Teaterrecension: Åbo Svenska Teaters Something Rotten! är hjärtlig, glädjefylld musikalunderhållning

Shakespeare möter Broadway, 1590-tal som skämtar om framtidens framgångskoncept. ÅSTs enda scenpremiär i höst både rider på och driver med musikalgenren. Resultatet är en teaterkväll som inte ber om ursäkt för att vara lättsam underhållning.

Inledningen är som lånad direkt från Cabaret-musikalen. En energiskt medryckande Ivan Persson (Trubaduren) hälsar publiken välkommen, men då ridån går upp möts vi inte av den häftigaste baren utan av Renässansen, epoken då teatern och litteraturen blomstrade.

Fortsättningen är ett mischmasch av Broadwaymusikalreferenser och Shakespearecitat, maffiga dansnummer och finurligt rimmad dialog.

Something Rotten! fick sin urpremiär på Broadway 2015 och sin Europapremiär i Sverige 2018, men känns ändå väldigt 1980-tal både vad gäller estetik och musik. Det är sannolikt också meningen, på gott och ont.

Shakespeare som hatobjekt

Handlingen cirklar kring en problemfylld teatergrupp ledd av bröderna Bottom (namnet är en av musikalens oändligt många ordlekar), som råkat i skuggan av en framgångsrik plagierande stjärndramatiker med stort ego: Shakespeare.

När konkursen hägrar väljer den äldre inte så begåvade brodern Nick att be en siare om hjälp för att få tips om hur framtidens framgångskoncept ser ut, för att kunna vara först med det nya.

Både siaren och Nick lyckas lite sådär med sin uppgift, men som det kan gå i musikalsammanhang trollas ett lyckligt slut ändå fram, från ingenstans.

Musikal fylld av återvinningsmaterial

Something Rotten! bygger på en finurlig idé.

Med att förlägga berättelsen till en välkänd historisk tidpunkt där man siar om framtiden, kan man på ett snyggt sätt stjäla lustigheter från andra verk och leka med situationer som vi i publiken vet mycket mer om än rollfigurerna på scenen. Som när siaren berättar om framtida musikalsuccéer och någonstans skymtar ... nazister, men utan att med säkerhet kunna säga om de är goda eller onda.

Berättelsen i sig är (förstås?) en bagatell och fylld av återvinningsmaterial, men det är också en viktig del av hela poängen.

Här finns återkommande inslag av småsnusk, och en stjärna som når framgång med fusk. Här finns konkurrens och svek, blandat med förbjuden kärlek, allt spelat med lastbilslass av lekfullhet. Eller en kyrkans inskränkta präst, som gärna fastnar vid kolera och pest, och ska omvändas med hjälp av livets fest.

De centrala musiknumren är i första hand högst traditionell poppig musikalmusik, lämpligt svängig och tillgänglig, med ett riktigt medryckande hitnummer som bränns av redan tidigt i första akten.

Att Will (Shakespeare) genomgående gestaltas som arrogant rockare är kul, men hans solonummer blir en småtråkig 70-talsdoftande rockpastisch. Sådär som det allt för ofta blir när teater försöker go rock.

Glittrande glädje på scenen

Så serveras vi en kväll byggd på återanvändning och en berättelse som kunde varit skriven på 1980-talet – faktum är att författarbröderna lär ha börjat skissa på idén redan för 30 år sedan. Det kunde bli en intetsägande kväll, om det inte var för att föreställningen i sig är så välgjord.

Det som ger helheten liv och charm som håller från början till slut är föreställningens fungerande medryckande flyt som regissören Markku Nenonen jobbat fram, och att musikinslagen (ansvarig: Martin Segerstråle) så sömlöst glider in i och ut ur den talade texten.

Men framför allt handlar det om den glädje som ensemblen utstrålar.

Förutom ÅSTs egna skådespelare finns här åtta rikssvenska gäster, och med tanke på den främlingslegion som fyller scenen är det imponerande att se hur samspelt ensemblen är.

Elias Wallin är så charmigt blygt kramgo som lillebrorpoeten. Eric Hallengren som den bufflige men ändå hjärtlige storebrortönten. Eller Victor Molino Sanchez som har en härlig, stark närvaro i rollen som siaren som plötsligt får plats i brödernas teatergrupp. Eller David Lindell som rockstjärnan Will, underhållande arrogant från topp till tå. Eller Josefine Hebbe som den förälskade förtryckta skönsjungande prästdottern.

Bara för att nämna några.

Att sången ljuder perfekt, tidvis rent underbart, borde förstås vara en förutsättning i musikalsammanhang, men är ändå värt att nämna.

Den svenska översättningen (Calle Norlén) är dessutom riktigt lyckad, fylld med finurliga rim.

Storsatsning på Omelettmusikal

Och vad är det då som siaren lyckas hitta i framtiden, när Nick ber om råd?

Att teatrar har fått tak och bekväma stolar är inte till stor hjälp, eller att priset på teatrars vin är så svinaktigt högt. Men till slut hittar han svaret: Musikal! Nick är tveksam, vilka dårar skulle betala för att se teater där skådespelare utan orsak plötsligt kan brista ut i sång?

Då siaren till slut också ska berätta namnet på Shakespeares framtida mest framgångsrika pjäs, så att Nick ska hinna sätta upp den på scenen innan Shakespeare själv gör det, missar siaren med några bokstäver. Efter febrilt sökande slår han bestämt fast att den kommer att heta Omelett, istället för Hamlet.

Bröderna Bottoms Omelettmusikal blir naturligtvis en pannkaka, men här lyckas ensemblen på ett härligt komiskt sätt göra något fruktansvärt dåligt.

Slutresultatet är glittrande underhållning. Fånigt utan att man ber om ursäkt för det. Definitivt inte nyskapande eller något som har med vår nutid att göra, men hjärtligt och glädjefullt. Det är take it or leave it.

Something Rotten! på Åbo Svenska Teater

Av: Wayne Kirkpatrick och Karey Kirkpatrick, efter en text av John O'Farrell, Karey Kirkpatrick.

Översättning: Calle Norlén.

Regi, koreografi och textbearbetning: Markku Nenonen.
Musikaliskt ansvarig: Martin Segerstråle.

På scenen: Sofia Carlsson, Daniela Franzell, Ludvig Fyrgård, Eric Hallengren, Josefine Hebbe, Samuel Karlsson, David Lindell, Victor Molino Sanchez, Ivan Persson, Ingemar Raukola, Jerry Wahlforss och Elias Wallin.

Scenografi: Jani Uljas.
Kostym: Elina Vättö.
Mask: Sarianna Sormunen.
Ljud: Jaakko Savela.
Ljus: Antti Niitemaa.
Steppkoreograf: Säde Kajovaara.