Teaterrecension: Momos kamp mot tidstjuvarna känns kusligt aktuell

De grå agenterna vänder livet i Momos småstad upp och ner då ingen plötsligt har tid för varandra längre. Unga Teaterns uppsättning av Momo eller kampen om tiden platsar väl i tidsandan.

I en övergiven teaterruin i en italiensk småstad gömmer sig Momo (Stella Laine), ett barn utan föräldrar som har rymt från barnhemmet. Men Momo är inte ensam utan har massor av vänner bland folket i byn som hämtar mat, kommer till ruinen för att leka, eller ber Momo om råd.

Hen har nämligen en fantastisk förmåga att lyssna och alla som stannar upp och berättar om sina problem för Momo känner sig lättade och vet ofta hur de ska göra.

Men en dag börjar allting förändras. Underliga gråa agenter börjar stryka omkring i staden och övertygar invånarna om att de slösar bort sin tid. Istället för att umgås med sina vänner och göra saker de njuter av borde de arbeta effektivare och deponera tiden som de sparar i den hemlighetsfulla Tidsbanken.

De slutar besöka ruinen och är plötsligt för upptagna för att leka, berätta historier och lyssna. Istället är de stressade och olyckliga i sina nya effektiva rutiner och går vilse i sina nya liv som verkar ge dem vad de vill ha men som tar ifrån dem det som egentligen gör dem lyckliga.

När en agent till slut även besöker Momo i teaterruinen får hen också veta att alltsammans är ett bedrägeri, den tid som människorna deponerar i tidsbanken får de aldrig tillbaka.

Det är en ödesdiger kamp om tiden som inleds. Men helt ensam står Momo inte mot de grå agenterna. På sin sida har hon den hemlighetsfulla sköldpaddan Kassiopeja (Frank Skog) och kanske rentav tiden själv.

Kulturpodden: Vem bestämmer över din tid? Om Momo, tidstjuvar och kvalitetstid

32 min

Endes klassiker har åldrats väl

Michael Endes klassiker Momo eller kampen om tiden kom ut för precis femtio år sedan 1973, men då Unga Teatern sätter upp boken i regi av Marika Parkkomäki känns berättelsen kusligt aktuell.

Det har redan gått femtio år sedan Ende på ett insiktsfullt gestaltade sätt hur kraven på effektivitet i samhället visserligen förde med sig välstånd men också kom på bekostnad av gemenskap och livskvalitet.

Under decennierna sedan romanen kom ut har den tendensen i samhället befästs i takt med att arbetsvillkor har blivit osäkrare och gränsen mellan arbete och fritid blivit otydligare. Men vi lever också med vagare krav på självförverkligande och att maximera våra prestationer, hälsa, upplevelser, lycka och utseende.

Alltsammans döljer det faktum att den tid som är oss tilldelad inte är någon resurs som kan lagras eller ackumuleras, vi kan bara uppleva det ögonblick som passerar och njuta av de människor vi omger oss med.

Och då har vi inte ens nämnt de stora tidstjuvar som så nyligen dykt upp i våra liv, nämligen sociala medier som är utformade med den uttryckliga avsikten att fånga vår uppmärksamhet och hålla kvar den så länge som möjligt.

Unga Teaterns föreställning dyker djupt in i de känslor av övergivenhet och otrygghet som såväl barn som ungdomar och vuxna kan känna inför närstående och en omvärld som inte har tid för dem.

Föreställningen med sin dunkla och lagom mystiska scenbild (scenografi och dräkter Janne Siltavuori, musik, ljus och ljud av Jukka Hannukainen) bygger upp en fabelliknande stämning och berättar utan stora pekpinnar den här historien som påminner oss om att alla kunde behöva en Momo i sitt eget liv.

Momo eller kampen om tiden. Av Michael Ende. På scen: Johan Aspelin, Edith Holmström, Stella Laine, Åsa Nybo, Frank Skog, Kristian Thulesius. Manus Vita Huber. Översättning och föreställningsdramaturg Anna Simberg. Regi Marika Parkkomäki. Scenografi och dräktdesign Janne Siltavuori. Musik, ljus- och ljuddesign Jukka Hannukainen. Publikarbete Harriet Abrahamsson. Regiassistent Nadja Häggblom.