Kraftig kritik mot gynekolog vid Malmska sjukhuset: ”Jag fick ingen tid att fundera, läkaren sa bara att jag ska ta abortpillret”

Linda väntar sitt första barn, fick hon nyligen veta genom ett vanligt graviditetstest för hemmabruk. Förutom ett tydligt illamående kände hon också av en del diffusa smärtor och sökte sig därför för ett par veckor sedan till gynekolog vid Malmska sjukhuset. Läkaren utförde en vaginal ultraljudsundersökning, men hittade inget foster. Linda fick diagnosen ofostrig graviditet, vilket betyder att något gått fel i celldelningen och exempelvis moderkakan bildats trots att ett foster saknas. Läkaren informerade henne om att hon måste ta läkemedel som framkallar en abort.

För Linda blev besöket hos gynekologen traumatiskt, av flera orsaker. Så här berättar hon själv för Yle Österbotten:

– Hela besöket tog mindre än en kvart. Jag fick ingen tid alls att fundera utan läkaren sa bara att jag ska ta abortpillret som en sköterska gav mig. Och jag tog ju det då, för jag tänkte att såklart måste man kunna lita på en läkare.

– Han sa också att jag är alldeles för fet för att ens kunna bli gravid, att det var ett mirakel att det ens hänt, och att jag måste fara hem och banta innan jag försöker bli gravid på nytt.

– I samma stund som jag kom till bilen så bröt jag ihop. Det som kändes värst var inte ens det att jag tänkte att jag har ett missfall på gång, utan det som kändes värst var hur jag hade blivit behandlad av läkaren; att jag hade blivit så förnedrad och nedtryckt.

Diagnosen som Linda fått hos gynekologen i Jakobstad visade sig snart vara katastrofalt felställd. Graviditetsillamåendet fortsatte trots att pillret hon tagit skulle minska på just de hormoner som orsakar illamåendet. Istället för att ta nästa piller, ett läkemedel som slutligt driver ut resterna av en graviditet och som hon fått med sig hem, sökte sig Linda till sjukhuset i Karleby. Där fick hon en ny ultraljudsundersökning.

– Först när jag var på undersökningen i Karleby så förstod jag att den som gynekologen i Jakobstad hade gjort inte alls var ordentligt gjord. I Karleby tog det inte alls länge före de hittade ett foster med ett hjärta som tickade. Där fick jag se att bilden rördes. Hos gynekologen i Jakobstad var den skärm jag själv kunde se avstängd. Den knäppte läkaren på först efter att han sagt att det handlar om en ofostrig graviditet, han sade bara ”Se själv!” och pekade på den stilla bild som syntes på skärmen.

– Nu i efterhand känner jag mig berövad på glädjen man ska få känna när man är gravid. Läkaren har istället orsakat en tid av konstant oro och ångest. Vid minsta lilla sak som skulle kunna vara ett fel, tänker jag direkt det värsta. Ingen vet ju vilka skador barnet fått av abortpillret.

– För mig känns det som om läkaren försökt mörda mitt barn, det känns verkligen hemskt. Det här är min första graviditet och jag har ju älskat mitt barn ända sedan jag såg plusset på stickan.

Rebecka är i dag mamma till tre barn. Sitt första barn, en pojke, födde hon för cirka tio år sedan vid Malmska sjukhuset, som då fortfarande fungerade som förlossningssjukhus. Förlossningen var jobbig och när Rebecka kämpat med krystningsarbete i en och en halv timme in på kvällen beslöt man att ringa in jourhavande gynekolog. Barnet hade inte sjunkit tillräckligt långt ner och för säkerhets skull tillkallades även en barnläkare.

Så här berättar Rebecka:

– När gynekologen kom så märkte jag genast att han inte ville, fast han hade jour. Han gick raka vägen till fotändan och hälsade varken på mig eller min man.

– Han satte direkt på sugklockan och jag hann inte med. Jag tänkte att vi tar det väl lite i etapper och att när jag får en krystvärk så drar han försiktigt, så hade jag i alla fall tänkt att det går till. Men direkt som han fick på sugklockan så drog han med all kraft ut babyn. Det kändes som att jag gick itu – i två bitar. Jag minns att jag skrek rakt ut.

– Barnet kom ut men mådde inte bra just då, så jag vet inte om det var sådan panik att han måste dra ut honom så där hastigt, men i vilket fall som helst så skulle han ha behövt förbereda mig på det och sagt att det här kommer att bli jobbigt, men det var ingen som förklarade för mig hur det skulle gå till.

