Kommentar: nej, varken Barbiefilmen eller debatten om den har fått mig att ändra åsikt om Barbie
Det är uppenbart att alla ser Barbiefilmen ur olika perspektiv. Där en blick grumlas av rosa nostalgi får ord som “feminism” och “patriarkat” en annan att svartna. Det intressanta är vad som händer nu.
Greta Gerwigs Barbie har förenat mödrar och döttrar medan män i alla åldrar fått anledning att fundera på sin plats i världen.
Vad säger den rosafärgade dramakomedin om mammabilder, flicklekar, pojkroller och möjligheten att någonsin uppnå frid och harmoni i världen?
Uppenbart är att det är lätt att läsa och tolka filmen genom de glasögon man burit med sig in i salongen. Man gör vad man kan för att få förväntningarna att passa ihop med det man ser.
Det gör att en del missar humorn, medan andra snubblar på satiren. Att vissa stör sig på nedslagen i verkligheten, medan andra uppfattar sagostuket som störande.
Många tror sig ha köpt biljett till en Barbiefilm för hela familjen - men lika många har väntat sig ett politiskt manifest
Sådant sätter känslorna i rörelse.
Bra film - men är det Barbies förtjänst?
Så låt oss ta en snabb tillbakablick på själva storyn. Den som ställer oss inför en rosenkindad Barbie som styr och ställer i ett rosafärgat Barbieland - övertygad om att hon bidragit till att göra verkligheten bättre för alla kvinnor.
I hennes - och alla andra Barbiedockors - skugga står en leende Ken och hoppas på att bevärdigas med en blick. Hoppas att hon ska fylla hans liv med mening.
Detta upplägg ställs på ända när Barbie och Ken kastas ut i den verkliga världen och inser att rollerna i den är helt omvända.
Verkligheten styrs nämligen av män som dunkar varandra i ryggen och lever för att bekräfta sin egen och varandras förträfflighet.
Inspirerad av detta gör Ken och hans medbröder en kupp i Barbievärlden och reducerar snabbt presidenten till att bli en tjänande bimbo i sexig outfit.
Tills Barbierna småningom återtar makten genom att samarbeta sinsemellan.
Det var det - i stora drag.
Och detta sarkastiska - men ack så välformulerade - inlägg i den eviga könsrollsdebatten har alltså fått många kvinnor att gå upp i brygga av glädje medan en del män känt sig så tillplattade att de ordnat verbala (Piers Morgan) och/eller konkreta Barbiebål (Ben Shapiro).
Och här står jag nu i korsdraget från hyllningarna och utskällningarna och är efter två tittningar fortfarande lite förvirrad. Gillar somt, irriteras av annat.
Gillar den lekande mammans försvar av kvinnan som ska vara allt, men inte för mycket.
Gillar leken med begrepp, referenser och träffsäkra resonemang - som att Kens utrymme i Barbievärlden kan tillåtas växa i samma mån som kvinnors utrymme i verkligheten ökar.
Men alla positiva element till trots är jag inte övertygad om just Barbiedockans kapacitet att fungera som feministisk katalysator. I mina ögon kan hon aldrig spränga skalet som plastig prinsessa - oberoende av hur många frigörande outfits med vidhängande yrkesidentitet hon pyntas med.
Och när det gäller Ken är jag förälskad och irriterad på samma gång - det är omöjligt att värja sig mot Goslings charmiga tolkning och samtidigt är det störande att den manliga birollen tillåts stjäla den feministiska showen.
Kan Barbie vinna?
Invändningarna till trots inser jag förstås att både filmen och debatten fyller en viktig funktion som diskussionsöppnare över både generations- och könsgränser.
Men det som för min del stannar kvar som eggande tankestoff är inte den uttalade kritiken utan det underliggande mönster som lyser igenom den rosafärgade ytan.
Mönstret som visar att Ken inte är en vinnare bara för att Ryan Gosling är en strålande skådespelare utan för att det är så lätt att hämningslöst skratta åt en manlig version av den traditionella kvinnorollen.
Den trånande sårbarheten. Den som existerar enbart i relation till en man.
Även när Gosling spelar nidbilden av en man blir det ohämmat roligt eftersom det inte känns ett dugg elakt att skratta åt den som representerar makten.
För visst ÄR det underhållande när Ken under sitt besök i verkligheten får veta att patriarkatet lever och mår bra - männen har bara blivit bättre på att dölja det.
Kens korta frigörelsekamp får därmed genomgående en komisk touch medan Barbies insikt om att hon levt i en vanföreställning präglas av vemod och sorg. För nej, det är inte roligt att inse att alla problem inte försvinner med ett klädbyte.
Och någonstans där hajar jag till och undrar vad effekten av filmen blir på längre sikt? Är det faktiskt möjligt att förändra världen via en så genomkommersiell produkt som Barbie?
Eller funkar det så att den kvinnliga publiken skrattar först, den manliga sist - och Mattels aktieägare hela vägen till banken?
När det gäller det konkreta Hollywoodvärdet är det fint att inse att Ryan Gosling (2 gånger Oscarsnominerad) och Margot Robbie (2 gånger Oscarsnominerad) faktiskt fick samma lön (12,5 miljoner dollar) för sin medverkan i Barbie.
Därtill lär Robbie - i egenskap av filmens medproducent - dra in enorma summor på kassasuccén, men det återstår att se om den rosafärgade jämlikhetschocken får den ekonomiska balansen mellan kvinnliga och manliga stjärnor att skifta.
På längre sikt.
Lyssna på Kulturpodden om filmen Barbie:
