Bokrecension: Söder om Bulevarden hatar man finnar och fattiga – De omättliga tar oss med på en fest där fyrk finns och pappa betalar

Pseudonymen Alexander Kavaleff har skrivit en inside report om de finlandssvenska bratsen utan vare sig sympati eller empati. Boken är som gjort för att få sina fördomar bekräftade.

Kan man som finlandssvensk heta Alexander Kavaleff? Både ja och nej.

Släkten Kavaleff som ägde Domarby gård i Norra Helsingfors från 1845 till 1934 torde vara utdöd vid det här läget. Alexander Kavaleff som debuterar som författare med boken De omättliga heter i verkligheten någonting annat.

Att skriva under ett pseudonym i Svenskfinland är ganska så pretentiöst. Eller pretto som De omättliga som figurerar i romanen säkert skulle ha uttryckt sig. Finlandssvenskarnas antal är så pass litet att det tar 2 till 4 timmar, typ, att luska ut vem det kan vara. Om man orkar.

Decamerone

De omättliga heter alltså romanen. En midsommarnattsdröm är underrubriken och den är verkligen passande eftersom handlingen utspelar sig i sin helhet under en midsommarafton.

Upplägget har författaren tagit från en verklig litteraturklassiker från år 1353: Decamerone, av den italienska författaren Giovanni Boccaccio.

Decamerone består av 100 berättelser samt en ramberättelse som binder ihop hela historien. Handlingen går i stora drag ut på att digerdöden kommer till Florens och tio rika ungdomar flyr till en avskild egendom i Fiesole.

Där sysselsätter de sig genom att varje dag berätta en historia vardera i tio dagar. Decamerone är grekiska och betyder just tio dagar.

Också i De omättliga finns en ramberättelse som jag ska återkomma till senare. Bokens Fiesole är ett avlägset beläget landeställe i Täktom på Hangö udd.

Coronaviruset finns också med på ett hörn dock utan digerdödens allvarliga konsekvenser.

Berättelserna i De omättliga är nerbantade till fyra. Det räcker mer än väl för ett midsommaraftonsdygn.

Evangelierna

De fyra ungdomarna som berättelserna kretsar runt heter Johan, Lucas, Mattias och Marcus och, vips, har vi ännu en tung litterär förebild att ta i beaktande: de fyra evangelierna.

Ganska mycket för en debutant som också annars visar sig på den styva linan när det gäller citat ur världslitteraturen, eller vad sägs om John Milton, Lev Tolstoj, Dante Alighieri, Nietzsche, Orwell och så vidare

Till och med Kjell Westö kvalar in. Han har som enda nu levande författare fått äran att figurera i Kavaleffs Dead poets society.

Alla citat finns bara på originalspråket och det faktum berättar väl en hel del om författarens umgängeskretsar och bokens tilltänkta målgrupp.

Målgruppen då? Alla de som bor söder om Bulevarden, i Grani eller vissa delar av Esbo. Alla de som har landeställe på Hangö udd, talar genom näsan, gått i Norsen eller Lärkan, åker skidor i Alperna och studerar på Hanken, Medi eller Juri.

Bara socialdemokrater åker snowboard.

ur De omättliga

En midsommarafton

Det är ett sådant gäng som firar midsommarafton tillsammans. Som varje år. De känner varandra sedan dagistiden. Deras föräldrar var redan vänner liksom deras far- och morföräldrar.

Vi talar om Svenskfinlands motsvarighet till Stockholms Stureplanstekare. De är alla mycket bildade, stenrika och fullständigt hänsynslösa och svinaktiga mot alla som inte hör till de här kretsarna.

Finnar och fattiga är hatobjekten. Framför allt finnar. De finns med främst som så kallade hurrihuora.

Hesasvenska

Det som slår en från första början är språket. Alla som finns med på festen pratar en för de flesta helt obegripligt rotvälska av finlandssvenska, finska, slangord och utländska, mestadels engelska men också förvånansvärt mycket franska (on y va) och tyska (sowieso).

Så här går de flesta dialogerna till (exemplet handlar om att gå på en viss klubb):

– Jo fan, har också varit där en gång. Fittigt nätti mesta. Brutalt bra meno då också. Lähte ju helt käsistä.

– Helt fittigt random, i år igen.

– Jag är inte helt sale om jag pääsee och komma. Blir ju dyr eller lite fittigt snude keikka annars med dom stadgorna.

Jargongen påminner om den man känner från den svenska eller tyska förortslitteraturen: Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött eller Feridun Zaimoglus Kanak Sprak.

