Bokrecension: ”depressionen är meningsfyllnad” – Peter Mickwitz lyrik är ren och skär terapi

Hans nya bok Misslyckad i en uggla är en poetisk kamp med och mot depressionen.

”Misslyckad i en uggla är en bok som handlar om depression, ensamhet, uteslutning och annat otrevligt.”. Den här förlagstexten som finns på pärmen till Peter Mickwitz nyaste alster låter kanske inte så säljande, och jag måste direkt säga att jag inte alls håller med om beskrivningen.

Ja, dikterna lyser inte i regnbågens alla färger utan är melankoliska, mörka och murriga. Och ja, dikterna är inte glada och glättiga utan skrovliga och sorgsna.

Samtidigt är det en ytterst ärlig diktsamling av någon som har insjuknat i en depression och försöker ta sig ut ur den onda cirkeln av onda tankar.

Mickwitz skriver om ”rundaringen där ingen hittar ut eller undrar när vandringen tar slut”.

En karavan av självstjälp

Vi tycks ha att göra med en författare som försöker skriva sig ut ur hopplösheten och mörkret som omger en människa vars hjärna har fastnat i ett destruktivt läge och borde startas om. Men hur gör man det?

Peter Mickwitz försöker ta sig ut med hjälp av Euterpe, den lyriska diktningens musa. Och vackert så, muserna var ju skapade för att skänka fröjd åt alla så att jordelivets sorger försvinner.

Det är inte alltid Mickwitz lyckas med konststycket att skriva ut sig ur depressionen, men när han lyckas blir läsaren glad i själen och håller tummarna för han som vågar.

Jag vet inte om det är Mickwitz själv som är den sjuka men jag tror nästan det. Mickwitz avslutar ofta sina diktsamlingar med en essä, så också den här gången. Låt vara att essän i slutet av Misslyckad i en uggla är skriven på vers.

I den avslutande essän förklarar han för läsaren hur diktsamlingen kom till. Han avslöjar hur han tänkte och gick till väga: ”depressionen är en ändlös hermeneutisk vandring, runtrunt och karusell!”. Det är en ”upprepning innesluten i en kub av oljus”, skriver han.

Han varnar också läsaren i efterhand. Misslyckad i en uggla är ”INGET poetiskt trösterbjudande: Jag vägrar fullfölja min författarplikt, jag saknar helt pliktkänsla”.

Men Euterpe sitter på hans axel och spelar på sin flöjt och Mickwitz lyssnar på henne, mot alla odds. Han låter sig vägledas av hennes spel som så småningom kommer att fjärma honom från det Hamelnska råttfångarflöjtspelet som leder en in i det eviga mörkret.

det är själ att förhålla sig euforiskt till livet

ur Peter Mickwitz Misslyckad i en uggla (2023)

För det finns hopp i hopplösheten och ljuset i slutet av tunneln är ingalunda tåget som kommer emot dig, utan den gröna lampan av hopp som visar var nödutgången finns.

Allt det här får man inte gratis. Man måste inse att hjälp stå att finna. Och man måste se och också erkänna sina egna begränsningar. Någonting som Mickwitz vågar sig på.

Till exempel var han tvungen att lära sig att han inte är navet som världen snurrar runt, att han inte längre är ”laget Jaget” som han uttrycker det.

Jag har nu insett att världen inte kommer att bli ett bättre ställe om alla vore som jag. Det tog mig många långa år av självstudier att komma fram till det. Vidriga studier av mig själv. Det jag kom fram till efter alla dess ändlösa hasande gråslasår var att världen skulle bli ett fruktansvärt ännu mycket värre – trodde inte det var möjligt – ställe om alla vore som jag

ur Peter Mickwitz Misslyckad i en uggla (2023)

Det är smärtsamma processer. Det är som ”spegelbilden som riktade ett vapen mot dig men ändå sköt sig själv”.

Att insjukna i en depression är att se döden i vitögat. Tyvärr är det många som stryker med i det mötet. Det som kan hjälpa är att inse att man kommer att dö i vilket fall som helst. Att man inte behöver göra det för egen hand och i förtid.

Så här låter Mickwitz hjälp till självhjälp: ”jag har sett dem komma och gå men jag har ändå inte förstått att också jag kommer att gå”.

Uppför ner och ner

Det är en annan Mickwitz som man möter i den här diktsamlingen. Inte den annars så självsäkra och spränglärda Mickwitz man vant sig vid.

Tänk dig en Mickwitz utan direkta hänvisningar eller citat från litteraturens och konstens giganter. Jag hittar bara en enda namedropping: eschertrappa. Den återkommer också som en vinjett helt i slutet av boken. Mickwitz ritade den själv med hjälp av AI.

Eschertrappan, eller Klimmen en dalen som den heter i original är en teckning av den holländska konstnären M.C. Escher (1898-1972). Trappan är en paradox, en omöjlig figur, en ändlös trappa som varken leder upp eller ned.

Också den är en fin illusion av livet som en trappa (eller en karusell) som inte leder någon vart, ett av bokens huvudmotiv.

Det finns några andra, mera indirekta citat, som går att urskilja för förståsigpåare: ”landet som icke varade” syftar förstås på Edit Södergrans ”landet som icke är”. Och ”europa, hör du mig” på Henry Parlands ”erhållit europa vilket härmed erkändes”.

Flera dikter och många av aforismerna leder tankarna till den tidiga Gunnar Björling och de dikter som består av maniska upprepningar känns som en hälsning till författaren (och psykiatrikern) Claes Andersson.

Ja, han kan den finlandssvenska parnassen innan- och utantill och i slutändan är också en depressiv Mickwitz trots allt en Mickwitz, om än en mycket nedtonad sådan.

Avsaknad av get är inget

Misslyckad i en uggla är en diktsamling som inger hopp trots sitt svåra och tunga ämne. Den är lite ojämn och man kunde ha lämnat bort ett antal dikter, till exempel dem där Mickwitz tilltalar eller nämner sig själv.

Men samtidigt finns här några av de bästa dikterna jag läst på länge. Lägg därtill en hel del lysande aforismer som ”fråga gärna innan du vet” eller ”våldet är en kust av tro på räddning” eller ”det var ett vi men sen inget vidare”.

där lögnen var den enda dörr som gick att öppna

ur Peter Mickwitz Misslyckad i en uggla (2023)

Förutom de här oneliners finns det också några, ja, hur ska vi kalla dem: oneworders? Det är ord där Mickwitz lägger till en bokstav, ”katastrofallt”, eller byter ut en bokstav, ”medbrytningen”. Jag gillar dem.

När allt kommer omkring är Misslyckad i en uggla en märklig och märkvärdig diktsamling, någonting som också författaren själv är medveten om när han ställer sig frågan: ”diktsamling eller direktsanning?”. Både och, skulle jag säga, och vackert så!