Tog debatten om radikal islamism – blev dödshotad

Hanna Gadban lever under dödshot efter att ha kritiserat vissa radikala islamiska samfund i Sverige för att stöda våldsam extremism.

I sin nyutkomna bok försöker den svenskirakiska författaren Hanna Gadban skapa debatt om hur rädslan för islamofobi har hindrat det offentliga Sverige att ta itu med osunda religiösa miljöer.

Under de senaste dagarnas debatt kring den förhöjda risken för terrordåd har det kommit fram att Sverige har ett ännu större problem med radikalisering av unga muslimer än man tidigare har trott. Göteborg är den stad därifrån flest IS-soldater har rekryterats i hela Europa, i proportion till folkmängden. Men Hanna Gadban är inte förvånad. Det var var i Angered i Göteborg som radikaliseringen startade redan för flera år sedan.

- Där finns flera personer som från början var insatta i frågorna och har spridit den här ideologin bland unga mänskor. Det finns religiösa skolor som har pekats ut med tiden. Enligt Säpo fanns det grupper som har åkt ner till Irak och Syrien och anslutit sig till IS, säger Gadban.

”Det pågår ett wahhabistiskt tänkande”

- Det finns moskéer där radikalism har etablerats och unga människor blev ännu mer radikala med tiden också. Det pågår ett wahhabistiskt tänkande, och jag vill inte stämpla alla wahhabister, men de våldsbejakande som har samlats i Angered.

Wahhabismen är en radikal tolkning av sunniislam, som stöds av Saudiarabien, som i sin tur stöder moskébyggen runt omkring i västvärlden. En del inflytelserika wahhabisters uppmaning till jihadistisk kamp granskas i Gadbans bok ”MIn Jihad. Jakten på liberal islam”.

Som liberal muslim undersöker hon hur radikala tolkningar odlas i vissa församlingar och islamiska föreningar i Sverige. Boken har fått positiva omdömen av bland andra terrorforskaren Magnus Ranstorp. Men för Gadban har de senaste månaderna varit fyllda av hot och trakasserier, också dödshot.

- Mitt liv blev som ett helvete efter att jag skrev boken. Om jag vred tiden tillbaka skulle jag inte göra det. Nu ser jag konsekvenserna av att peka ut de här grupperna som själva inte vill synas. Negativa konsekvenser från olika håll, också från extremvänster, de som kallar sig antirasister, från islamister och islamofober.

Hatretorik odlas av inbjudna predikanter

Gadban ger i sin bok en detaljerad bevisning på den koppling som finns mellan den svenska Dawah-rörelsen, som är en missionerande islamistisk rörelse, och svenska jihadresenärer. Hon berättar om inbjudna brittiska predikanter som sprider hatretorik, som har bjudits in vid flera tillfällen till föreningar som har fått generösa skattebidrag.

Retoriken i sådana predikningar kan handla om hat mot homosexuella och judar. Kvinnors frihet ska enligt den ideologin starkt begränsas redan för flickor i lågstadieåldern. Gadban är kritisk mot att få debattörer i Sverige vågar ta itu med problemet med radikala religionsutövare .

- Jag tror att det bygger på ett egocentriskt tänkande som finns i det här landet. Man inser inte faran innan man befarar att råka ut för den.

- Alla som har försökt väcka debatten har blivit anklagade för att vara rasister och islamofober.

Islamofobi är också ett problem. Hur ska man tala om islamofobi, och radikalisering inom islamska samfund, på samma gång?

- Mitt tips till debattörer är att inte ta stämpeln på allvar utan tona ner det och driv debatten framåt. Så länge man håller sig till sakfrågor kommer folk att inse att det inte har något med islamofobi att göra. Det är dags att markera skillnaden.

Många som talar mot islamofobi vill ju bara väl, trots att det blir fel?

- De vill skydda minoriteter, men det blir jättefel. Det blir en kamp för oss invandrarkvinnor som vill påpeka att det pågår ett problem. Vi lyfter fram till exempel hederskultur och systematisk förföljelse av unga tjejer som tyvärr inte kan leva ett liv som alla andra här. De nyttiga idioterna har inte insett skadan av sitt beteende.

Vem borde ta itu med radikaliseringen?

- I skolor, bland pedagoger. Man ser elevernas förhållningssätt gentemot sina klasskamrater. Haram-kulturen (det som är förbjudet till exempel i form av klädsel red.anm.) har vuxit. Och slöjnormen har vuxit i de här områdena och det oroar mig att radikaliseringen normaliseras. Och att vi någon gång kommer att se radikalisering som en del av mångkulturen. Då blir det svårt att få ungdomarna att backa, säger Hanna Gadban.