Nya ÅST-chefen Kira-Emmi Pohtokari vill utmana traditionerna, men Fröken Julie är hennes första pjäsval
Intuition och kontraster är nyckelord för Åbo Svenska Teaters färska teaterchef, Kira-Emmi Pohtokari. Hon utlovar nya teaterformer och ett tänk som inkluderar mångfald och samhällsengagemang.
Åbo Svenska Teater är känt för sitt vackra teaterhus, landets äldsta, med den intima ståtliga stora salen.
Det finns många traditioner att värna om, men samtidigt vill Kira-Emmi Pohtokari vara en chef som också vågar utmana traditionerna.
Därför kan hennes första pjäsval som offentliggjordes tidigare i veckan verka otippat: August Strindbergs 135 år gamla kontroversiella klassiker Fröken Julie, berättelsen om ett dramatiskt möte mellan en överklassdotter och en manlig betjänt.
– Det jag sökte var något nyskrivet, eller en klassiker med kontraster som kan kännas relevanta idag, förklarar hon.
– Både hos Strindberg och i Fröken Julie finns väldigt mycket kontraster att spela med. Är det misogyni eller genialitet? Och i en postmetoo-tid är det här med hur vi behandlar frågor som lust och könsmaktsordning och förförelse intressant.
– Jag kan sakna ögonblick på scenen när det på riktigt hettar till. Och det här är en pjäs som kan få just det att hända.
Hur man gör en pjäs, och med vem, är centrala frågor. Därför har valet av regissör varit helt avgörande. Vad Lidia Bäck som regissör sedan gör med texten och ensemblen, återstår att se.
– Men jag hoppas också att uppsättningen kan öppna upp diskussioner kring hur och varför man sätter upp klassiker, säger Kira-Emmi.
Kira-Emmi Pohtokari
”Vi ska undvika att lunka på i gamla spår”
Kira-Emmi Pohtokari tar emot i arbetsrummet på teaterns fjärde våning, några meter från studioscenen.
Efter mindre än en månad i rollen som chef är hon försiktig med att slå fast på vilket sätt hon kommer att förändra teaterns profil, annat än att hon vill utmana traditionerna.
– Det som alltid lyfts fram när man talar om ÅST är att huset är gammalt och att det därför finns en speciell stämning här, börjar hon.
– Och det är helt sant. Men om det att huset är gammalt är lika med att vi själva vänjer oss vid att lunka på i samma spår som alltid tidigare så blir det fel.
– För mig är intuition ett nyckelord, och kärleken till teatern. Klart att jag som chef vill fylla våra salar med publik, men pendeln får inte svänga för mycket åt det hållet.
Det som idag ofta styr diskussionen är begreppet publiksegment, som sedan noggrant analyseras för att man ska hitta det som ”publiken vill ha”.
Den tanken är Kira-Emmi inte helt bekväm med.
– Man ska inte anta saker om publiken, vad den tycker om eller inte tycker om utan mer lägga ansvaret på en själv som aktör.
– Då man lägger för mycket fokus på mottagaren glömmer man lätt bort det där med varför man gör det man gör. Där vill jag igen gå tillbaka till det där med intuition, att våga lita på den. Om vi inte själva verkligen tror på det vi gör, så tror nog inte publiken på det heller.
”Vi är inte så jämställda som vi tror”
Det finns några stora frågor som teatervärlden i Svenskfinland länge har valt att inte gå i djup offentlig debatt med. Det handlar om begrepp som mångfald, både på scenen och i salongen, och om vilken position teatern ska ta i samhällsdebatten.
Vi är inte så jämställda som vi tror att vi är
Under det senaste året har Teater Viirus´ avgående chef Jussi Sorjanen vid flera tillfällen gått ut med att teaterfältet borde ta en aktivare och mer utåtriktad debattroll, och den tanken skriver Kira-Emmi under.
– Det är förstås upp till varje organisation och teater att tänka på hur man gör det, men att vara tyst är inte bra.
Och hur tänker du att man kan göra det?
– Det har jag ännu inte något konkret svar. Men vi pratar om det här på teatern, på vilket sätt vi är en del av samhället och hur vi kan ta ställning i olika frågor.
Vad är du själv orolig över i samhällsutvecklingen just nu?
– Jag har funderat jättemycket på hur polariserat det här samhället är och hur vi har normaliserat rasism. Och det jag för tillfället är mest rädd för och som jag inte vill ge efter för, är känslan av att allt är hopplöst och att vi inte kan göra något åt det.
