Pargaseleven Nosipho Bahne fick höra n-ordet om och om igen: ”Efter en tid slutade lärarna ingripa”

När barn och unga utsätts för diskriminering i skolorna händer det att lärare eller rektorn inte ingriper. Tiotals barn och unga berättar att skolorna har misslyckats med att sätta stopp för diskriminering.

16-åriga Nosipho Bahne är glad över att hon har grundskolan bakom sig. Skoltiden i Pargas var inte lätt.

– Lågstadiet var hemskt, barnen sa elaka saker, som ”gå inte nära henne, det färgar av sig”, eller ”du har bajsfärg på din hud”. Trots att mina föräldrar kontaktade skolan ändrades inget.

Rektorn pratade med eleverna, men de förnekade att de gjort något. Då sade rektorn att hon inte kan bevisa att någon har kränkt Nosipho.

”Ingen tog det på allvar”

Nosipho är adopterad, hon är född i Sydafrika. När hon började i sjuan bad hennes föräldrar lärarna ingripa om hon utsattes för diskriminering.

– Första gången jag berättade om n-ordet eller någon rasistisk elakhet för lärarna, så talade lärarna med eleven i fråga. Men när det hade gått en tid, kanske ett halvt år, slutade lärarna ingripa.

Lärarna började bortförklara det som hände. De sade till Nosipho att ”han menade det inte” eller ”du vet hur hon är”, eller ”du ska inte ta åt dig”.

– Jag var ensam. Det kändes som att jag varken blev sedd eller hörd. Ingen tog det på allvar, fastän det var väldigt sårande saker jag fick höra.

Skolor misslyckas med att sätta stopp för diskriminering

Svenska Yle kontaktar tiotals unga med utländsk bakgrund och unga som hör till en sexuell minoritet eller har en funktionsvariation. Vi frågar hur de har blivit bemötta i skolan. Både de unga och deras föräldrar klagar på att finlandssvenska skolor misslyckas med att sätta stopp för rasism och diskriminering. Här är några av de svar vi får:

I de flesta av de situationer vi får höra om borde skolan ha ingripit. Både lagen om grundläggande utbildning och diskrimineringslagen förpliktar skolor att sätta stopp för diskriminering. Från och med den 1 juni i år kan skolor bli dömda för diskriminering och ålagda att betala ersättning om de inte ingriper.

Ny forskning bekräftar att skolorna har en lång väg att gå

Professor Gunilla Holm leder en forskargrupp som undersöker rasism och antirasism i sju högstadier i huvudstadsregionen. Man analyserar som bäst materialet.

Forskarna har lagt märke till att det finns lärare och rektorer som inte ingriper fastän elever berättar om rasistiska angrepp. Eleverna berättar att de väljer att vända sig till vissa lärare som de kan lita på när de råkar ut för rasistiska angrepp.

Det här tolkar Gunilla Holm som att skolorna har en lång väg att gå för att tackla rasism på rätt sätt.

– Lärarna måste börja med att utforska sig själv, hur de tänker och hur de agerar. De måste ställa sig frågan: Varför agerar jag inte när jag ser diskriminering och ser jag alls diskriminering? Kan jag över huvud taget förstå de elever som känner sig mycket utsatta?

Rektorn i en skola har stort inflytande

Maimouna Matikainen-Soreau och Ida Hummelstedt som samarbetar med Holm i forskargruppen ser stora skillnader i hur skolans rektor förhåller sig till rasism.

– I en skola reagerade rektorn inte överhuvudtaget när elever rapporterade om rasism. I en annan skola ingrep rektorn effektivt om någon utsattes för rasistiska angrepp, samma rektor hade också sett till att antirasism hörde till skolans värderingar, säger Hummelstedt.

Rektorn i en tredje skola ordnade antirasistiska verkstäder men eleverna såg ingen förändring i praktiken, berättar Matikainen-Soreau.

Forskargruppen har undersökt både svensk- och finskspråkiga skolor. Holm ser ingen större skillnad vad rasism beträffar.

– De svenska skolorna i södra Finland är mycket vitare än de finskspråkiga, vi har inte lika mycket mångfald. Men det betyder inte att det inte finns rasism, både inbyggd strukturell rasism och vardagsrasism förekommer.Om det finns bara några enstaka elever med utländsk bakgrund är de särskilt utsatta i skolan.

”Lärarna förstår sig inte på rasism”

Nosipho Bahne har under sin skoltid varit en av några få elever med utländsk bakgrund. Hon säger att lärarna i högstadiet, Sarlinska skolan i Pargas inte förstod sig på rasism och diskriminering.

– Jag kände mig missförstådd. Om någon sade n-ordet till mig bara en gång så gjorde det inget, och om det skedde flera gånger så var eleven bara busig. Jag tror inte lärarna förstod vad ordet betyder, säger Nosipho.

Christa Andersson är rektor för Sarlinska skolan. Hon säger att klimatet i skolan har blivit hårdare och respektlösheten värre.

Vet era lärare tillräckligt om rasism och diskriminering?

– En människa är aldrig fullärd. Vi kan alltid bli bättre på vissa områden inom vårt arbete. Det viktiga är att personalen blir uppmärksam på hur eleverna upplever vissa situationer och händelser, säger Andersson.

Nu har diskrimineringslagen ändrats, så att den skola som inte sätter stopp för diskriminering kan bli dömd för diskriminering. Vad gör ni åt saken?

– Skolan kommer att fortsätta göra sitt bästa för att för att ta itu med problem som uppstår. Vi utvärderar läget och vi gör vårt bästa hela tiden. Men skolan kan inte ensam ta ansvar för att fostra barn. Där har nog föräldrarna ett stort ansvar.

Äntligen motiverad att gå i skola

Nosipho går nu i yrkesskolan Axxell. Även där har hon råkat ut för enstaka trakasserier, men hon upplever att de har blivit utredda på ett hyfsat sätt.

Det här påverkar Nosiphos motivation att lära sig.

– När jag gick i lågstadiet ville jag aldrig gå till skolan. I högstadiet var jag mera motiverad, fastän vissa dagar var svårare än andra. Men här i yrkesskolan vill jag varje morgon gå till skolan. Det är den bästa skola jag gått i hittills, säger Nosipho.

30 min

Skolor som blundar för diskriminering - Spela upp på Arenan