Film: Greatest Days – en medioker musikalfilm om pojkband och vänskap

Musikalen som bygger det populära brittiska popbandet Take Thats största hitlåtar når inte ända fram.

Rachel O’Flynn (Aisling Bea) arbetar som barnsjuksköterska och varje dag går hon runt på sjukhusavdelningen och lyssnar på sitt favoritband. Hon är pojkbandet The Boys största fan och har älskat bandet (som hade sin storhetstid på 1990-talet) sedan hon själv var tonåring.

Nu 25 år senare vinner hon plötsligt en radiotävling och får fyra biljetter till bandets stora återföreningskonsert i Aten. Efter flera om och några men bjuder hon med sina bästa vänner från tonårstiden som också älskade bandet men som hon tappat kontakten med för länge sedan.

När vännerna återförenas igen för att se sina tonårsidoler uppträda tvingas de konfrontera orsaken som gjorde att de gled ifrån varandra och hur deras liv blev som vuxna.

Nostalgiskt värre

Greatest Days bygger på teatermusikalen The Band som hade premiär i Storbritannien 2017. Den är regisserad av Coky Giedroyc och skriven av Tim Firth som också står bakom teatermusikalen. Musikalfilmen är en så kallad jukeboxmusikal och innehåller bara Take Thats största hitlåtar. Bandmedlemmarna Gary Barlow, Howard Donald och Mark Owen har också producerat filmen och syns även i en liten roll som gatumusikanter.

Popbandet i filmen påminner på många sätt om Take That (och många andra pojkband från 90-talet) men i filmen kallas de rätt och slätt för The Boys. Filmen växlar mellan nutid och dåtid, vilket för oss tillbaka till år 1993 då Rachel och hennes vänner är 16 år gamla. Vännerna är besatta av pojkbandet som är ständigt närvarande i deras liv. Förutom att tjejerna rusar hem från skolan för att hinna se bandet uppträda i det ikoniska tv-programmet Top of the Pops dyker bandmedlemmarna upp när tjejerna som mest behöver det.

För huvudpersonen Rachel (Lara McDonell) handlar det ofta om att pojkbandet försöker överrösta ljudet från Rachels bråkande föräldrar. I en scen hoppar bandmedlemmarna ut ur olika köksskåp och tröstar Rachel när hon håller på att laga frukost och hennes föräldrar bråkar i rummet intill. I en annan scen behöver Claire (Carragon Guest) få uppmuntran under en simhoppstävling och då uppenbarar sig killarna vid poolen och gör sig också redo för att dyka. Det här illustrerar fint hur man särskilt som ung kan uppslukas helt av sin favoritmusik.

Men när det här egentligen är det enda tillskruvade som sker i filmen blir det ganska snabbt uttjatat, särskilt då bandmedlemmarna fortsätter dyka upp också i vuxna Rachels liv. Dansnummer blir det visserligen flera av i filmen på såväl bussar, gator som flygplatser men de är rätt lama och klumpiga och blir därför inte särskilt roliga eller charmiga.

Klyschigt och platt

Greatest Days når dessvärre inte upp till andra jukeboxmusikaler som till exempel Mamma Mia (2007) eller Rocketman (2019). Filmen är som mest övertygande när vi rör oss i tonårstiden på det nostalgiska 90-talet, vilket delvis förklaras av de unga skådespelarnas välfungerande kemi.

Men när handlingen förflyttas till nutid och vännerna ska försöka finna varandra igen och berätta vad som hänt i deras liv under de senaste 25 åren blir det ofta platt och klyschigt. En av kvinnorna fick nöja sig med att bli flerbarnsmamma istället för akademiker som var det enda hon hade drömt om som ung och en annan stannade bara kvar i den tråkiga lilla hemstaden och tog över sin mammas firma. Och här görs också flera försök till humor med tröttsamma tjockisskämt.

Det finns också en outtalad tragedi från ungdomstiden som nu kommer upp till ytan även om händelsen varit uppenbar för oss tittare sedan filmen lämnade 90-talet.

Det här är inte den första och blir troligen inte heller den sista musikalfilmen som görs utifrån ett stort popbands musikkatalog. Det är förstås svårt att lyckas skapa en engagerande berättelse där existerande låtar ska fungera som en ram. Men jag hoppas innerligt att om det blir aktuellt att förvalta till exempel Spice Girls eller Backstreet Boys musik att det görs med mer inlevelse och hjärta än det här.