Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Från 2015

Publicerad 19.11.2015 15:11.

anaonym kvinna — Bild: YLE/Petter Sandelin

Redan tanken på att skriva om min depression får ögonen att tåras på mig. Jag är på andra sidan nu, och själva depressionen var fruktansvärd. Men nödvändig.

För tre år sen gick jag in i väggen. För mig kändes det som att ramla utför ett stup eller som när en fallucka öppnar sig under en och man faller ner i en bottenlös brunn. Jag gick till arbetshälsoläkaren för att jag visste att jag mådde dåligt på jobbet och nu hade jag börjat få fysiska symptom så som hjärtklappningar, illamående och en dag började mina händer darra när jag skulle skriva ett jobbigt e-mail. Läkaren sjukskrev mig på en vecka - slutsaldot blev ett knappt år.

I början var jag främst chockad över att detta kunde hända mig. Sen kom skammen, hur kunde jag ha gjort detta åt mig själv. Jag min förbannade idiot, varför kunde jag inte ta bättre hand om mig själv! Jag som alltid hade varit den där kompetenta, duktiga, ha-koll-på-allt människan. Nu låg jag på soffan, mentalt förlamad. Sen kom depressionen, den förlamande och tröstlösa.

Omgivningens reaktioner har under processen varit intressanta. Läkarnas reaktioner inklusive. Den första läkaren som sjukskrev mig rådde mig att börja sticka (!!). Jag har fått råd att börja läsa mindfulnessböcker, måla, motionera osv osv. Ett råd från mig är att ge inte råd åt en människa som inte ber om det. Det är som att kasta appelsiner på hen, de är säkert nyttiga men inga vitaminer kommer in i systemet om man inte orkar skala och äta dem.

En annan reaktion är kommentarer om mitt utseende. ”Du ser så pigg ut”, ”du ser så fräsch ut”, ”men nu ser du ju ut att må bättre” - har varit ständigt återkommande. Vaddå ser ut? Det har varit som en spark i magen varje gång. I mitt huvud har kommentarerna låtit som ”Du ser så pigg/fräsch ut att inte kan du ju vara sjuk”.

Sen har vi dem som inte vågar säga något, som låtsas som ingenting. Vete gudarna om inte det gör mest ont.

Det har nu gått tre år sen jag kraschade. Jag har ätit mediciner och går i terapi, jag har jobbat deltid och fått möjligheten att byta arbetsuppgifter. Jag har ändrat mitt liv och min inställning till mig själv och omständigheterna kring mitt liv. Jag mår bättre nu och ser ljust på framtiden. Och hur klyschigt det än kan låta så tror jag inte jag hade varit här utan kraschen och depressionen, så även om det varit fruktansvärt så var det nödvändigt för mig.

Formuläret är inte längre tillgängligt.

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

#hurmårdu

Berättelse 67: Tappat tron på vården

Våga prata om hur du mår

Berättelse 66: "Hittade likasinnade på sociala medier"

"Vi missar den manliga depressionen"

Deprimerad eller bara lite smådeppig?

Anhöriga behöver också stöd

Skolpsykolog: Tillåt sårbarhet och svaghet i skolan

Här är låtarna vi lyssnar på för att må bättre

Mer psykoterapi och arbete ska hjälpa deprimerade

Berättelse 65: Man måste våga möta sina rädslor

Motion lindrar depression

Depression: En oavslutad sorg

Bara hälften som behöver depressionsbehandling får det

Berättelse 64: Graviditeten gjorde mig deprimerad

De unga kvinnorna nödropar

Markos depression kunde ha kostat honom livet

Depression skördar unga - allt fler i förtidspension

Berättelse 60: Depressionen var nödvändig

Berättelse 59: Prestationskraven gjorde mig sjuk

Hasse tog sig ur den djupa depressionen

Berättelse 58: Mörka moln sedan tonåren

Berättelse 57: Borde våga se mina känslor som de är

Gör jobbet dig deprimerad? Tala med chefen!

Berättelse 56: Våga fråga hur någon mår!

Berättelse 55: Lär dig prioritera

Berättelse 54: Var inte så hård mot dig själv

Berättelse 53: Snart kollapsar jag

Berättelse 52: En vän räddade mig

Berättelse 51: Känns inte som det ska

Berättelse 50: Lungsjukdomen gjorde mig psykiskt sjuk

Berättelse 49: Ingen visste hur det egentligen stod till

Berättelse 48: Fick inte hjälp under studietiden

Berättelse 47: Låtsas inte vara starkare än du är

Depressionerna blir dyra för samhället

Catariina Salo: Psykisk ohälsa kan orsaka klasskillnader

Berättelse 45: Min hund hjälpte mig mycket

Berättelse 44: Känner sorg över det lilla barnet jag var

Berättelse 43: Sök hjälp i tid

Berättelse 42: Ätstörning och depression

Berättelse 41: Ett fejkat leende

Berättelse 40: Medicinen räddade mig

Berättelse 39: Smärtsamt inse att det finaste ligger bakom en

Berättelse 38: Skrivandet hjälpte mig

Berättelse 37: Endast jag kan ändra på min situation

Berättelse 36: Det finns ljus i mörkret

Berättelse 35: Obligatoriska psykologbesök borde införas

Berättelse 34: Terapi behövs men det är för dyrt

Berättelse 33: Förlamad av depression

Berättelse 32: Spelar en roll inför andra

Berättelse 31: Mobbningen har knäckt mig

Berättelse 30: Att skiljas från min sambo hjälpte mig

Vill förmedla hopp åt deprimerade

Berättelse 29: Det tar för länge att få hjälp

Berättelse 28: Jag skäms inte längre över att jag mår dåligt

Berättelse 27: Jag har fått tillbaka känslan av hopp

Berättelse 26: Lär dig styra dina tankar!

Berättelse 24: Vet inte varför jag blev deprimerad

Berättelse 23: Deprimerad sedan jag var 11 år

Berättelse 22: Ingen förstod mig

Berättelse 21: Stora brister inom psykiatrin

Berättelse 20: Idag är jag lycklig

Berättelse 19: Det finns så många vägar att gå

Berättelse 18: Låt det ta tid!

Berättelse 17: Vi måste våga tala om psykiska problem

Berättelse 16: Jag är rädd att mina barn också ska bli "duktiga flickor"

Berättelse 15: Åtta råd av en deprimerad

Berättelse 14: Musik hjälper mig att orka

Berättelse 13: Världens underbaraste psykolog räddade mig

Berättelse 12: Träning håller mig flytande

Berättelse 11: Jag har alltid haft en fasad

Berättelse 10: Sjukhuset och mina anhöriga hjälpte

Åtta procent tar antidepressiva läkemedel - trenden har vänt nedåt

Berättelse 9: Jag var den alltid glada och roliga bruden

Berättelse 8: Efter att ha skadat mig själv sökte jag hjälp

Berättelse 7: Önskar att någon sagt att jag duger som jag är

Berättelse 6: Psykologens ord hjälpte mig

Berättelse 5: Jag vill prata om det - inte tiga

Berättelse 4: Ge aldrig upp!