Teaterrecension: Stilistisk fullträff på Sirius Teatern om Andrées dödsdömda polarexpedition

Sirius Teatern iscensätter berättelsen om Andrées expedition. År 1897 åker tre män i väg för att erövra Nordpolen. Med luftballong. Projektet verkar i efterhand som ren galenskap. Vad var det som hände?

Sirius Teaterns uppsättning Expeditionen – en kärlekshistoria iscensätter berättelsen om de tre svenska polarfararna vars avsikt var att som de första i världen ”sätta ner flaggan” på Nordpolen. Dit kom de dock aldrig. I juli 1897 lyfte ingenjören Salomon August Andrée och hans färdkamrater Nils Strindberg och Knut Frænkel med luftballongen Örnen från Danskön i Svalbard mot okänd mark. Bara några dagar efter deras avfärd tvingas de landa. En brevduva kommer hem och några bojor från luftballongen flyter i land. Sedan är det tyst, de försvinner spårlöst.

Föreställningen utgår ifrån Bea Uusmas bok Expeditionen – min kärlekshistoria, och återger Uusmas detektivarbete sedan 1990-talet för att få reda på vad som egentligen hände de tre männen.

Expeditionen betraktades av många som en vansinnesfärd, men den väckte också fascination och framtidstro och fick stor uppmärksamhet i Europa. Det prestigefyllda projektet finansierades av bland annat Alfred Nobel och Kung Oscar II. Pressen på att initiativtagaren S.A. Andrée skulle lyckas var stor.

I 33 år är deras öde ett mysterium. Då deras kvarlevor hittas av en slump år 1930 på Vitön, blir det klart att de hade mat, varma kläder och ammunition – förutsättningarna för att klara sig i den mörka polarvintern. Men något hände. Vad?

Efter bara 65 timmar i luften tvingades Örnen med besättning landa mitt i Arktis. Deras dagböcker och fotografier som bevarats i isen arkiverade deras 3 månader långa färd och försök att hitta fast mark. I dagböckerna skildras hur de släpar på sina slädar som väger flera hundra kilogram. Då de äntligen tar i land på Vitön – en ö som heller inte finns på kartorna – upphör anteckningarna och de dör innan de ens hinner packa upp sina slädar.

Gåtan som ingen löst är hur och varför de tre männen dog. Vad hände egentligen?

Sirius Teaterns uppsättning av Uusmas Expeditionen är närmast en stilistisk fullträff. Cecilia Paul gör en fantastisk insats som Uusma, hennes inre glöd är påtaglig. Paul fångar direkt publikens uppmärksamhet, narrativet är fantasieggande.

Under första akten stiger spänningen, man kan nästan känna hur publiken kollektivt håller andan i väntan på nästa vändning. Scenografin och musiken målar skickligt upp landskapet – de arktiska förhållandena – trots en sparsam dekor.

Wilhelm Grotenfelt, Paul Holländer och Paul Olin lyckas trots återhållsamma repliker gestalta de olika karaktärerna, den unge nyförlovade Strindberg, den koleriska Andrée och den fysiskt starka Fraenkel.

Holländers soloperformans som gestaltar ett av färdens mest dramatiska moment träffar en direkt i solar plexus. Regissören Paul Olin har lyckats väl i att förmedla den blandning av fascination, äventyrslust och manlig fåfänga som präglar berättelsen om Expeditionen.

Det enda som något drar ner på helhetsupplevelsen är den utmanande akustiken som gör att vissa av de manliga skådespelarnas repliker är något grötiga och man får ha alla sinnen på helspänn för att försöka höra vad de säger.

Som helhet är dock Expeditionen – en kärleksresa en medryckande och stämningsfull föreställning. Konceptet håller från början till slut.