Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Franska litteraturstjärnan Edouard Louis vill skaka om litteraturen och granska vem som får ta del av den: ”Kultur innehåller extremt klassvåld”

En man som pratar i en mikrofon.
Bild: Cata Portin

Genom sin egen klassresa har författaren Edouard Louis fått tillträde till elitens maktskikt, men han använder litteraturen som vapen för att minska på samhällsklyftorna. Kulturen innehåller en form av extremt klassvåld, säger han.

Bespottad, hånad och oälskad som barn – i dag hyllas Edouard Louis som Frankrikes nya litterära stjärna, och litteraturen är hans hämnd. Louis döptes till Eddy Bellegueule (ordagrant vackert ansikte) men bytte namn och liv – för att överleva.

Vi återkommer till orsakerna senare, men först: Vad felas kulturen, och varför menar han att den är våldsam?

En man som talar i en mikrofon
Bildtext Författaren Edouard Louis skriver om bland annat klassfrågor och våld.
Bild: Edouard Louis

Oavsett vart i världen Louis reser blir han tillfrågad varför unga läser allt färre böcker, vad som felas publiken – men diskussionen handlar aldrig om vilken form av litteratur som skrivs, säger Louis när vi träffas på anrika hotell Torni i Helsingfors. Han är anspråkslöst klädd i en ljusgrå munktröja och har en vänlig men till en början lite skygg uppsyn.

– När jag började skriva, upplevde jag en enorm klyfta mellan det jag läste och den värld jag levde i. Jag började skriva för att tillintetgöra den klyftan, säger Louis och fortsätter:

– Det finns en enorm våldsamhet inom kulturen, eftersom den upprätthåller klassklyftor. Jag kände av det som barn.

Förödmjukad av böcker

Louis är uppvuxen i Hallencourt, en industriort i norra Frankrike med många arbetslösa. Familjen levde under fattigdomsgränsen. Pappan jobbade först på en fabrik, men det slitsamma arbetet och alkoholmissbruket förstörde hans hälsa och han fick leva på socialbidrag. Mamman skötte de fem barnen och jobbade tillfälligt med att sköta intimhygienen åt de äldre i byn.

– Min mamma behövde bara se en bok för att bli förödmjukad. Kulturen påminde oss om allt det vi inte var. Kulturen var mer våldsam än pengar, mer våldsam än Donald Trumps gyllene vardagsrum, det kunde vi åtminstone drömma om.

Vi behöver utmana vårt sätt att skapa konst och litteratur, men det betyder inte att saker ska göras mindre komplexa. Då återskapar man världen som den är istället för att utmana den

Edouard Louis

Franska litteraturstjärnan Edouard Louis: "Kultur innehåller extremt klassvåld"

13:44
Lyssna på inslaget med Edouard Louis här.

En undersökning visar att lägre socioekonomiska samhällsklasser i Storbritannien är missnöjda med public service-bolaget BBC, och hur de porträtteras i innehållet. Mediebolaget svarade genast att de börjar producera mera innehåll om sport, underhållning och brott.

Är det här rätt väg? Ska kulturen göras mera lättsmält för att också tilltala lägre socioekonomiska samhällsklasser? Louis hånskrattar.

– Vi behöver utmana vårt sätt att skapa konst och litteratur, men det betyder inte att saker ska göras mindre komplexa. Då återskapar man världen som den är istället för att utmana den.

Louis nämner historiska exempel där högkvalitativ konst dragit till sig en masspublik, till exempel de stora grekiska tragediförfattarna Sofokles och Euripides och Shakespeares pjäser tilltalade olika publiker. Den franska filosofen Jean Paul Sartre har tillfrågats varför teatern bara lockar medelklassen, en fråga som också diskuterades i Svenska Yles artikel i höstas.

