Serierecension: The Super Models – nu avslöjar Linda, Cindy, Christy och Naomi hur det var att vara världsstjärnor

De var supermodellerna som alla beundrade och alla designers och modefotografer ville jobba med. De var sin tids stora influencers och bidrog till att skapa foton som i dag är klassiker.

”Jag stiger inte upp ur sängen för mindre än 10 000 dollar om dagen”, sa Linda Evangelista år 1990 i en intervju i Vogue.

Visst, det var ett drygt uttalande och skapade rubriker. Men det säger också något om vilka superstjärnor Linda Evangelista, Naomi Campbell, Cindy Crawford och Christy Turlington var i mitten av 1980-talet och i början av 1990-talet.

Jag har alltid gillat den här lite kaxiga attityden, så här talar en som vet sitt värde. Och Linda, Naomi, Cindy och Christy var inte bara modeller – de var och förblir supermodeller.

Det jag inte visste var att Linda Evangelista också fick mycket skit för sitt uttalande.

I den fyra-delade dokumentärserien på Apple TV+ säger hon att hon bett om ursäkt och att hon inte vill att det är det man ska komma ihåg henne för.

Samtidigt konstaterar hon, om en man skulle ha sagt samma sak skulle det ha varit helt acceptabelt att vara stolt över det man vill ha.

Hårda bud under ytan

Naomi Campbell, Cindy Crawford, Linda Evangelista och Christy Turlington var världsstjärnor som alla designers drömde om att ha på catwalken och som alla fotografer ville jobba med.

Men serien visar också att det fanns en gräns för hur stora stjärnor de fick bli.

Då de själva började inse sitt värde och att de faktiskt hade makt att påverka och ställa krav – då förändrades inställningen till dem.

Då blev de ”besvärliga” och ”svåra att jobba med”.

Modevärlden må vara vacker och glamorös men under ytan är det hårda bud.

Snäll början men blir allvarligare

Dokumentärserien bygger på intervjuer, varvat med en mängd arkivmaterial. Naomi Campbell, Cindy Crawford, Linda Evangelista och Christy Turlington står alla fyra som exekutiva producenter och det märks.

Det är de som styr vad som berättas om dem och de två första avsnitten fokuserar väldigt långt på allt det roliga och trevliga.

Hur de alltid varit vänner, alla möjligheter som modelljobbet öppnade upp för och alla skojiga typer de fick jobba med. Livet var en enda fest.

Modevärldens mörka sida kommer fram

Visst är det också roligt att se barndomsbilder av dem eller deras allra första modefoton och höra om deras första stapplande steg inom modellyrket.

Visst är det spännande då de berättar hur de kom att jobba med olika legendariska modefotografer, fotografer som såg det speciella i dem, puffade dem framåt och hur slutresultatet blev foton som idag är ikoniska.

Men vi anar hela tiden att det finns en mörkare sida av modeindustrin, det kommer fram i bisatser som sedan blir hängande i luften.

I det tredje avsnittet får Naomi Campbell, Cindy Crawford, Linda Evangelista och Christy Turlington sedan äntligen mer tid på sig och då får serien också ett helt annat djup.

Det är både skrämmande och gripande då de pratar om rasism, om skönhetskrav och kroppshets, om misslyckade operationer och sjukdomar. Om modebranschens hårda kontroll och direkta maktmissbruk.

Det är det här tredje avsnittet som är det intressanta och som gärna kunde ha utvecklats ännu mer.

För i det fjärde avsnittet återgår man igen till att betona allt det roliga, trevliga och skojiga och talar också lite löst om deras avtryck och arv.

Den korta stund de talar om avigsidan gör ändå att jag börjar se på Linda Evangelista, Cindy Crawford, Naomi Campbell och Christy Turlington på ett nytt sätt, visst sitter de där sminkade, fixade och perfekt belysta men här finns också en uppriktighet som berör.

Det magiska året 1990

Dokumentärserien påminner oss också om att 1980- och 1990-talen var en annan tid.

Det fanns inget internet, inga sociala medier. Det var modetidningarna som visade vad som gällde och att vara på omslaget till Vogue betydde att du lyckats.

Serien lyfter också fram två händelser som tog deras karriärer till en helt ny nivå.

1990 tog Peter Lindbergh ett fotografi av dem och den numera avlidna Tatjana Patiz för omslaget till brittiska Vogue. En bild som för många blev en slags symbol för 1990-talet och som många också anser vara starten för supermodellerna.

Samma bild inspirerade i sin tur George Michael. Han ville inte längre ställa sig framför en kamera och bad istället dem medverka i hans musikvideo ”Freedom!” (som regisserades av David Fincher) och lip synka låten.

Genuina vänner

Supermodeller fanns det bara under en väldigt kort tid, sedan kom hiphop och grunge, Berlinmuren föll och alla jagade efter nya ansikten från Östeuropa.

Modeindustrin blev allt mer en global affärsverksamhet, samtidigt som internet gjorde allting tillgängligt på ett helt nytt sätt.

Ändå har de här fyra kvinnorna på något underligt sätt lyckats hålla sig kvar och fortsätta sina karriärer på olika sätt, förutom då kanske Linda som haft en mängd motgångar.

Dokumentärserien frossar i alla de klassiska bilder som tagits av dem och alla vackra kreationer de burit. En viss form av nostalgi är oundvikligt.

Det som ändå stannar kvar i mitt minne är då jag ser dem bakom kulisserna, hur de faktiskt på riktigt verkar vara vänner och genuint glada över att igen vara tillsammans.

Naomi berättar att då hon i början av sin karriär blev förbisedd och man hellre bokade vita modeller, då stödde de andra henne. Linda Evangelista lät förstå att om man inte bokade Naomi, så kommer inte heller hon.

När jag sedan sist i dokumentären ser dem sjunga med i Freedom! inser jag att låten nu också fått en ny innebörd för mig.

”I just hope you understand, sometimes the clothes do not make the man.”

Recensionen är baserad på alla fyra avsnitt. The Super Models kan man se på Apple TV+.