdragna. Trots att man springer och kör och hoppar och far och pratar snabbt känns allting långsamt.

Så till den grad att man funderar på om det är ett medvetet drag av regissören James Mangold och hans team. Att man också vill leka med biopublikens tidsuppfattning och få oss bortkollrade i hur länge vi egentligen suttit där i biomörkret.

Men precis när man är färdig att avfärda hela filmen och konstatera att tiden ohjälpligt sprungit förbi hela Indiana Jones-konceptet då händer det.

Plötsligt tar filmen en vändning som får en att sitta klarvaken i biostolen, som får en att le och känna en förtjusande, nästan barnslig, glädje.

Det blir ett äventyr i sann Indiana Jones-anda. Överraskande, finurligt och helt rätt.

Men det tog liiiite för lång tid att komma dit.