Många som besegrat cancern vill stödja dem som insjuknar: ”Finns mycket mer hjälp att ge än vad som söks”

Om man själv eller ens närstående insjuknar i cancer kan man ha behov att diskutera bekymmer och sorg med en utomstående. Det finns flera cancerföreningar som erbjuder stödpersoner.

Eftersom allt fler av oss insjuknar i cancer blir fler så kallade erfarenhetsexperter som möjligen söker sig till stödpersonsverksamheten.

En stödperson är ofta en människa som tidigare haft cancer eller en anhörig till någon som insjuknat.

Eva-Maria Strömsholm har varit med och grundat föreningen Gynekologiska Cancerpatienterna i Finland. Föreningen organiserar bland annat diskussions- och stödverksamhet.

”Stödpersonen var någon som verkligen förstod”

Strömsholm insjuknade själv i cancer 2008 och hade en stödperson.

Efter sjukdomen blev hon själv aktiv som stödperson för cancerpatienter. Att vara en stödperson kan innebära flera saker, men Strömsholm uppfattar förmågan att lyssna som mycket viktig.

– Jag upplevde själv att det var någon som verkligen förstod, eftersom den här stödpersonen själv har haft en cancerdiagnos.

– Det kändes betydelsefullt att den här personen förstod mig och det var kanske lättare att öppna upp sig för den andra och ställa frågor.

Det här bekräftas av Pernilla Vikström som också länge varit aktiv som stödperson och ledare för samtalsgrupper med bröstcancerpatienter inom Österbottens Cancerförening.

Vikström tror att det kan kännas mer lätthanterligt för en cancersjuk att diskutera sina bekymmer med en utomstående.

– När man fått en cancerdiagnos har man mycket funderingar och känslor. Man kanske vill skydda sin familj för att de också är rädda och ledsna.

– Då kan det vara väldigt skönt att få prata med någon annan och få säga att man är riktigt arg eller ledsen, utan att vara rädd för att göra sin familj ännu oroligare.

Strömsholm betonar att stödpersonen måste ge tid och trygghet så att personen som insjuknat känner sig väl bemött och kan bygga upp ett tillit till stödpersonen.

Det varierar hur snabbt eller hur intensivt den cancersjuka vill ha stöd, och det är något en stödperson måste ta i beaktande.

”Stödpersonen måste lämna sin egen diagnos bakom sig”

Både Strömsholm och Vikström har haft cancer och är alltså erfarenhetsexperter.

Det kan ändå krävas tid att gå från att ha varit en cancerpatient till att vara en stödperson eller leda en stödgrupp. Vikström tog sig ett par år innan hon sökte sig till verksamheten.

– Det här gjorde jag eftersom de som är kamrater inte ska ha sin egen sjukdom i fokus längre, utan man behöver ha bearbetat den.

– Som kamratstöd gäller det att stödja en annan person och då är man inte själv i fokus med ens funderingar och rädslor.

Det finns mycket fin hjälp att få, frågan är hur vi ska få människor att ta steget och söka hjälp.

Pernilla Vikström, stödperson

Det kan vara svårt att lämna sin egen diagnos bakom sig. Vikström understryker att det viktigt för stödpersonen att kommunicera med ens cancerförening om negativa känslor uppstår.

Både Strömsholm och Vikström vill betona att stödpersonsverksamhet inte fungerar som medicinsk rådgivning. Tredje sektorn ska komplettera sjukvården och stödja andra aspekter av livet.

– När man får en cancerdiagnos blir man väl omhändertagen av specialistvården och den fysiska biten tas väl hand om. Men det övriga livet finns också och därmed frågan om hur man ska fungera i det nya normala, säger Vikström.

Viktigt att cancerpatienter och stödpersoner hittar varandra

Pernilla Vikström poängterar att cancerföreningarna inte ska fungera som en uppsökande verksamhet.

Den cancersjuka måste själv vara initiativtagande och söka stöd från cancerföreningarna. Verksamheten utgår från de cancersjukas behov, men då krävs det att behoven på något sätt förmedlas.

Österbottens cancerförening ungefär 120 stödpersoner, säger Vikström. Hon berättar att många stödpersoner upplevt att de får för få uppdrag och hoppas att de kunde ge mer stöd än vad de i nuläget ger.

– Det finns mycket mer hjälp att ge än vad som söks i dagsläget, sammanfattar Vikström situationen inom stödpersonsverksamheten.

Vikström berättar att hon hade inställningen att hon klarade sig bra utan stöd, men när hon till slut sökte sig till en stödgrupp fick hon mycket hjälp.

Vikström hoppas att tröskeln att söka stöd då man får en cancerdiagnos skulle bli ännu lägre.

– Vi jobbar mycket på tillgängligheten, så att det ska vara lätt att ta kontakt. Det finns mycket fin hjälp att få. Frågan är hur vi ska få människor att ta steget och söka hjälp.

Kirsi Roos som är rådgivningsskötare på Södra Finlands Cancerförening berättar att stödpersonsverksamheten har vuxit och att det finns intresse för verksamheten.

Roos berättar ändå att de också är bekanta med de utmaningar som nämndes av Vikström.

– Tillgänglighet är också något vi jobbar med. Vårt mål är att alla som insjuknar i cancer skulle få kännedom om vår förening rakt från vårdsektorn.

Roos säger att det är viktigt att ingen som fått en cancerdiagnos känner sig ensam. Man ska med låg tröskel söka hjälp, konstaterar Roos.