Teaterrecension: Maffig Ronja Rövardotter imponerar på Svenska Teatern
Folksång, vårskrik, cirkuskonster, sagoväsen, svordomar och slagsmål. Ronja Rövardotter på Svenska Teatern är teater med extra allting. Men i centrum står berättelsen om föräldrar och barn, far och dotter.
En natt med åskstorm och skriande vildvittror föds Ronja (Antonia Atarah) på rövarnästet Mattisborgen. Knappt har hon kommit till världen då blixten slår ner och klyver det gamla fästet på mitten och öppnar ett helvetesgap mellan borgens två halvor.
Ännu en sak att akta sig för. Farorna är många i den djupa skogen: grådvärgar, de underjordiska som lurar i dimman för att locka människorna med sig ner i mörkret, fogdar och andra fiender, och så den strida älven som rinner ner mot det dånande Glupafallet ...
Ronjas urstarke far Mattis (Aaro Wichmann) och hans trogna rövarband håller henne trygg, men då hon under sin tolfte sommar ger sig ut i skogen allena måste hon lära sig navigera farorna själv.
Det är ingen lätt sak. Särskilt som Mattis ärkefiende Borka (Niklas Åkerfelt) i hemlighet har flyttat in i den övergivna norra borghalvan med sitt rövarband sedan fogdarna i deras hemskogar jagat dem på flykten.
Men i hemlighet lär Ronja känna Borkas son Birk (David Bengtsson) som är född samma åsknatt som hon. Vid Helvetesgapet och i skogen turas de om att rädda varandras liv tills de två är oskiljaktiga, bror och syster för varandra. Deras starka band håller dem bägge vid liv men banar också vägen för en försoning mellan de bittra fiendesläkterna.
Teater med extra allt
Berättelsen om Ronja som blev Astrid Lindgrens sista roman kryllar av ikoniska berättarelement. Den kluvna borgen, Romeo och Julia-motivet mellan rövarbarnen, deras livsfarliga lekar och vänskap, den djupa skogen befolkad av sagoväsen – allt samspelar för att bygga upp en klassisk uppväxthistoria som ramas in av Ronjas vilda vårskrik.
Svenska Teaterns uppsättning i David Sandqvists regi tar vara på berättelsens överdådigt rika stämning. Den månghövdade och mångsidiga ensemblen serverar ett påkostat spektakel med kostymer och folksång, stora och små dockor, cirkusakrobater, språng över Helvetesgapet, kamp och svordomar och slagsmål.
Den nästan slösaktigt påkostade scenografin av Peter Ahlqvist med borgar, klippsprång, trädstammar och vridscen, känns i sina stunder en smula tekniskt omständlig men är nog mer än något annat en imponerande inramning som framhäver berättelsens inneboende dramatik.
Det är teater med extra allting för hela familjen. Men effekterna och spektaklet lämnar ändå plats för berättelsens dunkande hjärta, familjerna och släkterna, relationerna mellan föräldrar och barn, syster och bror, och kanske framför allt far och dotter.
Det är maffigt helt enkelt.
Svenska Teatern: Ronja Rövardotter. Av Astrid Lindgren. I rollerna: Antonia Atarah, David Bengtsson, Joel Forsbacka, Sonia Haga, Patrick Henriksen, Simon Häger, Riia Kivimäki, Julia Korander, Saku Mäkelä, Nina Palmgren, Hannu Pham, Jilka Repo, Anastasia Trizna, Aaro Wichmann, Niklas Åkerfelt.
Dramatisering Annina Enckell. Musik Björn Isfält. Regi David Sandqvist. Scenografi Peter Ahlqvist. Kostym Erika Turunen. Koreografi Antti Silvennoinen. Mask Tiitta Stoor. Dockor Iida Vanttaja. Ljus Petri Tuhkanen. Nyskriven musik, orkestrering: Hanna Mikander. Ljud: Andreas Lönnquist, Hanna Mikander.
Cirkuskoreografi: Riia Kivimäki, Saku Mäkelä, Hannu Pham, Jilka Repo. Parakrobatiknummer: Riia Kivimäki, Saku Mäkelä.
Artikeln uppdaterad 13.9.2023 kl 10:27. Cirkuskoreograferna och parakrobaterna lades till listan på medverkande.
LYSSNA PÅ KULTURPODDEN OM RONJA RÖVARDOTTER:
' /%3E%3C/svg%3E)
