”Det är som på Amos tid – men på 1930-talet sa Svenskfinland ifrån om högerkrafterna”
Tidningsmogulen och politikern Amos Anderson är en central figur för chefredaktören och författaren Olav S. Melin. Hans bok om det fria ordets fyrvaktare handlar om den svenska tidningspressen i Finland. Vad hade Amos tyckt idag?
– Amos Anderson hade säkert sett det som en god affär när hans tidning Hufvudstadsbladet går in under Bonniers paraply. Däremot hade han kanske inte gillat SFP:s regeringspartners, även om han var tyskvänlig.
Amos Anderson har en synlig roll i Olav S. Melins färska bok Det fria ordets fyrvaktare om den svenska tidningspressens 250 år i Finland. Boken handlar om det fria ordets möjligheter under århundraden av censur, språkstrid, självcensur - och nu oanade utmaningar av digitaliseringen, som Melin beskriver det.
Amos Anderson var något av en tidningsmogul när han under 40 år styrde och ställde på Hufvudstadsbladet och andra tidningar som han grundade och ägde. Samtidigt var han också riksdagsledamot för SFP under några år.
Högerkoalition inger rädsla
Den färska finländska regeringsbildningen, där Sannfinländarna ingår, anses vara en av de mest högerinriktade regeringarna i Finland.
En sådan högerkoalition, vilka associationer ger det dig?
– Jag blir lite rädd. Här finns tendenser som påminner om det som skedde på 1930-talet. Det var strömningar som kom från Tyskland som gjorde gällande att det fanns ett folk, ett språk. Det förfäktades mest på finskt håll av etnonationalisterna.
– Jag har dragit den slutsatsen att Sannfinländarnas rötter finns i 1930-talet, säger Olav S. Melin. Men efter Kristallnatten så fanns också ett behov att ta emot flyktingar, både judiska flyktingar och andra.
Invandrarfrågan har varit eldfängd också förr
Flera av de finlandssvenska tidningarna var emot att ta flyktingar till Finland på 1930-talet. Bland annat Amos Anderson var tyskvänlig. Men Vasabladet och Arbetarbladet var däremot antifascistiska, förklarar Olav S Melin.
Intervjun sker några dagar innan det nya programmet för regeringen Orpo presenteras. Melin ser sådant som påminner om det som skedde på 1930-talet.
– I de här frågorna har jag svårt att se att man ska avvika från de liberala principer som har gällt i Svenskfinland. Så det är ingen lätt sits för Svenska Folkpartiet i den nya borgerliga regeringen.
”Rädda svenskan?”
Olav S. Melin hör till dem som är rädda för att SFP säljer en del av sin själ. Men även om partiet vänder sig högerut ser han inte en risk för högervridning inom Svenskfinland.
– Jag har väldigt svårt att se det. Men vi ska komma ihåg att på 30-talet så var de svenska tidningarna ganska snara att förfäkta höga radikala åsikter.
Problemet för SFP är väl att man försöker rädda svenskan genom att gå med i en regering där man måste göra avkall på andra principer. Och det är det som jag tycker handlar om att förlora en del av sin själ, säger Melin.
Fria ordets möjligheter
Olav S. Melin har tidigare skrivit om Amos Anderson, som finns med på ett hörn också i den färska boken om den svenska tidningspressens 250 år i Finland.
Det är en spännande och dramatisk historia men har den betydelse också idag?
– Det handlar om det fria ordet och det fria ordets möjligheter. Vi har genomlevt århundraden av censur, språkstrid, självcensur och oanade utmaningar av digitaliseringen. Det fria ordet är idag lika viktigt som tidigare.
Anderson blev med tiden en makthavare i Svenskfinland, och inte bara här, utan i hela Finland. Han styrde och ställde i Hufvudstadsbladet i 40 år. Han ägde Forumkvarteret i Helsingfors, tryckerier, flera andra tidningar. Han sägs ha styrt sina tidningar med väldigt fast hand.
– Han kom ofta i konflikt med sina journalister. Han var under 30-talet kritiserad för att ha varit tyskvänlig. Han var alltså inte särskilt liberal. På senare år blev han kanske mer liberal, moderat i sin hållning.
Innehållet var alltså inte hans starka sida, säger Melin, utan det var ledarskapet och ekonomiska framgångar.
Bonniers – bra affär?
Efter Andersons död övergick hans egendom, med Hufvudstadsbladet, till Konstsamfundet. Vad skulle Amos ha tyckt om dagens Hufvudstadsblad och försäljningen till Bonniers?
– Jag tror att han skulle ha tyckt att det är en bra satsning i en svår tid. Det viktiga för honom var att tidningsarbetet var en ”affääri” - som han uttryckte sig på dålig finska.
Om det gick bra för tidningen så spelade det inte någon större roll vem man samarbetade med.
Anderson hade också en förkärlek för Sverige, och han hade en hel del pengar där.
– Under rädslan för att bli indragen i militären sökte han sig till Sverige efter självständigheten, under inbördeskriget. Han var rädd för att Finland skulle förloras till Ryssland och. Därför startade han i Sverige en insamling för Finland från välvilligt inställda svenskar. Det kontot har funnits kvar, säger Melin.
Tolvslaget Amos förtjänst
Sverigekopplingen var naturlig för Anderson som kom från Kimitoön och egentligen inte kunde finska. Ändå hade han framgång, noterar Olav S. Melin.
– Han satt i riksdagen i en och en halv period. Där fick han kritik också för att han inte kunde tala finska. Han blev lovad pengar för renoveringen av Åbo Domkyrkas 700-årsjubileum om han skulle lära sig att hålla ett tal på finska. Och det gjorde han.
