”Syre, inget kaffe, morfin och förbud att läsa Vasabladet” – så såg behandlingen av hjärtinfarkt ut för 40 år sedan

Servicechefen Ann-Katrin Brandtberg går i pension efter 42 år på akuten på Vasa centralsjukhus. Hon berättar om framsteg, snedsteg och felsteg inom akutvården under de senaste fyra decennierna.

Efter över 40 år på akuten på Vasa centralsjukhus går servicechefen Ann-Katrin Brandtberg i pension. Under hennes tid i arbetslivet har det hunnit ske en hel del utveckling.

Framstegen har mestadels skett inom det medicinska. Brandtberg förklarar hur det gick till när hon tog emot hjärtinfarktpatienter förr i tiden.

– Då var vården syre, halvsittande läge, inget kaffe, morfin och sedan fick man inte läsa Vasabladet för att man inte skulle hålla upp händerna. Och det var det.

Men så småningom utvecklades vården.

– Det kom Aspirin och senare den där trombosupplösande vården. Och numera ser vi inte längre patienterna för de går direkt till hjärtstationen. Där sker sedan ballongutvidgningen och eventuellt sätter man sedan så kallade stenter för att hålla upp kärlet. Det är fantastiska grejer egentligen att man har kommit så här långt.

Annat var det förr.

– I början gjorde man ju egentligen inte någonting. Sedan blev det en rehabiliteringstid om man hade klarat sig. Oftast blev man ganska påverkad också, både psykiskt och fysiskt. Man klarade inte av samma saker som tidigare. Det hela var mycket mera invalidiserande.

Det som också har ändrats är hur snabbt patienterna kommer till vård.

– Man sa alltid tidigare, när jag började, kolla genast om du får en fiskare från Replot. Om han säger att han har ett litet sår ska du kolla om han har handen kvar.

Om du får in en fiskare från Replot som säger att han har ett litet sår ska du kolla om han har handen kvar

tips som Ann-Katrin Brandtberg fick i början av sin karriär

Femton patienter i tankarna samtidigt

Ann-Katrin Brandtberg började på akuten i Vasa den 5 september 1981. Hon började som sjukskötare och jobbade senare som biträdande avdelningsskötare och avdelningsskötare och efter det blev hon servicechef.

Det är idag helt otänkbart att en sjukskötare stannar på akuten i över 40 år. Brandtberg berättar varför det är så nuförtiden.

– Det vanliga som vi råkar ut för är att man inte klarar av det riktigt akuta, att kunna prioritera och se till att man tar rätt patient vid rätt tidpunkt. Det ska vara ganska bra fart på. Du ska kanske ha femton patienter i tankarna samtidigt och hela tiden veta vad du ska syssla med. Det kan bli jobbigt.

Allt som oftast är det så att man trivs ganska bra i början.

– Men sedan börjar man få barn. Och så kommer man tillbaka efter första mammaledigheten. Men efter andra mammaledigheten känns det redan lite jobbigt att vara borta så pass mycket som man är. Vi har ju rätt så många kvällar, veckoslut och nätter.

Själv har Brandtberg inte gjort skiftarbete på länge. Men hon berättar att hon tyckte om den när hon var ung, speciellt innan hon hade barn.

– Det var jättehärligt. Man hade mycket tid för sig själv. Och faktum är att trots att det är över femton år sen jag har skiftesarbetat har jag fortfarande inte hittat en städdag där hemma!

Jag har fortfarande inte hittat en städdag där hemma

En annan bidragande orsak för att de anställda lämnar akuten i förtid har varit och förblir lönen.

– Lönen är dålig. För 42 år sedan, när vi blev färdiga, berättade representanten för det dåvarande sjuksköterskeförbundet för oss att nu är det bara en tidsfråga innan vår lön stiger ordentligt. Men jag hann gå i pension innan den steg riktigt ordentligt. Det ser inte riktigt så bra ut nu heller och jag tycker det här är någonting man absolut borde tänka på.

Obekväma arbetstider

Men det är inte bara grundlönen det är fel på.

– Man måste betala för den obekväma arbetstiden. Och det man borde fundera jättemycket på är nattarbete. Man vet att det inte är speciellt hälsosamt med nattarbete, men vi kan inte låta bli att göra det eftersom människor är lika sjuka nattetid som dagtid.

Människor är lika sjuka nattetid som dagtid

– Man borde komma emot med kompensation. Man borde få ledigt. Det är det enda sättet. Man måste få en längre period för återhämtningen.

Ann-Katrin Brandtberg har också en hälsning till de som bestämmer om vården just nu.

– En sak är hur mycket man kan påverka sitt arbete, att man har möjlighet till det på riktigt. Alltid när man fattar beslut ska man fundera över hur mycket den enskilda arbetstagaren kan påverka till exempel dina arbetspass eller arbetstidsprocent. Varje avdelning är unik och därför borde man kanske ta mera beslut utgående från den unika ställningen.

Hon tycker att det här har blivit sämre under 42 år.

Men nu är det också dags att blicka framåt eftersom det är klart som korvspad att Brandtberg inte kan dra sig tillbaka helt och hållet, något som hon håller med om.

Från och med början av nästa år står hon till förfogande som inhoppare på akuten vid Vasa centralsjukhus. Men hon ska också jobba med någonting som har legat henne varmt om hjärtat: Brandtberg ska nämligen vara frivillig mentor för dem som går på den engelskspråkiga sjukskötarutbildningen på yrkeshögskolan Novia.

– Vi behöver mera arbetstagare och så tyckte jag att man måste göra någonting när man tycker att det är bra och därför valde jag en sak man aldrig skulle betala för i Finland. Jag kan dessutom någonting om den här saken och det finns en samhällelig nytta i det. Det är också någonting som ingen gör och därför ska jag testa på det här.