Bokrecension: Mikaela Strömberg skriver om en hemkomst som frilägger hemligheter

Det vilar en härligt avväpnande och anarkistisk stämning över Mikaela Strömbergs språk och stil i romanen ”Rågången” där vi får stifta bekantskap med den oemotståndliga lantmätaren Git Laudrup.

När lantmätaren Git Laudrup genomför en rågångsförrättning i sina gamla hemtrakter i Starrängarna samlas hela byn för att ta del av utgången.

Ett rutinuppdrag som kommer att bjuda på en obehaglig och oväntad överraskning – i ett sumpigt dike i myrarna hittar man en död man.

Mannen visar sig vara Pekkan från Riåkars, ”(e)n av dem som vandrar på skuggsidan”.

Den döde mannens livsöde kommer att tvinnas samman med Git Laudrups liv i en berättelse som i hög grad handlar om en vilja att höra till och att vara delaktig, att känna sig hemma i ett landskap.

I centrum för handlingen står byn Starrängarna – en avfolkningsbygd där mejeriet, fähusen och hästgårdarna står och förfaller i drömmar om fornstora da’r.

Den allvetande berättarrösten i romanen Rågången är ett kollektivt vi som kan vara byborna – levande och/eller döda – de sålda och avlivande djuren, eller också marken, jorden, den sanka myren som sett och känner till allt som hänt i trakten.

Hit ut till dessa trakter vill ingen längre komma. Det som finns kvar är små spillror av en förfluten värld, ett borttappat språk, kompetenser som är oönskade. Vi skulle gärna berätta om de här existenserna, men det är inte okomplicerat.

ur Rågången

Hem för att läka där barn man lekt

Efter en lång karriär på Lantmäteriverket flyttar Git över till Brödraförbundet där de har behov av en pålitlig, förutsägbar, ordningsam och kompetent ingenjörskvinna som Git – någon som vet hur man handskas med egenmäktiga konsulter och som kan fastställa gränser.

Men vad sker med Git när hon anklagas för att bete sig gränslöst?

Git blir avstängd från sin tjänst i väntan på rättegång i ett ärende där ord står mot ord. Git anklagas nämligen för att ha misshandlat sin företrädare på vd-posten.

För att få lite avstånd till det hela beslutar sig Git för att köpa och rusta upp ett gammalt torp i Starrängarna. Ett projekt som visar sig vara mer tids- och arbetskrävande än hon tänkt sig. Det går inte i en handvändning att förvandla ett ruckel till ett danskinspirerat sommarhygge med stora, höga fönster.

Den tidigare så handlingskraftiga och driftiga Git står plötsligt handfallen inför all byråkrati, all planering och all kontraktering som en grundlig renovering medför.

Till sin hjälp har hon Bernt som också återvänt till sina barndomstrakter efter flera år på annan ort.

Medan Bernt fixar med lister och tapeter rullar han upp berättelsen om hur skönheten Laila från Uleåborg kom till byn, hällde nytt liv i gamla läglar och gav byn hett efterlängtat framtidshopp.

Fram växer en berättelse om hur de fordom så stolta och strävsamma gårdarna Riåkars och Kungsgården på grund av sjukdom, bortflyttade barn och obefintliga framtidsutsikter slutligen tvingades avveckla verksamheten. Om hur sorgesonen Pekkan från Riåkars lät allting rinna ur händerna och inte förmådde ta tag i sitt liv.

Det är en berättelse som lika mycket handlar om vattenskadade och genommögliga hus som om människors utanförskap och ensamhet. Om besvikelser och själsliga bankrutter. Om behovet av att återvända till marker där barn man lekt för att läka. Om hemligheter och hemkomst.

Ett magnifikt språk

Romanen växlar ständigt perspektiv mellan Git och invånarna i Starrängarna. Samtidigt rör vi oss på olika tidsplan – berättelsen pendlar mellan nutid och nedslag i det som hände i byn på 80- och 90-talen.

Ju längre in i berättelsen man kommer framstår själva platsen, Starrängarna, som den egentliga huvudpersonen i berättelsen – den nav kring vilket allting kretsar.

Den lantliga miljön skrivs fram med stor värme och en del vemod – precis som människorna som vårdat och värnat om den.

De allra flesta lantmätare hade skogen i blodet, och dit ut längtade man ständigt, fast med en stillsam låga, inte så där förtärande som de unga aktivisterna eller poeterna brann.

ur Rågången

Mikaela Strömberg balanserar skickligt mellan det lapidariskt humoristiska och det barskt hjärtegoda när hon skildrar mänskliga möten och tillkortakommanden.

Den allvetande, lätt lakoniska och lagom nyckfulla, berättarrösten griper gång på gång in i handlingen för att peka framåt, lägga fakta på bordet, göra invändningar eller för att göra läsaren uppmärksam på något i synfältets utkant – som när hen mittiallt mellan två längre stycken utbrister:

”Notera hägern på strandstenen, mitt i flödet. Herregud så den är stilig!”

Det vilar en härligt avväpnande anarkistisk stämning över Mikaela Strömbergs språk och stil. Här blandas hemvan vardagsjargong och dialekt med klibbiga klichéuttryck (second living! life is good!) och träffande iakttagelser till en njutningsbar helhet.