Häckstjärnan Viivi Lehikoinen besviken på bristande respekt – nu svarar olympiska kommittén på kritiken: ”Väldigt synd”
Det har krävts mod av Viivi Lehikoinen att gå motströms. Hon har känt sig ensam, utanför samhället, och upplevt att hon inte fått det stöd av Finlands olympiska kommitté hon behövt i sin – för finländska friidrottare sällsynta – proffssatsning.
När Viivi Lehikoinen som 18-årig nybliven student tog sig an en proffskarriär som idrottare visste hon inte vad hon gav sig in på.
Fem år senare kan hon konstatera att de första åren var tunga. Hon upplevde ensamhet, ovisshet och var nära att kasta in handduken trots att hon var en av världens mest lovande löpare på 400 meter häck.
– Jag kände stor press. Jag kände mig inte som en del av samhället då jag varken studerade eller jobbade, säger Lehikoinen i Sportliv (se minidokumentär nedan eller genom att klicka på länken).
I dag är Lehikoinen tillfreds med tillvaron. Hennes proffskarriär tog en dramatisk vändning mot det bättre i samband med att hon anlitade schweizaren Laurent Meuwly som tränare.
Men hon upplever att utmaningarna hon behövt tackla varit jobbigare än de behövt vara – speciellt när hon jämför sig med bakgrunden hos de holländska landslagssprintarna som hon ofta tränar tillsammans med.
I Nederländerna tillhör friidrottarna ett tydligt system, flyttar som relativt unga till Pappendals toppidrottscenter och har en klart utstakad väg mot toppen. Väl på toppen är det självklart att de har idrotten som första prioritet i livet.
– Jag upplever att omgivningen där gör det lättare att hänge sig till toppidrotten. Här blir en idrottare i individuella grenar lätt ensam, och miljön är inte sådan att du skulle vilja idrotta på heltid, konstaterar HIFK-löparen.
I Finland har Lehikoinen ofta fått höra förvånade kommentarer över att hon varken studerar eller jobbar vid sidan om sin idrottssatsning – speciellt under åren då hennes resultat inte var lika bra som nu. Det kan hon delvis förstå.
Däremot är det mindre bra att också Finlands olympiska kommitté, enligt henne, är inne på samma linje som tvivlarna.
– På olympiska kommitténs webbplats står det att finländsk idrott utgår från att man klarar av att göra dubbelkarriär, alltså kombinera idrott med studier eller jobb. Jag tycker det är märkligt att man anser att det är bra att man klarar av att göra flera saker samtidigt – att den finländska toppidrottens största enhet har en så bristande respekt för proffsidrotten.
Beklagar missuppfattningen
På olympiska kommittén beklagar man sig över att Lehikoinen uppfattat budskapet som hon gjort.
– Det är väldigt synd att det gått så, för vi har samarbetat rätt så tätt med Viivi. Det handlar säkert om att våra tankar kring dubbelkarriärens innehåll är så nya och inte har fått så mycket publicitet, tror toppidrottskoordinatorn Juha Dahlström på det olympiska träningscentret Urhea.
Enligt Dahlström har Lehikoinen haft en föråldrad uppfattning av vad en dubbelkarriär kan innefatta. Enligt olympiska kommitténs nya tolkning handlar det inte längre enbart om att kombinera studier eller jobb med idrotten.
För några år sedan insåg man i Finland att man behöver införa idrott som första yrke i dubbelkarriärmodellen.
– När idrottare tävlar, kämpar om FM-medaljer, utmanar de bästa i Europa och siktar mot världstoppen, så får de samtidigt mycket sådan kunskap som de kan utnyttja senare i arbetslivet, påpekar Dahlström och fortsätter.
– Tänk till exempel på Viivi. För tillfället är det ju som om hon skulle vara på en ständig utlandskommendering med en chef och kollegor av olika nationaliteter. Det är ju en otrolig möjlighet för henne att lära sig och få kunskaper som hon kan utnyttja senare i sin följande passion.
Enligt Dahlström kan en dubbelkarriär se ut på många olika sätt, och hur den är uppbyggd kan variera under en lång idrottskarriär. Under en tid kan idrotten vara första och enda prioritet, medan studier eller arbete kan utgöra en del av vardagen under en annan del av idrottskarriären.
– Hela dubbelkarriärtänket bottnar i att man försöker undvika de utmaningar som förekommit länge inom den finländska idrotten, att en idrottare blir tomhänt och sysslolös när karriären är över, påminner Dahlström.
Han delar Lehikoinens önskan att idrottskulturen i Finland ska utvecklas och respekten för proffsidrott förstärkas.
– Att ha idrott som yrke är mycket mer allmänt accepterat i dag än på 1990-talet. Men visst kräver det fortfarande mycket arbete, att vi på rätt sätt ska kunna stödja en ung och meritlös idrottare som direkt efter sina studier i andra stadiet väljer idrotten som sitt första yrke, medger Dahlström.
Universitetsstudier väntar
Viivi Lehikoinens ovilja att studera under pågående idrottskarriär handlar om stresshantering och ett behov att kunna satsa för fullt på det man gör.
Även om hon inte vetat om det har hon hela tiden följt olympiska kommitténs dubbelkarriärmodell. Visserligen kan det hända att den ursprungliga planen, att inleda universitetsstudier efter OS i Paris 2024, skjuts upp med några år.
– När jag var ung tänkte jag att jag sätter punkt efter OS i Paris, men just nu går karriären så pass bra att jag säkert fortsätter lite längre. Jag fyller trots allt först 25 nästa år, vilket är rätt ungt för en häcklöpare.
Vad gäller Lehikoinens tankar kring den systematiska och samarbetsorienterade nederländska modellen kontra den finländska, konstaterar Dahlström att det från olympiska kommitténs håll funnits försök att ändra på rådande missförhållanden. Försöken har ändå stött på motstånd inom grenen.
– Visst har man i Finland också försökt skapa träningsgrupper inom friidrotten för att skapa positiv tävling. Men inom friidrotten har vi rätt långa traditioner på att var och en ska hitta sin egen väg till toppen.
' /%3E%3C/svg%3E)