Kravet på finskan kom från en centerpartistisk minister som då satt på pengarna. Ett lite underligt krav kanske, men typiskt för Amos, enligt Olav S. Melin.
– Anderson ville visa vad han går för, så han lärde sig så pass mycket finska att han kunde hålla talet. Sen hyrde han en järnvägsvagn från Statsjärnvägarna och bjöd in ministrar och riksdagsmän och fyllde Åbo Domkyrka till en solenn fest.
Det är också Amos Andersons förtjänst att vi fortfarande hör tolvslaget från Åbo Domkyrka i radio varje dag.
– Under brinnande krig 1944 skrev han en lång skrivelse till Rundradions direktion om att radion varje dag skulle sända tolvslaget i Åbo Domkyrka. Amos skrivelse uppbackades av Gerda Ryti som var presidentgemål. Hon var ute i samma ärende, noterar Melin.
Rundradion visade sig välvillig och biföll förslaget. Efter det hörs tolvslaget i finska Yle och i Vegas sändningar varje dag.
En försiktig politiker
Under regeringsförhandlingarna samlades en lördag ett stort antal journalister utanför Amos gamla hem i centrum av Helsingfors. Numera finns SFP:s partikansli där.
Vad kunde Amos ha tyckt om den uppmärksamheten?
– Jag tror att han skulle ha avvikit. Han hade en förmåga att alltid när det var en knivig situation så försvann han. Man hittade honom ingenstans. Sen när frågan var löst så dök han upp. Jag tror nästan att han hade gjort på samma sätt den här gången, säger Olav S Melin.
Amos samarbetade hellre med agrarer?
Regeringskoalitionen som man förhandlade om mellan sannfinländare, samlingspartister, kristdemokrater och folkpartister har varit svår för SFP. Den hade nog varit svår för Amos också, tror Melin.
– Han var ju ingen politiker. Han satt en och en halv period i riksdagen men det var bara två saker han drev; renoveringen av Åbo domkyrka och färjetrafiken till Sverige.
När det gäller samarbete med de egna i den svenska gruppen fick han mycket kritik för att han hellre samarbetade med agrarerna, det dåtida Centerpartiet.
– Jag tror inte att han skulle ha haft särskilt mycket till övers för Sannfinländarna, säger Olav S. Melin.
Nutida hatretorik och AI
Men tillbaka till boken om medierna och de 250 åren i tidningspressens och Finlands politiska historia: Ett fenomen som inte syns så mycket i Svenskfinland är hatretorik och desinformation, enligt Olav S. Melin.
– Absolut inte lika mycket som ute i stora världen, till exempel i USA, där det tack vare - eller på grund av - Donald Trump har accentuerats väldigt mycket. Men det är strömningar som hela tiden sprider sig.
Den artificiella intelligensen kan vara till stor hjälp, men där finns också stora faror. Det finns inga etiska bedömningsgrunder, det som datorkunskapen kan göra, det gör den. Och då frågar man inte efter vad som är rätt och vad som är fel, säger Melin.
Hot i annonsmarknaden
– Så jag ser det här som ett uppenbart hot, samtidigt som de sociala medierna också kan ha en menlig inverkan på tidningspressen och på det fria ordet.
Till exempel genom att företag väljer att inte göra pressmeddelanden via tidningarna utan sända direkta meddelanden till Twitter. Där finns inte den öppenhet och den kritiska granskning som man önskar finns i en tidning.
Melin ser ett skrämmande exempel från tidningen Nya Åland, där man i en ledare hade kritiserat Viking Line. Rederiet svarade med att dra in annonseringen, och väljer kanske att i stället gå ut med annonseringen i Twitter och på sociala medier.
– Jag tycker att det här, trots kritiken som framfördes, är ett skamlöst agerande av ett storföretag.
Melin analyserar den finlandssvenska framtiden
Olav S. Melin ritar som många samhällsvetare upp ett fyrfält för att analysera styrkor och svagheter, hot och utmaningar för medierna och Svenskfinland. En av svagheterna har varit det att vi är ganska små, säger han.
– Det har varit nyttigt att bli starkare, till exempel när Bonniers nu har kommit in som delägare i Hufvudstadsbladet. En annan svaghet har varit det att vi är just svenskar, en minoritet i ett stort Finland.
Melin själv har varit chefredaktör för flera kyrkliga tidningar och senare vid tankesmedjan Magma. Däremot har han aldrig jobbat på Hufvudstadsbladet, trots att han nu antyder att det en gång var aktuellt.
– Styrkorna däremot är nog det vi har. Den främsta styrkan är våra läsare. Dem ska vi vara trogna. Vi måste kunna anpassa oss till förändrade situationer men vi får aldrig göra avkall på vår egen starka identitet och vårt eget språk. Och det har förstås också politiska dimensioner.
”Måste slå vakt om det fria ordet”
– Om vi ser på de hot som finns ser jag ideologiskt en fara för att vi får en ny 30-talsanda, och det vill jag inte, säger Olav S. Melin.
Men han ser också hot i form av sociala medier och artificiell intelligens och hur de utvecklas. Melin påpekar också att AI inte kan svenska speciellt väl.
– Bland möjligheterna och utmaningarna så är det främsta att slå vakt om det fria ordet i en ny tidsperiod. Både en utmaning och en möjlighet är att öka samarbetet mellan de svenska medierna, inte bara tidningspressen utan också med Yle, säger Olav S. Melin.
