Emma blev osakligt bemött hos gynekologen – samlade mod för att anmäla, men då var det för sent

Emma fick höra av en manlig läkare att hon har för lite sex. Då hon efter ett par år samlat mod för att anmäla honom var det för sent. Tiden för att lämna in ett klagomål hade gått ut.

I fredags rapporterade Svenska Yle om hur flera kvinnor har behandlats mycket illa av en manlig gynekolog vid Malmska sjukhuset i Jakobstad.

För Yle Österbotten berättar kvinnorna om grova feldiagnostiseringar och ett ytterst osakligt bemötande.

Endast en av de intervjuade kvinnorna har ändå valt att anmäla gynekologen i fråga.

Att ta steget att anmäla kan vara stort. Det vet Emma.

Emma, som får vara anonym på grund av frågans känsliga natur, har också negativa erfarenheter av att gå till gynekologen.

Den gynekolog Emma besökte är inte samma manliga gynekolog som kvinnorna i Yle Österbottens artikel berättar om, men erfarenheterna är snarlika.

I efterhand kan jag tänka att varför sa jag inte ifrån och stod på mig, men där i stunden frös jag och kunde inte få fram ett ord.

Emma

Emma gick till gynekologen eftersom hon hade problem med sin spiral.

Medan undersökningen ännu pågår får Emma frågor om sitt sexliv och gynekologen kommenterar hennes svar med att hon som är så ung har sex för sällan.

De osakliga kommentarerna chockade Emma som i stunden inte visste hur hon skulle reagera. Det enda hon kände var ångest.

– I efterhand kan jag tänka att varför sa jag inte ifrån och stod på mig. Men där i stunden frös jag och kunde inte få fram ett ord.

– Man är väldigt sårbar då man ligger i en gynekologstol. Jag blev chockad över hur snabbt situationen gick från en vårdsituation till något helt annat.

Samlade mod för att anmäla

Emma var mycket upprörd efter händelsen, men hon anmälde inte.

– Man känner sig så liten mot systemet. Jag visste också att sjukhuset har haft svårt att få gynekologer och jag ville inte vara den som är besvärlig och ställer till det.

Det gick några år och via bekanta fick Emma höra om andra kvinnor som varit med om liknande händelser.

Hon bestämde sig för att vara en av de få som vågar berätta sin historia.

– Jag förstod att jag inte var ensam om att ha blivit utsatt. Jag var några år äldre och kände mig vid tidpunkten stark och tänkte att nu är det jag som kan ta en för laget.

Emma förberedde sig mentalt för att eventuellt bli tvungen att möta gynekologen igen och att hennes ord då skulle stå emot hans.

Att gå tillbaka till sjukhuset och berätta krävde mod.

Tiden för att anmäla hade gått ut

Men besöket blev inte som hon föreställde sig.

– Jag gick till sjukhuset och berättade vad som hade hänt. Jag fick tala med en kvinna som visserligen var uppmuntrande och beklagade det som hade hänt.

– Men hon informerade mig också att eftersom det gått så pass många år sedan händelsen var det inte längre möjligt att göra en anmälan.

Regionförvaltningsverket är den enhet som behandlar de flesta klagomål som gäller vård. Tidsfristen för att lämna in klagomål är två år.

Men det finns också andra sätt att berätta om vad man blivit utsatt för inom vården.

Man kan till exempel lämna in en skriftlig anmärkning till den vårdenhet där händelsen ägde rum. För en sådan anmärkning finns ingen tidsgräns.

Emma fick också en blankett med sig hem för att lämna in en anmärkning. Men blanketten blev kvar i byrålådan.

– Det var som att luften gick ur mig. Jag kände att vad spelar det för roll att jag fyller i pappren, inget kommer ändå att hända.

Vanligt att man väljer att inte anmäla

I Emmas fall handlade anmälan om osakligt beteende inom vården.

Hon är inte ensam om att låta bli att anmäla felbehandling i vården och Svenska Yle har därför gjort en lista över vilka olika alternativ man kan ta till om man vill anmäla något man råkat ut för inom vården.

Den listan hittar du här nedan.

Eftersom Emmas fall aldrig blivit utrett kan det inte klassifieras som ett brott. Men själva fenomenet, att det är svårt att anmäla en förövare, är något Brottsofferjourens verksamhetsledare Leena-Kaisa Åberg känner väl till.

En del känner ett stort behov av att tala om det som hänt och söker hjälp och vill anmäla och få upprättelse – sedan finns det många som håller det hela inom sig och vill klara det på egen hand

Leena-Kaisa Åberg, verksamhetsledare Brottsofferjouren.

Hon betonar att hon inte kan kommentera de aktuella fallen vid Malmska sjukhuset i Jakobstad, men bekräftar på ett allmänt plan att det är vanligt att den som utsätts för något traumatiskt inte anmäler det som hänt.

– Det är mycket vanligt att man väljer att inte anmäla.

Leena-Kaisa Åberg lyfter också fram att utsatta människor reagerar väldigt individuellt.

– En del känner ett stort behov av att tala om det som hänt och söker hjälp. De vill anmäla och få upprättelse.

– Sedan finns det många som håller det hela inom sig och vill klara det på egen hand. Vi vet också att många offer känner skuld och skam trots att de inte gjort något fel, säger Åberg.

Som verksamhetsledare för Brottsofferjouren har Leena-Kaisa Åberg jobbat mycket aktivt med att hjälpa offren i Vastaamofallet som fick sina patientjournaler läckta.

Också här ser hon samma tendens att offren inte anmäler.

– Det finns många som inte orkar med den långa rättsprocessen som fallet innebär. En del tvivlar också på att det hela kommer att leda till några ersättningar. Därför väljer man att inte anmäla.

Uppmuntrar att anmäla – men tvingar inte

Från brottsofferjouren försöker man ändå uppmuntra de som tar kontakt att ta steget och anmäla vad de har varit med om.

– De som kontaktar oss är ofta motiverade att anmäla. För många kan det också kännas bra att kunna sätta punkt för det man varit med genom att stå upp för sina rättigheter.

Åberg betonar ändå att det måste vara offrets val om man väljer att anmäla eller inte.

– Det måste vara offrets beslut. Vi tvingar absolut inte någon att anmäla. Men det vi kan göra är att ge information om vilka alternativ det finns och hur processen går till och vara ett stöd längs vägen, säger Åberg.