Teaterrecension: När vridläktaren på Närpes teater är i huvudrollen trampar pjäsen på stället

Närpes teater återupplivar krisåret 1993 med den nyskrivna pjäsen Än klappar hjärtat. Tyvärr får pjäsen aldrig ett riktigt lyft.

Att Närpes teater lever och mår bra bevisar det faktum att det finns över 60 aktörer på scen (varav 40 är ungdomar eller barn) när de kör igång en ny säsong med den nyskrivna pjäsen Än klappar hjärtat.

Helt otroligt, också med tanke på att folk klagar så mycket i dagens läge att ungdomarna inte vill engagera sig utan bara sitter hemma framför olika skärmar.

Att många av dem är goda amatörteaterskådespelare, till och med bland de riktigt unga, gör inte saken sämre.

Dessutom förfogar man över en fantastisk spelplats i Öjskogsparken med en stor vridläktare som rymmer över 400 personer och en uppsjö av möjligheter att komma in på scen och försvinna därifrån.

Någonting man är väl medveten om eller vad sägs om två bilar, tre mopeder, en hjullastare och en fullstor buss som åker in och ut på spelplatsen? Det är klart att det är ett tufft jobb att hålla reda på allt det där.

Det är kanske just därför man har valt att anlita två regissörer till årets pjäs, Alex Holmlund och Guy Rosenholm som också skrivit manuset tillsammans med Matias Norrgrann som också spelar Mats, en av de manliga huvudrollerna.

1993

Än klappar hjärtat utspelar sig år 1993. Finland befinner sig i en djup lågkonjunktur efter den beryktade ”laman”.

Finlands riksdag godkänner grundandet av en så kallad skräpbank för att klara den pågående bankkrisen.

Statistikcentralen meddelar att Finland har 519 000 arbetslösa, 20,4 procent av den arbetsföra befolkningen och i Närpes går textilfabriken Suomen Eiser i konkurs.

Pjäsen tar upp mycket av den här problematiken: konkurser, arbetslöshet och därav påtvunget eget företagande, kriget i Bosnien som också pågår, loppisar där folk försöker realisera sin egendom, tvångsauktioner, brödköer med mera.

Två familjer

Huvudfokus ligger på två familjer som vävts ihop via släktband. Släktbandet som utgörs av ett syskonpar (modern i den ena och fadern i den andra familjen) är uttöjt till bristningsgränsen.

Manusförfattarna har inte velat koncentrera sig på de två familjerna, med sina interna konflikter och bråket sinsemellan, utan har lagt till en mängd andra trådar.

Pjäsen är som ett stort och trassligt garnnystan där den röda tråden är svår att urskilja. Det finns alltför många trådar som åskådaren ska hålla reda på.

Allt blir till en stor villervalla och koncentrationen far än hit, än dit. Den lugnar sig aldrig och åskådaren slängs från den ena intrigen till den andra.

Snurrigt värre

Någonting som också accentueras av den närmast hysteriska användningen av vridläktaren. Vridläktaren i all ära, en fin manick som möjliggör smidiga och överraskande scenbyten, men här blev det snurrigt värre.

Det kändes som om man befann sig på en karusell som hela tiden rörde sig i slowmotion och som tvingade åskådaren att släppa fokus gång på gång. Efter en timme kändes tre minuter på ett och samma ställe redan som en liten evighet.

Ganska snabbt hade man en känsla att regissörerna inte riktigt litade på sitt manus och bestämde sig för att låta läktaren snurra vidare innan det blev för uppenbart.

Lite som att ta igen på karusellen (vridläktaren) vad man förlorat på gungorna (manuset). Pjäsen rörde sig hela tiden i sidled men lyfte aldrig.

Fadd eftersmak

Det var lite för mycket av det goda hela tiden: för många band, för många motorfordon, för många scenbyten, för många spelplatser, för mycket tomatkarneval. Listan kunde skrivas vidare i det oändliga.

Det här märktes också på publiken som för det mesta satt stilla och försökte smälta scen efter scen efter scen.

Pjäsen kändes som en soppa med för många ingredienser som hade kokats ihop och fick småputtra lite och resultatet blev därefter: en vattnig bouillon med en fadd och otydlig eftersmak.

Kvällen blev på det sättet aldrig långtråkig men höjdpunkter saknades. Man kom att tänka på uttrycket hjulet snurrar men hamstern är död som i Närpes teaters tappning betydde: Vridläktaren snurrade men pjäsen var död.

Fina skådespelare

Avslutningsvis ska jag dock ge en eloge till det gedigna skådespelararbetet av samtliga som stått på scen, där redan de yngsta (till exempel Elton Rosenholm som den lilla punkaren Sam) gjorde bra ifrån sig och den äldsta (Hasse Pettersson som den rullstolsburna Arvid som sade Ja ja till alla och allt) visade vart skåpet ska stå.

Tyvärr tyglades de alla alltför hårt av regin och tilläts sällan att briljera så som bara amatörteaterskådespelare kan briljera. Och därför fick de inte heller publiken med sig.

_______

Än klappar hjärtat

Närpes teater fram till den 29 juli 2023

Manus: Matias Norrgrann och Guy Rosenholm

Regi: Guy Rosenholm och Alex Holmlund

Scenografi: Pia Enroth

Rekvisita: Julia Björklund

Kostym: Helena Erikson-Holmberg

Mask: Tanja Eklund

Musik: Benny Ojala

Vridare: Erik Wikman

Översättning till Närpesdialekt: Magdalena Snickars