Bokrecension: Sara Nyman debuterar med dikter om kärlek och kex

Skickligt balanserar Sara Nyman mellan det allvarsamma och det komiska, hon blottlägger bråddjupen under en skälvande yta, och med små medel skapar hon förskjutningar och skiftningar i tonläge och tilltal.

Det börjar med ett brev från den debuterande författaren Sara Nyman till den meriterade författaren F:

”Du skriver böcker på löpande band medan jag är i puppstadiet. (---) Jag har varit puppa länge nu, men jag tror att du kan ana en fjäril, om du tittar riktigt noggrant.”

Den blivande fjärilen Sara Nyman efterlyser ett samtal kolleger emellan: ”Ett levande samtal, ett själarnas möte, utan tydlig riktning, eller slut. Jag ser fram emot vårt samlag. Alla våra samlag.”

Den till synes ofrivilliga och smått överraskande förväxlingen mellan orden samtal och samlag är givetvis ingen slump. Den är snarast att betrakta som en gäckande lekfullhet som döljer en längtan efter närhet och tvåsamhet.

Sara Nymans diktsamling Viltvård rör sig också i hög grad mellan längtan och lekfullhet. Under den lättsamma ytan finns ett stråk av sorg och saknad efter gemenskap och samvaro, kärlek och sex.

Som i dikten ”Kärlek och kex” där diktjaget står bakom disken på ett kafé och säljer kex (”jag härskar över ett helt lager / choklad hasselnöt kardemumma”) till folk som förläget konstaterar att kärleksfetman lägger sig som vadd kring smekta magar.

Diktjaget noterar – smått lakoniskt med en smak av avundsjuk bitterhet: ”ni har en kärlek / och dess uttrycksformer // jag har kex”.

Vardagsrealism med bråddjup

Många dikter i Viltvård utgår från vardagliga iakttagelser där diktjaget reflekterar över allt från hur argumenten och fysiken sviker i fyllan på personalfesten till hur ”glömda dialekter / bryter igenom / i ivern / över det bekanta ansiktet / på andra sidan disken”.

Sara Nyman skriver fram en vardagsrealism där hon med några få enkla ord eller meningar kan få läsaren att ana ett bråddjup av smärta, ensamhet och utsatthet. Eller en känsla av underlägsenhet och misslyckande.

Som när diktjaget hälsar på hos en demenssjuk far- eller morförälder som bara längtar efter att diktjagets bror, diplomingenjören, ska komma på besök. Valhänt men välmenande försöker far- eller morföräldern trösta diktjaget med att hon ju har barnen – undertexten är att man misslyckats i sin arbetskarriär, ”de karriärmässigt obefintliga ambitioner[na] / utan titel”.

Diktjaget är bosatt i Pargas och man anar att barnen bor hos henne enligt någon form av överenskommelse. I en dikt lägger diktjaget upp fotografier på böcker, barnens leksaker och skor i prydliga rader på utsökningsverkets auktion – ”hemtrevnad / sen / när vi vet hur det blir”.

Rötterna finns i Österbotten, och några dikter utspelar sig i Tjöck, en plats där man inte bryr sig om halvljus vid mötande trafik när det är mörkt. En förutsättning för att överleva i Tjöck är, enligt diktjaget, att känna till varje kurva när man blir bländad på väg hem i fyllan.

En lakonisk och lapidarisk humor frilägger och blottar avfolkningsbygdens utmaningar: ”riksåttan gropigare på vägen bort / än på vägen hit // slitaget måste vara större där”.

Diktjaget fantiserar över ett annat möjligt liv – ifall hon valt att stanna hemmavid: ”skulle vi ha kunnat vardagsmotionera / i likadana reflexvästar // goretexkläder / samma modell / jag eventuellt i femininare variant / längs med riksåttan // rakt fram / och tillbaka / med gemensam blick (---)”.

Sara Nyman skriver om diskrepansen mellan det som blev och det som inte blev, om missade tillfällen och misslyckanden. Känslor av missmod och missunnsamhet sipprar fram i sprickorna och synliggör en rå längtan efter kärlek och fysisk närhet.

Och som titeln antyder kan man också läsa in en önskan om att vårda och värna om det vilda och otämjda.

Balans mellan allvar och komik

I dikterna ger författaren uttryck för medkänsla med dem som befinner sig i ett utsatt läge – gubbarna på bänken som halsar dagens första öl halv tio på morgonen, eller mannen som en nyårsafton kräks mot ett metallräcke medan hustrun, som också hon ”manövrerar dåligt / i sin egen stumma fylla”, trots all skam och all återhållen irritation ”hjälper / och lagrar vrede / för ett helt liv / i tysta stövlar”.

Nyårsdikten är en av mina absoluta favoriter – en dikt som bjuder på så många motstridiga känslor av sekundärskam och svärta, ensamhet och utanförskap, längtan efter närhet.

Sara Nyman är skicklig på att balansera mellan det allvarsamma och det komiska, att blottlägga bråddjupen under en skälvande yta, att med små medel skapa förskjutningar och skiftningar i tonläge och tilltal.