Brända ryggar och farmor som miste armen – Pargas Kalks gruvarbetare levde farligt

När alarmet går på måste du ta dig inomhus. Allra senast springa in när den ihållande signalen ändrar rytm för sen smäller det. Marken och huset skakar, tavlorna svajar på väggen och finporslinet skramlar i skåpet.

– När jag var liten så kändes gruvan som ett underjordiskt monster som vrålandes slukade både hus och vägar. Min dagmamma i huset på gruvkanten brukade skrämma oss med berättelser om stora stenar som flyger genom taket och dödar barn.

Idag vet jag att hon talade sanning för Gudrun Karlberg F. Westerholm berättar om samma sak.

Gudrun Karlberg F. Westerholm minns sin lyckliga barndom intill kalkstensdagbrottet men hon minns också de många arbetsolyckorna i gruvan.

– Numera så spränger de ju bara kl 14 några dagar i veckan men förr kunde de spränga vilken tid som helst. Just den dagen så gick något på tok och en sprängsten flög in genom fönstret i huset där min kusin bodde. En liten pojke satt på golvet och stenen träffade honom i huvudet. Pojken blev så svårt skadad att han hamnade på Kårkulla vårdhem men levde inte länge. Efter den olyckan satte Pargas Kalk upp skyddsnät utanför våra fönster för att stoppa stensplitter, minns Gudrun.

Arbetarfamiljerna bodde intill gruvkanten i kaserner, täta radhusområden med massor av barn. De vuxna hade tunga jobb, särskilt kvinnorna som sorterade sten vid det löpande bandet. Gudruns morbror hade ett av de allra faligaste jobben, att putsa kalkugnarna.

– Ugnarna var ju heta när de for in i dem så en gång fick han svåra brännskador på hela ryggen.

Ännu värre gick det för Gudruns farmor som sorterade sten i krossverket, hon var mycket nära att dö.

Stenplockerskorna

I långa rader stod kvinnorna på båda sidorna om det löpande bandet. Med huckle på huvudet, städrock och tjocka gummihandskar som snabbt slets sönder. Luften var full av kalkdamm och om vintrarna så var den bullriga hallen jättekall. Krossverkskärringar kallades de.

En dag om året fick stenplockerskorna ledigt från sorteringsremmen för att istället kratta löv i brukspatronens park.

Det fanns skilda löpande band för lillsten och storsten. De som sorterade de största stenbumlingarna fick lite högre lön så de platserna var eftertraktade. Plockandet slet på kroppen, särskilt händerna tog stryck.

Då farmor förlorade armen

En av de värsta olyckshändelserna i krossverket inträffade den 21 maj 1948 då Gudruns farmor Valdine Westerholm arbetade vid transportremmen med att hartsa den så kallade remskivan. Mindre underhållsarbeten utfördes medan remmen var igång och när hon strök harts på skivan så drogs hennes högra arm in mellan skivan och remmen. Hela armen slets av och Valdine förlorade mycket blod. Att hon överhuvudtaget övelevde var ett under.

– Farmor blev av med hela högra armen, den slets loss ända från axeln som också den lossnade. Farmor miste så mycket blod att läkaren inte trodde att hon skulle överleva. Så han skar loss... ja om han hade trott att hon överlever så kunde han ha räddat en liten bit av axeln, berättar Gudrun.

Läkaren Sam Söderlund som hade opererat många sargade män vid fronten lyckades rädda Valdines liv i Pargas Kalks sjukstuga. Valdine tillfrisknade otroligt snabbt. Fyra veckor efter olyckshändelsen fick hon lämna sjukstugan.

Gudrun berättar att farmor Valdine bar en axelprotes så att klänningarna skulle hållas på henne. En protesarm hade hon nog också men den använde hon aldrig.

Valdine Westerholm var envis och uppfinningsrik och hittade på olika knep för att klara vardagen med bara en arm.

För att virka borddukar till försäljning så behövde hon en liten pall framför gungstolen. Med ena benet på pallen fick hon tillräckligt stöd för att handarbeta.

– Det jag som liten beundrade farmor mest för var hur farmor kunde knyta skosnöret på skorna med bara sin vänstra hand. Flera gånger såg jag på men förstod inte hur hon klarade det, minns Gudrun Karlberg F. Westerholm.

Idag sorteras kalkstenen av robotar.

Livet på gruvkanten

Idag är min dagmammas hus rivet liksom Gudruns barndomshem och många fler av de gamla arbetarbostäderna. Hela bostadsområden har försvunnit i takt med att dagbrottet vuxit. Av till exempel Gruvbacka och Smedjebacka finns endast minnen kvar.

Just nu så ljuder kalkgruvans varningssignal både morgon och kväll eftersom Nordkalk spränger nya tunnlar. Gruvdriften fortsätter men på andra sidan gruvkanten är livet numera helt annorlunda.

I Dokumentären Livet på gruvkanten berättar de som växte upp intill kalkstensdagbrottet om den stora gemenskapen som gick över klass- och språkgränser.