Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Från 2015
anaonym kvinna
Bild: YLE/Petter Sandelin

Redan tanken på att skriva om min depression får ögonen att tåras på mig. Jag är på andra sidan nu, och själva depressionen var fruktansvärd. Men nödvändig.

För tre år sen gick jag in i väggen. För mig kändes det som att ramla utför ett stup eller som när en fallucka öppnar sig under en och man faller ner i en bottenlös brunn. Jag gick till arbetshälsoläkaren för att jag visste att jag mådde dåligt på jobbet och nu hade jag börjat få fysiska symptom så som hjärtklappningar, illamående och en dag började mina händer darra när jag skulle skriva ett jobbigt e-mail. Läkaren sjukskrev mig på en vecka - slutsaldot blev ett knappt år.

I början var jag främst chockad över att detta kunde hända mig. Sen kom skammen, hur kunde jag ha gjort detta åt mig själv. Jag min förbannade idiot, varför kunde jag inte ta bättre hand om mig själv! Jag som alltid hade varit den där kompetenta, duktiga, ha-koll-på-allt människan. Nu låg jag på soffan, mentalt förlamad. Sen kom depressionen, den förlamande och tröstlösa.

Omgivningens reaktioner har under processen varit intressanta. Läkarnas reaktioner inklusive. Den första läkaren som sjukskrev mig rådde mig att börja sticka (!!). Jag har fått råd att börja läsa mindfulnessböcker, måla, motionera osv osv. Ett råd från mig är att ge inte råd åt en människa som inte ber om det. Det är som att kasta appelsiner på hen, de är säkert nyttiga men inga vitaminer kommer in i systemet om man inte orkar skala och äta dem.

En annan reaktion är kommentarer om mitt utseende. ”Du ser så pigg ut”, ”du ser så fräsch ut”, ”men nu ser du ju ut att må bättre” - har varit ständigt återkommande. Vaddå ser ut? Det har varit som en spark i magen varje gång. I mitt huvud har kommentarerna låtit som ”Du ser så pigg/fräsch ut att inte kan du ju vara sjuk”.

Sen har vi dem som inte vågar säga något, som låtsas som ingenting. Vete gudarna om inte det gör mest ont.

Det har nu gått tre år sen jag kraschade. Jag har ätit mediciner och går i terapi, jag har jobbat deltid och fått möjligheten att byta arbetsuppgifter. Jag har ändrat mitt liv och min inställning till mig själv och omständigheterna kring mitt liv. Jag mår bättre nu och ser ljust på framtiden. Och hur klyschigt det än kan låta så tror jag inte jag hade varit här utan kraschen och depressionen, så även om det varit fruktansvärt så var det nödvändigt för mig.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

#hurmårdu

Taggar:
Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle