Bokrecension: Merete Mazzarella snusar på religion

Flanerande, koketterande och aningslös – Merete Mazzarellas bok är ett strövtåg i tro och troende som visar att hon inte är på sin mammas gata när hon skriver om religion, men Nånting på andra sidan är samtidigt en välkommen öppning.

Merete Mazzarella följer upp boken Om livets mening (2017) och en bok om åldrande (Från höst till höst, 2021) med en bok om döden.

Eller för all del, Nånting på andra sidan handlar bara delvis om döden och våra föreställningar om vad som kommer sedan – om det finns ett sedan – och minst lika mycket om Mazzarellas försök att reda ut vad tro egentligen handlar om.

Hon bekantar sig ändå med den främmande stammen ”troende” som en något inkompetent antropolog. Hennes försök att leva ut en tro som hon inte vet om hon har verkar halvhjärtat; efter ett yrkesliv som professor i litteratur är det naturligare för Mazzarella att sträcka ut handen efter en bok i stället.

Det leder förstås till att hon strör ut rikliga mängder citat ur skönlitteratur, sociologi och levda liv utan att egentligen göra skillnad mellan dem – litteraturen är livet och av livet blir det litteratur.

Religion är pinsamt

Mazzarellas resa tar avstamp i det tryggt finlandssvenska och bekanta. Vi rör oss i Ekenäs och läser Kyrkpressen.

En av flera hänvisningar till det bladet handlar om skådespelaren Tobias Zilliacus som i en intervju i Kyrkpressen talar om avsaknaden av religion i hans barndomshem.

Mazzarella inser att ateism i flera generationer är ett undantag i Svenskfinland, men verkar samtidigt tro att hennes egen inställning till religion är allmängiltig: ”Bland finlandssvenskar har religion varit pinsamt länge”, slår hon fast, även om hon sedan ringar in sin stam lite mer precist.

I Finland är pinsamhetskänslan typisk för finlandssvenskar, åtminstone för finlandssvenskar i södra Finland som i allmänhet inte har kontakt med väckelserörelser. Typisk framför allt för min egen krets: akademikerna, kulturarbetarna.

Bro mellan pinsamhet och tro

Att även finlandssvenskar kan vara troende och välja att inte föra sin tro till torgs, men ändå ha en tro utan att tycka att den är pinsam, verkar inte falla Mazzarella in.

På den linjen är ändå till exempel metodisten Hans Växby när han tar upp en formulering om ”fundamentalistisk sekularism” som Mazzarella har använt sig av i en HBL-krönika:

”Jag misstänker att vi ganska ofta väljer att vara tysta och hålla inne med både vår tro och vår respekt för andras övertygelse”, skriver Växby.

Då handlar det snarare om att det har uppstått ett växande avstånd mellan de två finlandssvenska stammarna: troende talar inte om tro med icke-troende, medan icke-troende antingen är ointresserade eller, som Mazzarella, tycker ämnet är pinsamt.

För att bygga en bro mellan de här två grupperna är Nånting på andra sidan ett ytterst välkommet tillskott i bok- och (kanske) debatthösten.

Det religiösa språkets död

Med det inte sagt att troende kan läsa boken utan att irritera sig.

Häromåret beklagade sig den svenska författaren och komikern Jonas Gardell i Expressen över att svenskar i dag saknar den klangbotten som kunskaper om Bibeln ger:

”Jag har själv tydligt märkt av, under mina 35 år som författare, hur somliga av mina texter med åren blivit just alltmer stumma eftersom mina läsare faktiskt inte känner till referenserna”, skriver Gardell.

Att en ytterst beläst person som Merete Mazzarella skulle illustrera samma fenomen från andra hållet var oväntat.

När Mazzarella går i kyrkan i Ekenäs igen efter en längre paus är det efter att hon har läst den danske författaren Søren Ulrik Thomsens Tro mod ritualet (2020). Genom läsandet har hon lärt sig vad gudstjänstselementen Kyrie och Gloria betyder.

Trots allt var jag glad att jag kommit, jag var glad att det återigen gick att samlas i kyrkan. Jag njöt av Kyrie och sedan Gloria. Kyrie eleison, förstår jag nu, betyder ”Gud, förbarma dig, ta hand om oss”.

Glora betyder ära, det är en tacksamhetens och glädjens sång till Gud. Gloria har sitt ursprung i änglarnas sång natten då Jesus föddes: ”Ära åt Gud i höjden och frid på jorden!”

Mazzarella konstaterar att det är ”konstigt att jag som varit kyrkvärd behövde en dansk författare för att inse det”.

En kyrkvan läsare kan inte annat än hålla med.

Danskar är öppnare

Mor gick sällan i kyrkan, men hon var troende, hon kunde säga det utan att känna sig pinsam, ja, utan att ens veta att det kunde tänkas vara pinsamt för hon var inte finlandssvensk utan dansk.

När Mazzarella undrar vad det egentligen är med just danskar ”som gör att de är så mycket mer öppnare för kristendomen än vi?” verkar svaret vara att det är dem hon läser.

Förutom Søren Ulrik Thomsen har hon läst Svend Brinkmanns Mit år med Gud: Tro for tvivlere (2021) och Jens Christian Grøndahls Min svage tro (2021).

I Thomsens och Grøndahls efterföljd börjar Merete Mazzarella gå i kyrkan – uppenbarligen sporadiskt, vilket gärna kunde ha speglats i författaren Karin Erlandssons erfarenhet av att gå i kyrkan varje söndag.

Himlaliv: Karin Erlandsson är kristen och författare, men vill inte kalla sig kristen författare

28 min

Mazzarella kunde också ha gått i dialog med fler svenska skribenter, till exempel läst Joel Halldorfs Gud: Återkomsten (2018), hans Gud: Jakten – Existentiell svindel i det tjugoförsta århundradet (2020) eller nästan vilken som helst av hans krönikor i Expressen.

Hon kunde ha vidgat sina vyer från Kyrkpressen till den svenska kristna dagstidningen Dagen. Där har bland annat Svenska Dagbladets kulturredaktör Essy Klingberg konstaterat att det ”säger ganska mycket om synen på kristen tro och på en ung person i kulturvärlden” att många tror att hon bär ett kors runt halsen ”ironiskt, att det skulle vara någon sorts pose” i stället för hon gör det för att markera att hon är kristen.

Ett pansar av anekdoter

Merete Mazzarella intar en pose. Hon bläddrar i andras frågor och tvivel, men tar aldrig steget ut till ett självutlämnande.

I ett avsnitt berättar hon om hur hon och hennes man L. bestämmer sig för att läsa julevangeliet på julafton hos L:s son, för att både han och hon har vuxit upp med den traditionen men inte fört den vidare.

De genomför planen, men Mazzarella ”känner mig pinsam, jag känner att jag har blivit en stereotyp: den litet besynnerliga tanten som finns i de flesta släkter och som det cirkulerar anekdoter om”.

Så efter evangelieläsningen drar hon en anekdot om en liten gosse i ett julspel.

Människor som skulle slå ner på minsta antydan om homofobi eller rasism kan skämta friskt om religion.

Något som skaver

När Mazzarella redogör för den judiske filosofen Paul Fischlers tankar konstaterar hon att Fischler ”understryker att judendomen ser mycket positivt på sex [...] det är rent av en av den äkta mannens plikter att tillfredsställa sin hustru sexuellt, något som även kristendomen gärna hade kunnat gå in för”.

I ett annat avsnitt tar hon fasta på den tjeckiske författaren och sedermera presidenten Václav Havels ”vilja att leva i sanning” – och tröstar sig med hans långvariga otrohet mot hustrun Olga.

I den trösten finns det något som skaver, för utan att ens byta stycke börjar Mazzarella därefter spekulera kring förlåtelse och nåd i den kristna tron.

Jag kommer att tänka på C.S. Lewis bok Om bön – brev till en vän (på svenska 1980, originalet Letters to Malcolm – Chiefly on Prayer utkom 1963), där han konstaterar att vi, genom att vända oss till Gud med våra böner och synder, blir personer i relation till Gud.

I stället för att försöka sig på en uppriktig relation känns det som om Mazzarella har valt att kokettera kring frågor om tro.

Lätt att förföras

För den som är i behov av en repetitionskurs i Jobs bok, grekiska gudasagor eller Dantes helvete, skärseld och himmel kommer den här boken väl till pass.

Skrivandet är ett hantverk som Mazzarella bevisligen kan. Det är lätt att låta sig förföras av strömmen av ord och formuleringar som gör att man knappt märker allt det som inte blir sagt.

Men när boken är läst vet man inte väldigt mycket mer än när man började om vad Merete Mazzarella själv tror. Läsaren har fått följa hennes flanerande bland andras tro – men det kan i och för sig också vara de första etapperna på en längre vandring.

C.S. Lewis kunde bli en lämplig ledsagare.

Mina danska författare, Brinkmann, Grøndahl och Thomsen, skriver ingenting om bön, kanske de tycker att det är för privat, men jag kan inte tro annat än att jag också borde försöka be.

Skribenten Sara Torvalds är webbredaktör på Svenska Yle men är också medlem i församlingsrådet i Sankta Maria katolska församling. Hon representerar Katolska kyrkan i Finland i Ekumeniska rådet i Finlands sektion för finlandssvensk ekumenik. I skrivande stund är hon sektionens ordförande. Hon är även medlem i den finlandssvenska referensgruppen för Svenska Bibelsällskapets pilotöversättning av Nya Testamentet.