Analys: Glöm alla tråkiga gallupar, nu börjar presidentvalet snart kännas spännande
I presidentval taktikerar väljarna. Kampen blir tuff framförallt mellan de borgerliga kandidaterna där Alexander Stubb är det senaste tillskottet, skriver Magnus Swanljung.
På måndagen bestämde sig Samlingspartiets partistyrelse för Alexander Stubb, den kandidat som enligt partiets egna undersökningar har bäst chans att nå en andra omgång i presidentvalet.
När startfältet därmed börjar klarna kan man med viss säkerhet slå fast en sak: Ännu vet vi ingenting om hur valet slutar.
Den första omgången i presidentvalet hålls i januari 2024. Med största sannolikhet ordnas en andra omgång i februari.
Hittills har opinionsmätningarna toppats av tre namn: Pekka Haavisto (Gröna), Olli Rehn (C) och Mika Aaltola (Obunden). Yles senaste mätning i maj gav Haavisto ett stöd på 28 procent medan Rehn och Aaltola fick 15 respektive 13 procent. Ingen annan kommer upp i närheten av 10 procent.
En senare mätning som beställdes av Maaseudun Tulevaisuus i augusti bekräftar trions position i täten även om Aaltola och Rehn bytt plats.
Ändå finns det ingen automatik i att två av dem möts i en andra omgång.
Vem kan utmana Haavisto?
Pekka Haavistos position som förhandsfavorit är svår att utmana. Han lyckas troligen samla en stor del av de liberala väljarna till vänster om mitten. Enligt Yles mätningar har han dessutom hittills haft ett visst stöd bland Samlingspartiets borgerliga väljare.
Presidentval bjuder i allmänhet på mycket större överraskningar än andra val, eftersom väljarna inte i första hand röstar på sitt eget parti. Ett mönster är ändå att väljarna taktikröstar i valets första omgång: man samlas bakom den kandidat som kan utmana förhandsfavoriten i en andra omgång.
De borgerligt och konservativt sinnade kommer inte att enas om en kandidat, men det är rimligt att tro att en av dem kommer att dra ifrån de andra när valet närmar sig.
Stubb har en fenomenal förmåga att samla röster. Det har han visat i såväl EU- som riksdagsval.
Samlingspartiets val – som ännu formellt ska godkännas av ett extrainsatt partimöte och Alexander Stubb själv – har onekligen betydelse för det borgerliga startfältet.
Stubb har en fenomenal förmåga att samla röster. Det har han visat i såväl EU- som riksdagsval. Även om han kanske inte lämnade den finländska inrikespolitiken med flaggan i topp, finns det en bred respekt för hans språkkunskaper, internationella kontakter och utrikespolitiska kunnande.
Han delar förstås väljarna. Alla gillar inte hans utpräglade internationalism, liberalism och ibland överlägsna sätt. Också inom hans eget parti hade en del hellre sett den mer konservativa Antti Häkkänen som kandidat.
Men frågan är vem av de borgerliga kandidaterna som delar väljarna minst och ändå kan ge Haavisto en rejäl match i andra omgången.
Olli Rehn uppfattas som trygg men lite tråkig. Precis som Haavisto ställer han formellt upp för en valmansförening för att understryka att han vill vara en kandidat som är större än det egna partiet – men det är svårt att se den anonyme ekonomen bäras fram av en genuin och växande folkrörelse.
Stubb är åtminstone inte tråkig. Det är inte heller omöjligt att han skulle klara sig bra mot Haavisto eftersom de båda tilltalar liberala väljare.
Stubb kan visserligen ha svårare att locka konservativt och nationalistiskt sinnade väljare bland både samlingspartister och sannfinländare. Jussi Halla-aho som ställer upp för Sannfinländarna delar å andra sidan väljarna ännu mer och har svårt att locka väljare utanför det egna partiet.
Hjallis Harkimo från Rörelse Nu brukar få nöja sig med att vara en krydda i valrörelserna.
Kan bli platt fall för Mika Aaltola
Mika Aaltola är det stora frågetecknet. Han kan bli den svarta hästen som tar alla med häpnad i presidentvalet. Eller så kan det bli platt fall.
Ännu vet vi nästan ingenting om hans grundläggande värderingar.
I sin ungdom gjorde Aaltola kampanj för den amerikanske republikanske presidenten George Bush. Men det var på 90-talet och på senare tid har han inte sagt någonting om sina politiska värderingar. Det nöjer sig inte väljarna med. När frågorna tids nog börjar hagla om allt från klimatpolitik och flyktingar till socialbidrag måste han bekänna färg.
Ännu vet vi inte heller vad som kommer fram när medierna börjar granska honom kritiskt – eller hur väl eller illa han klarar sig i debatterna. Hittills har Aaltola med nästan komisk frenesi framhävt sin egen förträfflighet och finländarna kan snart börja längta efter en mer ödmjuk sida hos honom.
Men framförallt vet vi ingenting om hans kampanjorganisation och finansiering. I presidentval har toppkandidaterna ofta satt sprätt på hundratusentals euro och kampanjen som förs i hela landet kräver enorma mängder frivilliga som ska göra allt från att göra upp strategier och planera framträdanden till att köra bil och koka kaffe.
Ännu är det inte ens klart att Aaltola får ihop de 20 000 namn som krävs för att bilda en valmansförening.
Ännu är det inte ens klart att Aaltola får ihop de 20 000 namn som krävs för att bilda en valmansförening. Namnen ska samlas in på pappersblanketter och det är ett tidskrävande hantverk.
Just kampanjorganisation och pengar är något Samlingspartiet har en viss vana att få ihop i presidentval, bara hela partiet nu lyckas ena sig bakom Stubb.
Det är alltså framför allt de borgerligt sinnade kandidaterna som riskerar att spela ut varandra. Vem som går vinnande ur kampen avgörs sannolikt först när valkampanjerna och debatterna kommit igång på allvar.
Det är förstås inte helt omöjligt att också Haavistos potentiella väljare ännu sneglar mot någon annan kandidat, till exempel en kvinna. Vi väntar fortfarande på SDP:s kandidat (Jutta Urpilainen?), Vänsterförbundets kandidat (Li Andersson?) samt SFP:s eventuella kandidat (?!!). Det är ändå svårt att se att någon av dem skulle påverka startfältet avsevärt.
Alexander Stubb uttalade sig kring presidentkandidaturen för första gången på tisdagsmorgonen. På sociala medieplattformen X tackar han för förtroendet och konstaterar att det är en ära att Samlingspartiet bett honom att ställa upp.