Film: Barbie – den superhypade filmen lever delvis upp till förväntningarna
Stundvis glänser det till och det blir riktigt roligt och skarpsynt. Men överlag är det svårt att bortse från att det rör sig om en påkostad och glittrig reklamfilm för en kommersiell produkt.
Sedan begynnelsen har barn lekt med dockor – från början handlade det om leksaker som föreställde bebisar som i huvudsak flickor lekte med genom att låtsas ta hand om dem.
År 1959 ändrades allt. Då lanserades nämligen den första Barbiedockan. Nu kunde barnen leka med en vuxen docka som kunde vara vad som helst. I förlängningen kunde dockorna hjälpa barnen att drömma fritt, bli mer självsäkra och faktiskt bli vad som helst som stora. Ja, det är en ”sanning” som i alla fall Barbie tror på.
I Barbies värld har nämligen girlpowern aldrig varit större och jämställdhet uppnåddes för länge sedan.
Ännu en perfekt dag
I filmen vaknar Barbie varje morgon upp till en ännu vacker och perfekt dag i sitt rosa hus. Hon skuttar upp ur sin hjärtformade säng, hälsar glatt godmorgon till sina grannar (som hon ser från sitt sovrum eftersom huset saknar väggar), låtsasäter frukost och svävar sedan ner från huset till sin rosa bil precis som om ett barns hand skulle hålla i henne.
Varje dag är den andre lik i Barbieland. På dagarna hänger hon på stranden och på kvällarna ordnar hon storslagna fester tillsammans med hennes Barbiekompisar som är allt från framgångsrika författare och läkare till domare och president. Ibland umgås hon med Ken som bara lever för att få Barbies godkännande.
Enligt berättarrösten (Helen Mirren) är varje dag en bra dag för Barbie. För Ken är dagen bra endast om Barbie tittar åt hans håll.
Men plötsligt drabbas Barbie av en livskris. Hon börjar fundera på döden och hennes kropp förändras – fötterna blir platta (istället för att gå på tå så att de passar i högklackade skor) och hon har börjat få celluliter.
För att ställa saker tillrätta måste hon ge sig ut på äventyr till den parallella så kallade verkliga världen och hjälpa den människa som leker med henne där. Med Ken vid sin sida slås Barbie av hur stora skillnaderna mellan Barbieland och den verkliga världen är. Barbien blir nedslagen av sexismen, medan Ken blir upplyft av patriarkatet.
Jag är en Barbieflicka
Regissören Greta Gerwigs film om den populära men kontroversiella dockan har varit otroligt hypad redan långt innan premiären. För över ett år sedan började bilder spridas på Margot Robbie och Ryan Gosling som åkte rullskridskor i färgglada outfits och sedan dess har flera videoklipp från filmen blivit virala. Nästan hela världen tycks ha drabbats av Barbie-feber, undertecknad är inget undantag.
Senast för någon vecka sedan stod jag i en klädbutik och var farligt nära att köpa en rosa Barbie-pyjamas. Jag drogs antagligen till den för att jag hade en liknande när jag var barn på 90-talet – årtioendet då dockan troligen hade sin guldålder då 95 procent av amerikanska flickor i åldrarna 3 till 11 hade minst en docka. Tillsammans med min syster hade vi en hel låda fylld med ett tiotal dockor, mängder med kläder och olika accessoarer.
Nostalgin förklarar en del av hypen. Det är något oemotståndligt med att få se ens barndomslekar väckas till liv på film. Storheten i Gerwigs film ligger i alla finurliga och lekfulla detaljer som gör Barbieland visuellt imponerande och förtrollande. De mest underhållande delarna av filmen sker också i denna knasiga plastvärld.
Margot Robbie är också fullkomligt fulländad i rollen som Barbie. Men den som stjäl showen är ändå Ryan Gosling som övertygar som en skör och vilsen Ken. Tack vare Ken blir det ofta riktigt roligt och det är omöjligt att stå emot hans charm.
Filmen har också hypats eftersom den är regisserad och delvis skriven av den evigt coola och smarta regissören Greta Gerwig (Lady Bird, Little Women). Gerwig har skrivit manuset tillsammans med sin partner Noah Baumbach (Marriage Story) och tillsammans har de lyckats skapa på många sätt skarpsynt underhållning. I filmen finns flera träffsäkra stunder där det bland annat skämtas om ”sköna snubbar som spelar gitarr”, deprimerade Barbiedockor och den snäva och motstridiga kvinnorollen.
En besk eftersmak
Men trots att mycket är såväl underfundigt som underhållande kommer jag inte över det faktum att filmen till syvende och sist är en påkostad och lång reklamfilm för Barbiedockan och dess tillverkare Mattel.
Barbie har producerats i samarbete med Mattel och bolaget har också en framträdande roll i handlingen, där både Mattels vd (Will Ferrell) och Barbieskaparen Ruth Handler (Rhea Pearlman) figurerar. Produktplacering görs ofta skämtsamt men ändå kontinuerligt igenom filmen.
Det uppstår en besk eftersmak av att allt det här görs i ett försök att tvätta bort det problematiska med Barbie, till exempel orealistiska kroppsproportioner och skeva kvinnoideal. Det går heller inte att bortse från att filmen i slutändan uppmuntrar till mer konsumtion och en Barbie-feber som fortsätter i minst några årtionden till.
Lyssna på Kulturpodden om filmen Barbie:
