”Det är skönt att vara döv ibland” – när Sigrid tar bort sina hörhjälpmedel blir världen tyst
Utan sina hörhjälpmedel är Sigrid Häggblom döv, och efter en lång och bullrig dag i skolan är det bara skönt att gå in i den tysta bubblan.
Och i den bubblan saknas inte kommunikation eftersom Sigrid lärde sig teckenspråk redan som bebis då hennes mormor också var döv. Idag säger Sigrid att hon existerar i två världar: den hörande världen och världen där hon är sin döva Sigrid-version. Båda är lika viktiga och fungerar också parallellt. Teckenspråk gör allting mera levande.
Se Sigrid Häggblom berätta om hur det är att leva med cochleaimplantat:
Sigrids pappa Albert Häggblom anade inte att Sigrid var döv när han ville lära henne teckenspråket redan från födseln och hennes mamma Carina Häggblom minns Alberts iver men var kanske inte lika ivrig själv.
– Jag tänkte ju också att Sigrid hör, säger Carina.
– I efterhand kan man ju tycka att vi borde ha förstått, säger Albert, men Sigrid var faktiskt ett år och åtta månader då vi fick veta att hon inte hörde.
– Hon kunde säga enstaka ord fast hon var döv, så hon ”lurade” oss länge.
Carina minns hur stort det kändes att inse att teckenspråket inte var något de lärt Sigrid så pass tidigt bara för nöjes skull, utan att det faktiskt var hennes modersmål.
– Det var ju också därför hon tog emot hela teckenspråket så bra, säger Carina. Sigrid började teckna direkt, mycket tidigare än barn annars brukar börja prata.
Carina växte upp med döva föräldrar
När Sigrid föddes hade hennes morfar redan gått bort, men precis som hennes mormor var han också döv.
Så Carina växte upp med döva föräldrar.
– Vi var en speciell familj på det sättet, säger Carina. Varken jag eller mina bröder har någon hörselnedsättning, men våra föräldrar var döva.
Carinas pappa var troligtvis döv från födseln och hennes mamma blev döv efter en hjärnhinneinflammation som hon fick som barn.
– Så jag har tolkat sen jag var riktigt liten.
Carina minns bland annat hur det var när hennes föräldrar brukade titta på kvällsnyheterna som ibland var utan textning. Då tog hon en pall och satte sig bredvid teven och började översätta.
– Jag var kanske fyra, fem... Men jag förstod att nu blir ju mamma och pappa utan all information som jag själv kan höra.
Carina minns också att hennes pappa hade en mycket mera positiv självbild än hennes mamma, när det gällde själva dövheten.
Mamma skämdes mera för att hon talade teckenspråk
Carina
Carinas pappa gick i Borgå dövskola där det fanns döva lärare och lärare med hörselnedsättning - och där man använde teckenspråk.
– Där fanns en positiv syn på döva, säger Carina.
Hennes mamma gick också i en dövskola, men där förbjöds barnen att tala teckenspråk. Lärarna var hörande och eleverna var tvungna att läsa på lärarnas läppar och blev bestraffade ifall de talade teckenspråk på lektionstid.
– Så inställningen till teckenspråket var ju helt olika mellan skolorna och det är klart att det påverkade barnens självbild. Man pratar om oralismens tid och jag tycker att den finns kvar ännu idag – att man vill få döva barn att bli helt som hörande.
Sigrid hör med hjälp av cochleaimplantat
Sigrid fick sina cochleaimplantat när hon var liten och har haft dem så länge hon kan minnas.
På Youtube kryllar det av berörande videor där döva barn fått cochleaimplantat och hör ljud för första gången, och för Carina Häggblom väcker de här filmerna vissa frågetecken.
– Det är såklart en väldigt känsloladdad situation, säger hon, framförallt för föräldrarna. Men jag undrar om det faktiskt alltid är så där positivt? För, för oss har det inte varit det.
– Man skulle ju så gärna vilja ha en quickfix. Att när man sätter in implantaten så fungerar allt och löser alla problem, men det är ju inte så, utan då börjar själva äventyret - mot att sakta våga stiga in i en hörande värld, och att utforska hörsel och ljud är inte alltid så lätt. För ett litet barn kan det till och med vara skrämmande.
”Det är ju en konstgjord hörsel”
Fastän Sigrid har hörapparater som fungerar bra och har så bra teknik att hon både kan höra och tala måste hon ändå anstränga sig lite extra i de sociala sammanhangen.
– Jag har ju en konstgjord hörsel och den ersätter inte hörande öron, så jag måste fokusera. Läsa på läppar och läsa av både kroppsspråk och mimik, säger hon.
– När jag pratar med mina kompisar hör jag ibland bara hälften av meningen och sen får jag tänka att var det där en fråga eller en uppmaning eller vad sa hon? Och utgående från det jag hörde måste jag sedan gissa hela sammanhanget eller själv fylla i alla ord som jag kanske inte uppfattade. Så det blir ett slags pussel som jag håller på med hela tiden och det gör mig ganska trött.
Carina minns då Sigrid kom hem efter en sådan dag i lågstadiet. Det hade varit mycket ljud i klassen och Sigrid sa att nu orkar jag inte höra mera och tog bort sina hörapparater.
– Och när vi berättade om det här vid sjukhuset sa de ungefär att oj nej, oj nej, barnen borde ju ha på sig sina apparater hela tiden.
Men i det fallet tänker Carina att man också måste låta barnet säga till.
– Det är inte alltid lätt att höra med hjälp av teknik och barnen måste också få välja när de vill höra och när de vill ha det helt tyst. Att vara döv är ändå det medfödda, naturliga tillståndet.
Det är skönt att vara döv ibland. Speciellt efter skolan då jag lagar läxor, övar på prov eller behöver koncentrera mig på någonting. Också när jag sover vill jag vara döv.
Sigrid
Alla i Sigrids familj talar teckenspråk: yngsta systern Ellen som också föddes döv och hör med hjälp av cochleaimplantat - och även hennes bröder som är hörande. Sigrids lillebror Simon tycker det är konstigt att man inte lär ut teckenspråket i skolan.
– Man lär sig om samiska, svenska och en massa historia, men om teckenspråk? Nä, ingenting.
Enligt Simon borde teckenspråk bli mera officiellt.
– Vi har ju tolkare från alla möjliga olika språk, allt från tyska till spanska, och ändå satsar vi inte på teckenspråk som är aktuellt här i vårt eget land, säger han.
Ibland har Sigrid fått det berättat för sig att det finns vissa saker som hon aldrig kommer att kunna göra just för att hon hör med hjälp av implantat. Som att sjunga i kör, till exempel – vilket Sigrid gör.
Så varken hon eller hennes föräldrar har låtit sig styras av sådana varningar.
– Alla är ju unika, säger Sigrid. Och jag måste själv få upptäcka mina egna gränser utan att någon annan kommer och säger till mig att ”här går din gräns”. Vi är alla människor och det finns ingen stereotyp.