Det är frågan om olika sociolekter snarare än dialekter. Språkliga variationer som utmärker en social grupp. Rik eller fattig, det kvittar.

Vet ni vad det absolut värsta med klimatuppvärmningen är? Att våra skidin fan inte heller kommer att lära sig att skimba i Granibacken. Funtsa på det en stund! Greta, please fix!

ur De omättliga

I Helsingforstrakten råkar det vara de rika finlandssvenskarna som utmärker sig genom en sociolekt.

Exit möter Fyrk finns och Pappa betalar

Pappa betalar är i de där kretsarna inget skämt utan realitet. Pappa betalar rolexen till konfirmationen, lånar sin Porsche Taycan så att barnen kan komma sig till Hangö, fixar in dem till Hanken och bereder dem senare en plats som vd på ett familjeägt bolag.

Det är ganska mycket av den norska dramaserien Exit över romanen. Fyrk finns så det räcker och blir över.

En av midsommaraftonens viktigaste ritualer är att sätta på sig de rätta kläderna vid den rätta tidpunkten. Kläder med viktiga och riktiga märken som ingen vanlig dödlig har hört talas om.

Klassisk rikemansbarnunderstatement. Man ska inte spy på vilka tröjor eller byxor som helst.

Och spy, det gör man. Eftersom man dricker kopiösa mängder alkohol (och sjunger kopiösa mängder snapsvisor). Allt som finns i pappas barskåp, men helst champagne.

En mimosa på en del apelsinjuice och en del Dom Perignon eller Heidsieck är den bästa drinken som finns. Huvudsaken flaskan kostar mera än fem kybä.

Kvinnor finns också med men de är bara staffage eller utfyllnad. De finns till för att göra allt det pojkarna inte orkar med: organisera, laga mat, städa, lyssna.

Och så finns de till för att ligga med killarna. Ingen skillnad med vem, eftersom vi befinner oss inom en krets där man återanvänder sina bästa vänners flickvänner.

Johan, Lucas, Mattias och Marcus

Berättelserna handlar om fyra pojkar som är som planeter som kretsar runt midsommaraftonens händelser i olika omloppsbanor.

Så här beskriver förlaget Förlaget (sic!) de fyra:

”Märkessnobben Johan vill mest bara få ligga, medan provokatören Lucas vill debattera politik och hänge sig åt livets dekadens. Den filosofiskt lagda läkarstuderanden Mattias lider av tvångstankar. Den gåtfulla juristen Marcus pendlar mellan att vara gängets eftertraktade charmör och att rasa ner i desperationens mörker.”

Inte så mycket att tillägga där. Lite tungt var det i början eftersom den första berättelsen handlar om Johan som är den mest karikerade av de fyra. De tre andra är mera intressanta och därmed också deras berättelser.

Betungande var kanske också jargongen, men man vande sig så småningom vid den.

Haista vittu paska på riktigt. Det är inte så fittigt nätti. Han har ju en hel jävla posse med golddiggers som han omringar sig själv med. Och inte bara hurrihuoran och champagnetjejer som suger kuk för Chanel. Menar hans kompiskrets. Eller entourage borde man väl fan säga. Fucking beta-simps hela bunten! Som sen ska leka så fittigt kova jätkän. Borde alla få riktigt hårt pataan nån dag.

ur De omättliga

Ändå skulle romanen ha vunnit om den har varit hälften så lång: 209 i stället för 418 sidor, tack!

Bortsjabblad ramberättelse

Till sist ännu några ord om ramberättelsen som alltid måste finnas med i den här typen av följetonger. Den består av en prolog och en epilog som sig bör och berättas här av en kvinna.

Hon har blivit våldtagen på festen av en av pojkarna som inte har förstått att ett nej är ett nej. Efter prologen tror man att de efterföljande berättelserna skulle kretsa runt den här våldtäkten men underligt nog gör de inte det.

Därför får man en känsla av att den hör till en helt annan berättelse när man läser boken. Förvisso får händelsen sin upplösning i slutet av boken men den är osammanhängande med resten av romanen.

Det är liksom me too utan me. Därför finns det inte heller så mycket att fundera kring ramberättelsen och dess funktion. Den är och förblir en gåta.

Alexander Kavaleffs De omättliga rekommenderas för alla nyblivna studenter i Svenskfinland och särskilt för de som tänker studera eller redan studerar i Helsingfors. Och för alla som vill få sina fördomar om de fina finlandssvenska kretsarna i Huvudstadsregionen bekräftade.

Boken ledsagas av en slöj Instagramaccount och en betydligt intressantare Spotifyplaylist.