Filmrecension: Spelaren – hjärtlösa karaktärer och huvudlös story med strong Pekka Strang i huvudrollen
Efter framgångsrika Mies joka ei halunnut nähdä Titanicia är Teemu Nikki tillbaka med ännu en personligt berättad film uppbyggd kring ett färgstarkt scenario. Dränkt i svart humor.
Risto Kivi (Pekka Strang) tvättar sin likbil omsorgsfullt. Putsar, vädrar, sprejar. Ändå kan inget skyla över det faktum att hans Volvo är ganska sliten, det hjälper inte att det rör sig om en Turbo.
Passagerarna klagar inte, men kunden (Elina Knihtilä) undrar var den utlovade Mercedesen är. Det gör även hustrun (Hannamaija Nikander) som misstänker att spelskulderna har något med saken att göra.
Men Risto ler och lovar att allt ska bli bra. Det gäller bara att köra billigare bil och åta sig dyrare uppdrag – de lite mer suspekta dödsfallen.
Helt oväntat får han hjälp av grannen Arto (Jari Virman) som fått en oväntad diagnos som ställt hans liv på ända.
Vad kan väl gå fel när två män som inte har något att förlora slår ihop sina huvuden?
Vansinnigt upplägg – hämtat ur verkligheten
Teemu Nikki har uppgett tre källor till det som kommit att bli filmens manus – nyheten om en fransman som visat sig leva med en extremt liten hjärna, artiklar om spelberoende och ett reportage om dem som kör begravningsbilar.
Av dessa tre element har han skapat en historia som handlar om stora och ganska obekväma teman: död, beroende, besvikelse, sorg och vänskap.
Samtidigt som Ristos och Artos uppdrag blir allt värre växer sig nämligen vänskapen mellan dem djupare. Och trots att helheten rymmer även två familjedraman och diverse skurkar som skor sig på andras olycka så är det den udda vänskapen som bär berättelsen framåt.
Hur långt är man beredd att gå för någon annan? Är det bättre att ha en liten hjärna eller ett tynande hjärta?
Skickligt spel
Att regissören Teemu Nikki har en förkärlek för det makabra och gärna leker med element som liv och död framgick redan i samband med långfilmsdebuten Armomurhaaja (2017).
I Pelaaja leker han vidare med liknande element och samma tonläge – en sorgmättad, svart humor som äter sig in i varje bild.
Bilder som ofta är synnerligen närgångna – Pekka Strangs varje blick och ansats till leende fångas skoningslöst in av kameran.
Vi ser svetten som tränger fram i pannan, den knappt synbara ryckningen i ansiktet när vreden tränger på, osäkerheten i ett leende som fastnar halvvägs eller blir större än vad ögonblicket ger anledning till.
Detsamma gäller Jari Virmans Arto som går från att utstråla godmodig dagisvärme till att förkroppsliga en desperat målmedvetenhet. En fin tolkning gör även Tiina Weckström i rollen som Ristos alkoholiserade svärmor.
Här syns allt. Hela tiden. Vilket gör det omöjligt att missa det skickliga arbetet både framför och bakom kameran.
För min del blir Spelaren i slutändan en upplevelse som jag är tvungen att bearbeta på två olika plan: intellektuellt kan jag bara beundra det snygga pusslet och det fina spelet, men emotionellt har jag svårt med svärtan.
För även om filmens slogan – döden är ett problem för de levande – rymmer humor så är kontentan ändå att det fortsättningsvis är oändligt synd om människan.
Vare sig hon lever, dör eller bara överlever.
