Filmrecension: Höstlöv som faller – omöjligt att inte falla för Aki Kaurismäkis ömsinta romcom
Det har talats om Kuolleet lehdet i månader. Efter jurypriset i Cannes och det internationella kritikerpriset får den inhemska publiken äntligen se filmen som fått garvade filmproffs att jubla.
Vid kylhyllorna i en anonym butik står ett biträde (Alma Pöysti) och sorterar varor. De som redan passerat bäst före datum plockas undan, de som snart kommer att göra det markeras med en gul lapp.
Det händer att Ansa tar med sig ratade produkter hem – och ibland låter hon andra plocka med sig av mjölken som annars landar i soplådan.
Väl hemma i sin lilla lägenhet lyssnar hon på radio medan mikron susar fram en måltid för en person.
Samtidigt sparkar en man (Jussi Vatanen) i en annan del av staden av sig skorna i baracken han delar med andra arbetare. Dagen har varit fylld av skrot och smuts och damm.
För att orka har Holappa både en och två gånger tagit sig en stänkare ur flaskan han gömt i ett elskåp.
Eftersom det är fredag har han lovat följa med sin vän Huotari (Janne Hyytiäinen) till en karaokebar. Sjunga tänker han ändå inte göra – inte för att han inte vågar utan för att han inte kan.
Istället ser han sig omkring i baren tills blicken faller på Ansa. När hon tittar upp viker han genast undan. Men för sent – blickarna har redan hunnit nudda vid varandra, visat att de rymmer skuggan av ett leende.
Klassisk Kaurismäki, men med fläkt av nytt
Kuolleet lehdet – Höstlöv som faller är på alla sätt en typisk Kaurismäkifilm. Här finns miljöer som andas femtiotal, lakoniska repliker och en betydelsebärande musik från en svunnen tid.
Ända in i användningen av rött som en accentfärg känner man igen sig – och ändå har någonting nytt smugit sig in i helheten. En mjukhet och en lätthet som lägger sig som bomull över regniga stadsgator.
Stiliseringen är lika uppenbar som någonsin förr, men känslorna känns annorlunda. En liten gradskillnad gör att ett mjukare tonläge trängt igenom det komiska filter som ibland haft en distanserande effekt.
Det här är helt enkelt en romcom. Utan ironisk touch.
Vi har paret som möts, men skiljs åt av oförutsedda händelser. Paret som går om varandra medan de väntar och längtar – alla klassiska vändningar finns där.
Vill man läsa med Hollywoodglasögon kan man till och med se en koppling till An Affair to Remember från 1957 – filmen som ingår som en referens i 1990-talsklassikern Sleepless in Seattle.
Stark samhällskritik
Även om filmens ramberättelse uppvisar alla drag av ömsint kärlekshistoria så är samhällskopplingen tydlig och ständigt närvarande.
På många sätt kan filmen ses som en arvtagare till såväl arbetartrilogin –Skuggor i paradiset (1986), Ariel (1988), Flickan från tändsticksfabriken (1990) – och den så kallade Finlandstrilogin – Kauas pilvet karkaavat (1996), Mies vailla menneisyyttä (2002), Laitakaupungin valot (2006).
Även i denna nya film handlar det om arbetarens vardag och villkor, om utsatthet och solidaritet. Här nämns nollavtal och fackföreningar lika obesvärat som kopplingar görs mellan låga löner och brödköer.
Allt medan nyheterna från krigets Ukraina sipprar in i många scener som en påminnelse om läget i världen utanför.
Den allmänna utsattheten personifieras av en övergiven hund som med sin bedjande blick framstår som en symbol för hemlösheten, för den som bara är i vägen – utlämnad till andras godtycke.
En varm famn
Hela sommaren har jag gått omkring med en rädsla för att hypen kring filmen skulle kväva min upplevelse av densamma – nu kan jag bara hoppas att jag inte trissar upp andras förväntningar till bristningsgränsen.
Men faktum är att Höstlöv som faller är en film vars famn jag gärna kryper upp i. Redo att låta mig vaggas av den lugna rytmen, tröstas av den mänskliga värmen, underhållas av det fantastiska samspelet mellan Alma Pöysti och Jussi Vatanen.
I deras sällskap kan jag skratta åt allt från galna filmreferenser till den krasch som uppstår när krogen med det exotiska namnet visar sig ligga i det sjabbigaste av kvarter.
Med dem kan jag njuta av vissheten om att alla inblandade har full koll på hur länge en enskild scen håller.
Och sist men inte minst kan jag glädjas åt den uppfriskande påminnelsen om att det fortsättningsvis är möjligt att leverera en snygg och helgjuten story på 81 minuter.
Det gäller bara att likt Aki Kaurismäki ha klart för sig vad det är man vill säga.
Sällskapet tar oss med in i Kaurismäkis värld för att fundera på hur den skiljer sig från vår värld:
' /%3E%3C/svg%3E)