– I teaterkretsar kan det finnas diskussioner om politisk korrekthet och om hur man inte längre får skämta om någonting. Men det som håller på att hända i Finland ser jag nog som ett mycket större problem, hur vi vaggar oss in i tron att vi är så jämställda och jämlika och att ingenting dåligt kan hända.
Efterlyser mångfald på scenen
När samtalet kommer in på frågan hur en teater kunde spegla ett samhälle i förändring, konstaterar Kira-Emmi Pohtokari att man inte hela tiden kan ursäkta sig med att skådespelarfältet ser ut som det gör, att man är beroende av det skådespelarmaterial som utbildas vid Teaterhögskolan när man nyanställer.
Vad berättar vi, varför gör vi det vi gör, hur gör vi det, och vem gör det. Det är frågor vi alltid måste ställa oss själva.
– Vi kanske inte har någon mångfald bland skådespelare, okej, men vad kan vi göra då? Kanske samarbeta med amatörer ibland?
– Representationen är viktig, vem man ser där uppe på en scen, så att man som en i publiken kan tänka ... det där kan vara jag en dag. Ingen förändring sker över en natt, men det måste finnas med i tankarna hela tiden. Det spelar en stor roll också när man försöker nå dem som idag inte hittar till vår teatersalong.
Och där, tillägger Kira-Emmi, är man tillbaka vid frågan om relevans.
– Vad berättar vi, varför gör vi det vi gör, hur gör vi det, och vem gör det. Det är frågor vi alltid måste ställa oss själva.
Drömmar måste kunna möta verkligheten
Det finns en mening från en tio år gammal intervju med Kira-Emmi Pohtokari som har fastnat i minnet.
Då var hon aktuell med sitt slutarbete från Teaterhögskolan, och konstaterade med tanke på framtiden att ”drömmar kan gå ihop med verkligheten”.
Den tanken verkar fortfarande leva med henne. Det känns som att hon har en medvetenhet om samhället omkring henne, och en stark vilja att påverka utvecklingen.
Hur hon som teaterchef i praktiken kan förverkliga drömmar är sedan nästa steg, det vill hon ännu inte svara på.
– Jag har varit chef bara i några veckor, då kan jag ännu inte svara på hur vi kommer att göra. Men man kommer aldrig till skott om man tänker att steget man vill ta är för stort.
– Det viktiga nu är att få in diskussioner om de här frågorna i våra arbetsprocesser. Allt börjar med att medvetandegöra problemen.
En ny generation med nya former
Samtidigt som Åbo Svenska Teater kan stoltsera med landets äldsta teaterhus, har man med jämna mellanrum vågat satsa på unga teaterchefer. Lars Svedberg var bara 24 när han blev ÅST-chef 1969, Ralf Långbacka var 27 (1960), Ralf Forsström 29 (1972), Joachim Thibblin (2006) och Peter Snickars (1987) var båda 31.
Som 37-åring hör Kira-Emmi Pohtokari idag till en generation som är obekant för Åboteatern, en generation som har en självklar relation till de nya scenuttryck som teatern under 2000-talet tagit till sig från dans och performanskonst och installationskonst.
Den utvecklingen har man inte sett många spår av i ÅSTs egna produktioner, men Kira-Emmi räknar med att det kommer att ändras.
– Det är inget fel med texttraditionen, den kommer inte att försvinna någonstans. Men jag tänker på hur man iscensätter verk, hur man kan introducera nya arbetssätt, hur man tänker på föreställningsdramaturgin, eller hur processinriktade metoder kan fungera på en institution.
– Man är ju ett barn av sin tid, och det påverkar de val man gör.
Hur det sedan syns i praktiken är, igen, en fråga som framtiden får besvara.
Stor renovering på kommande
Som chef för Åbo Svenska Teater har Kira-Emmi Pohtokari också annat att fundera på än sin personal och repertoar och teaterns ekonomi. ÅSTs teaterhus måste renoveras, snart, men inga beslut har ännu fattats också om diskussioner om tidtabeller och behov redan länge har pågått med ägaren, Stiftelsen för Åbo Akademi.
– Det är förstås något som kommer att påverka oss jättemycket.
– Just nu vet vi inte om vi måste flytta hela vår verksamhet under renoveringen, men om så sker kan det förstås också hämta med sig något värdefullt. Om vår identitet är bunden till teaterhuset, så vad är vi sedan, utan huset? Då måste vi verkligen fundera på vad vi vill, och varför.
På teatern hoppas man att renoveringen ska vara klar senast 2029 då Åbo stad fyller 800 år.
Om Kira-Emmi Pohtokari då längre är kvar i Åbo, återstår att se. Hennes kontrakt går ut våren 2028.
