Analys: Det hör absolut inte till att regeringspartier röstar emot sin regering – men SFP:s markering har ingen praktisk konsekvens

Svenska folkpartiet har alltid varit ett statsministertroget parti. Att de kunde rösta som de gjorde beror troligen till stor del på att statsminister Petteri Orpo har stor förståelse för att frågan är extremt svår för SFP.

Vi ska inte glömma grundläget: det är alldeles extraordinärt att regeringspartier röstar emot regeringens ministrar.

Att hela sju ledamöter i SFP:s riksdagsgrupp fick rösta nej för fortsatt förtroende för Junnila beror säkert till stor del på att statsminister Petteri Orpo (Saml) visade förståelse för att frågan är extremt svår för SFP. Det syntes inga spår alls av kritik mot SFP när Orpo uttalade sig efter omröstningen.

Statsministern var förstås välunderrättad om SFP:s tankar och planer, redan dagen innan. Omröstningen föregicks av ett tätt springande mellan partiernas gruppmötesrum i riksdagen.

Både Petteri Orpo, Sannfinländarnas Riikka Purra och Vilhelm Junnila själv besökte SFP:s grupprum, medan SFP:s Anna-Maja Henriksson och gruppordförande Otto Andersson besökte Sannfinländarnas.

Också Riikka Purra satte hårt mot hårt. Purra gjorde klart att Sannfinländarna lämnar regeringssamarbetet om riksdagen inte röstar för fortsatt förtroende för Junnila.

Orpo har alltså än en gång haft två väldigt starka och motsatta ståndpunkter att medla mellan i Sannfinländarna och SFP. I skenet av det ter sig de sju nej-rösterna från SFP som en kompromiss: På det här sättet fick SFP tydligt markera och sätta ner foten - men utan att regeringen föll.

Det är uppenbart att oppositionen inte var beredd på läget, inte på omröstningen i sig, inte på att den skulle bli så jämn, och tydligen inte heller på att SFP skulle rösta nej. Narrativet nu är att oppositionen sjabblade bort sin chans att rösta bort en kontroversiell minister.

Junnila sitter kvar trots nazistskämten

Men vi vet inte heller om SFP verkligen hade kunnat ge hela sju nej-röster om de varit helt säkra på att det är SFP:s röster som fäller inte bara ministern, utan också regeringen.

Ett mindre dramatiskt men lika fungerande alternativ i ett sådant här läge hade varit att markera genom att hela gruppen röstade blankt.

SFP själv hävdar i sten att de inte visste hur omröstningen skulle sluta och att de var beredda på alla konsekvenser.

Slutresultatet är ändå att regeringen står kvar och inget regeringsparti riktigt behövde tappa ansiktet. En sådant politiskt utfall handlar knappast om tur, utan snarare om att någon eller flera har spelat sina kort rätt.

För faktum kvarstår. SFP:s sju nej-röster hade ingen praktisk konsekvens. Vilhelm Junnila sitter kvar som näringsminister trots sina nazistskämt.

Heil Hitler-skämt och gaskampanjer – referenserna till extremhögern är solklara, säger expert om Vilhelm Junnila

”Barnslig humor” säger Junnila själv om inläggen.