– Sartre svarade att det handlar om hur en klass stal en konstform. En del av frågan idag är hur processen kan vändas om, och ge en annan vision av vad kultur och litteratur kan vara. Jag har ingen direkt lösning, men frågan måste ställas för att vi ska förstå den historiska kontexten som Sartre talar om.

Ett bokomslag med Edouard Louis namn och titeln Att förändras: en metod.
Bildtext I sin senaste roman Att förändras: En metod skriver Edouard Louis om sin uppväxt och om att bli någon annan.
Bild: Nina Ulmaja/Wahlström&Widstand

Kärlek för första gången via teatern

Som barn var Louis en tanig, feminin pojke som växte upp i en extremt våldsam miljö. Det var via teatern som Louis för första gången i sitt liv, då 12 år gammal, upplevde kärlek. Han började i en teaterklubb på skolan och teatern hjälpte honom i hans målsättning att fly, att bli någon annan.

– Folk tittade på mig, applåderade åt mig, älskade mig. Min teori är att jag som ett homosexuellt barn tvingades skådespela hela tiden. Jag tvingades spela mera maskulin, och låtsas att jag gillade fotboll och flickor, för att inte bli mobbad hela tiden.

Louis började senare studera teater. I den nya miljön fick han lära sig ett helt nytt liv bland borgerliga barn.

– Skammen över min sexuella läggning ersattes av skammen över min arbetarklassbakgrund.

Det var skammen som tvingade honom att söka en förändring, bli en annan. Det här är vad hans femte roman: Att förändras: En metod handlar om – hur han med litteraturen, utbildningen och vännernas hjälp tar revansch på sitt förflutna och uppfinner sig själv på nytt.

Louis försöker i sitt skrivande hitta de sociala strukturerna bakom de intima, vardagliga upplevelserna – drömmar, lycka, sorg.

– Mina tårar var politiska och mina band sociologiska. De upprätthölls av homofobi och en historiskt maskulin, patriarkal samhällsstruktur. Jag försöker inte skriva på ett personligt sätt utan hitta det kollektiva i den personliga upplevelsen.

För Louis är autobiografin motsatsen till narcissism, och kan enligt honom kanske vara den högsta formen av kollektivt och politiskt skrivande.

– Därför försöker jag undersöka det.

Vem som har tillträde och tillgång till kultur är en av de mest våldsamma faktorer som återskapar samhällsklyftor, eftersom alla inte har samma chanser. Här behövs en radikal undersökning av vem som får tillträde i synnerhet till ”finkultur”. Det finns en maktobalans mellan dominanta och dominerade samhällsklasser, menar Louis.

En man som sitter vid ett bord med folk som köar framför honom.
Bildtext Många ville ha Edouard Louis boksignering då han besökte Helsingfors i maj.
Bild: Cata Portin

Finland behöver erkänna sina klassklyftor

När Louis besökte litteraturfestivalen Helsinki Lit i maj fick han höra att det inte finns klasskillnader i Finland. Skrattretande, fnyser han.

– Genom att säga så exkluderar man otroligt många människor och osynliggör deras smärta, deras fattigdom och prekariatet. Det finns alltid någon som städar golvet du går på, lagar din hamburgare, bäddar din säng och städar din toalett i hotellrummet.

– Vi har nått en farlig punkt för att man förnekat sociala klasser. Det vi nu ser är att många av dem slår tillbaka genom att rösta på populistiska partier.

Men i Finland är grundskolan densamma för alla och vi lever i ett välfärdssamhälle, försöker jag. Också du lyckades göra en klassresa.

– Folk har inte samma möjligheter i skolan. Om dina föräldrar har böcker hemma, tar dig till teatrar eller museer, är ditt förhållande till skolan ett helt annat jämfört med den som inte har det. Det är för att jag lyckades fly min bakgrund som jag paradoxalt nog vet hur omöjligt det är.

Louis skiner upp när jag nämner hans landsman sociologen Pierre Bourdieu, en annan som gjort en klassresa, och hans teori om att eliten går vidare till nästa grej när massan hittar det som varit populärt bland eliten. Rätta kodord och etiketter är en del av förvandlingen.

