Bokrecension: Stark barnboksdebut om hur cancer kommer in i en helt vanlig familj

Petra Lillsund Botéus Mitt idiotiska liv berättar levande om hur cancer smyger sig på i en helt vanlig familj. Genom att skriva dagbok, skapar den elvaåriga Julia sammanhang i en vardag då allt kretsar kring Jossan.

Mamma gav mig dagboken för ett par veckor sen. Hon sa att det kunde vara bra för mig att skriva ner mina tankar om allt ‘jag går igenom för tillfället’.

Skolan har just börjat efter sommarlovet och Julias klasskamrater pratar om allt roligt de har varit med om. Någon har varit på segelbåtssemester, en annan har åkt utomlands. Så vad ska Julia skriva i sin uppsats med titeln: Mitt sommarlov. Vi åkte ingenstans och vi gjorde inget roligt?

Sedan lillasyster Jossan fick cancer har Julias mamma och pappa slutat jobba och bryr sig bara om Jossan. Pappa springer mestadels på ”sitt älskade löpband” medan mamma går omkring i mjukisbyxor och ser ut som en uteliggare. Bara hos mormor, kallad gamlingen, känns det emellanåt som det brukade göra.

Det är något som händer ibland när jag är hos gamlingen. Det är nästan som om gamlingen kan trolla mig tillbaka till tiden innan Jossan blev sjuk. Men det funkar bara ett par timmar, max. Sen minns jag igen, och då börjar jag grubbla.

Världens bästa storasyster

Julia har bestämt sig för att vara världens bästa storasyster. Hon ska aldrig säga nej till Jossan, och de ska aldrig bråka mer. Lika ofattbart hemskt som det är att lillasyster Jossan har fått cancer, lika viktigt är det för Julia att passa in i skolan, att med alla medel försöka höra till det ”coola gänget” och att försöka få kompisen Tea att bli mindre barnslig. Med alla medel försöker Julia att få vardagen att löpa så normalt som möjligt.

Särskilt rörande är Julias fantasier om hur läkarna hittar en ny medicin som gör lillasyster frisk igen, eller hur hon uppfinner en tidsmaskin så hon kan gå tillbaka i tiden och ta bort cancern.

Petra Lillsund Botéus förmåga att pendla mellan realitet och ett barns fantasi är minst sagt imponerande, och Herta Donners illustrationer kompletterar helheten fint. När mormors katt Janson försvinner och Julia lyckas få till ett riktigt storgräl med vännen Tea, blir livet riktigt dystert för henne. I mörkret lyckas Lalehs musik få henne på bättre humör, och textstyckena från Lalehs musik smälter väl in i berättelsen.

Med en närvaro som känns sällsynt äkta beskriver Lillsund Botéus Julias skolvardag med samma genuina känsla som det fruktansvärda som pågår där hemma. Det här är inget annat än en alldeles mästerlig barnboksdebut, och jag får flera gånger dubbelkolla att Lillsund Botéus faktiskt inte har gett ut andra böcker – till vardags jobbar hon som jurist.

Julia känns som en person som kunde bo någonstans i ens eget grannskap. Dagbokstexten kunde inte kännas mer på riktigt – med en elvaårings typiska listor och funderingar som hastigt pendlar från det ena ämnet till det andra – allt med samma akuta viktighetsgrad.

Samtidigt som cancer hör till något av det värsta som kan drabba en familj, får Lillsund Botéus beskrivningar sjukdomen att te sig mindre hotfull och dramatisk – exempelvis då Julia hjälper till med att mata Jossan genom sonden. Det är gripande, sorgligt och samtidigt helt normalt – precis som det är när någonting fruktansvärt händer och man är tvungen att leva vidare.