– Sedan skulle moderkakan ut och han skulle prompt ha ut den med detsamma. Då var det en barnmorska som sa att det väl inte är så bråttom med moderkakan, men han skulle ha ut den genast. En barnmorska låg på min mage och han drog. Också det gjorde fruktansvärt ont förstås.

Allt visade sig vara bra med pojken Rebecka nyss fött. Men hon förmådde inte ta emot barnet i sin famn då han fördes tillbaka in i förlossningssalen, pojken fick istället vara i sin pappas famn. Den allra smärtsammaste upplevelsen hade Rebecka dessvärre ännu framför sig. Barnmorskan vågade inte sy Rebeckas djupa sår utan bad gynekologen göra det.

– Det var nog kanske det värsta av allt. Han gav bedövning, men jag kunde inte känna att jag hade fått någon bedövning. Jag brann i underlivet, kändes det som. Jag kände varje nålstick och så kände jag hur han drog igenom tråden och knyckte hårt när han satte fast stygnen. Jag skakade i hela kroppen och fick lustgas men det hjälpte inte alls. Jag sade att det gör fruktansvärt ont och bad honom om mera bedövning eller att han skulle ta det lite försiktigare. Då sade han bara att det inte går, utan att han måste ta i lite så att det ska sitta ordentligt.

– Då han var färdig så tog han av sig handskarna, och så kom han med ett flin till mig till huvudändan och sa: Det gör ont att föda barn. Sedan gick han ut.

– Jag kände att det här gör jag aldrig mera om. Det var fruktansvärt och jag kände mig våldförd på.

År 2014 väntade Malin sitt första barn. Under ett rådgivningsbesök ställer vårdpersonal en rutinfråga om det finns blodproppar eller hjärtfel i hennes släkt. Eftersom Malins pappa faktiskt haft en blodpropp nyligen skickas hon på blodprov för att kontrollera ifall hon bär på en nedärvd risk för att själv råka ut för propp.

Provet analyseras på laboratorium i Helsingfors och svaret är positivt. Malin har ärvt en APC-resistens, som gör att blodets koagulationsförmåga ökar. Hon har en 2-5 gånger högre risk än andra för att drabbas av venös trombos. Graviditeten ökar risken, liksom hennes övervikt, och tillståndet ska behandlas med dagliga sprutor med blodförtunnande läkemedel.

Så här berättar Malin:

– På den tiden så innebar det här att man dagligen måste picka sig från graviditetsvecka 28, men jag var då redan i vecka 34 och fick en brådskande remiss till gynekolog vid Malmska.

– Jag var förstås spänd och maken var med på besöket. Gynekologen frågade varför vi kommit till mottagningen och jag förklarade att vi fått svar på blodprovet och de säger att jag måste börja ta medicin genast och att jag ska ha en remiss till centralsjukhuset i Karleby. Då svarade han ungefär med orden ”det här är inte egentligen något att bry sig om, om du får en propp så behandlar vi den då”.

– Vi var ganska paffa då vi kom ut därifrån båda två. Maken min var så arg så han sa att skulle han ha fått så skulle han ha slagit till läkaren.

Hur upplevde du det att han sa så här att vi behandlar proppen om den kommer?

– Med tanke på att jag vet vad en blodpropp är, jag jobbar själv inom vården, så jag blev nog ganska paff – att kan man faktiskt säga så åt någon och särskilt åt någon som är gravid?

Gynekologen vid Malmska går ändå med på att remittera Malin till Karleby, eftersom det är påbudet som kommit från Helsingfors. Vid sjukhuset i Karleby reagerar läkare på Malins diagnos på ett helt annat sätt.

– Där var det så bråttom att de sa att jag absolut inte får åka hem förrän jag har ett recept i handen och har blivit instruerad hur jag ska picka mig. Och då skulle jag picka mig varje dag och fortsätta med det i sex veckor efter förlossningen.

En propp hade kunnat innebära en allvarlig risk för både Malin och barnet hon bar på. En blodpropp kan uppstå var som helst i kroppen, även i moderkakan. Malin har funderat på vad som kunnat hända ifall hon inte varit så väl informerad och om hon inte hade fått någon blodförtunnande medicin. Ifall av en propp bör man söka vård snabbt, men Malin berättar att hon snarare är typen som väntar med att söka vård tills hon är i väldigt dåligt skick.

– Det kunde ju ha gått riktigt dåligt.

Malin uppger att hon uppfattat gynekologen vid Malmska sjukhuset som kylig och fåordig och hon har känt sig betydligt tryggare hos kvinnliga läkare i Karleby.