– De sociala klyftorna är alltid av föränderlig natur, men klyftorna består alltid. Eliten måste alltid hitta något finare än det som går hem hos de lägre klasserna.

När Louis gjorde sin klassresa gjorde han en upptäckt som han liknar vid den amerikanska filosofen och författaren Judith Butlers berömda teori om att kön är en imitation utan original. Också klass bygger på imitation, menar Louis.

– Jag insåg att arbetarklassbarn och medelklassbarn imiterade ett mönster som är inlärt. De framför en imitation av identitet, nämner böcker som deras föräldrar läst. Men deras imitation var berättigad, medan min inte var det. Det är ett privilegium att få imitera. Det här är en del av mekanismen bakom rasism och homofobi. Mekanismen upprätthålls av samhället, både skolor och politiken, men också folk som dagligen säger vad du får göra, vem du får vara.

Du har själv imiterat andra, blivit en annan genom din klassresa. Är du nu där du vill vara?

– Jag vet inte var jag är. Mitt förhållningssätt är politiskt. Jag tänker inte på mitt eget välmående. Att ha klättrat och blivit en annan – det kommer med en extrem melankoli och har ett högt pris. Du tvingas samtidigt lämna bakom dig väldigt mycket.

Som barn hatade Louis sina våldsamma och homofobiska föräldrar, men när han började skriva började han också förstå bakgrunden till våldet. Han ser litteraturen som motsatsen till domstolar.

– Litteraturen handlar om att gräva, förstå och förlåta. Men det intressanta är att när du kommer från en arbetarklassbakgrund till en mer privilegierad miljö känner du att du inte hör hemma någonstans, för du kan inte glömma din bakgrund.

Har du nu själv makt att förändra eliten via din litteratur?

– När man skriver kritiskt väcker det alltid hat hos de konservativa. Jag vill inte förändra de dominanta utan tala till de dominerade så att de slipper de dominanta, och kan rösta på ett alternativ. Jag kommer aldrig att kunna ändra en högerextrem person, men det jag kanske kan göra är att skapa en annan grupp, som ännu inte existerar, en annan politisk energi.

Att nå nya samhällsgrupper handlar inte bara om att skriva om dem. Arbetarklassen Louis beskrivit hatade det han skrev om dem, eftersom hans litteratur blottade rasismen, högerpopulismen, homofobin och de maskulina strukturerna inom den miljön.

– Litteraturens roll är att berätta sanningen, inte att göra folk glada.

Två män som sitter på en scen.
Bildtext Författaren Pajtim Statovci intervjuade författaren Edouard Louis på Helsinki Lit.
Bild: Cata Portin

Litteraturens hammare

Den tyska 1800-tals filosofen Friedrich Nietzsche reagerade mot sin tids etablerade tankesätt genom att ”filosofera med hammaren”, det vill säga knacka på sanningar och se om de håller eller spricker. Louis vill skapa litteratur med hammaren.

– Jag vill använda en hammare för att krossa de gammaldags, institutionella och konservativa reglerna inom litteraturen. Under ytan kanske vi kan hitta nya ansikten. Det här är min kamp.

Vårt samtal kunde ha fortsatt i timmar till men hans agent som redan hunnit skicka flera meddelanden kommer och avbryter oss. Louis måste hinna till flygplanet tillbaka till Paris.

Jag ber om att få ta en bild på honom, men sin vana trogen avböjer han. Men en selfie går bra, bara han får hålla i mobilen själv så att han kan lämna halva ansiktet utanför. Frågan kvarstår: vilken sida av honom väljer han att visa?

En man som visar halva ansiktet och en kvinna.
Bildtext Edouard Louis med Svenska Yles kulturreporter Jenny Jägerhorn.
Bild: Jenny Jägerhorn / Yle