Teaterrecension: Höstens formmässigt mest spännande teater görs i Esbo – Neljän päivän läheisyys av gruppen Wauhaus

Teater som kombinerar videokonst, en mångbottnad ljudvärld och Kaija Saariahos musik. Tomas Jansson försöker lista ut varför han gillar en föreställning som verkar sakna skådespelare och traditionell handling – och där en mås spelar en huvudroll.

Ibland möter man konstverk som är så behagliga att sjunka in i. Det kan vara musik eller bildkonst eller litteratur eller teater som man kort sagt tycker om, utan att kunna sätta fingret på vad det är man gillar. Det är som en smaksensation som överfaller en helt oväntat.

För en kritiker är sådana upplevelser både fantastiska och problematiska. Som kritiker ska man väl just precis kunna formulera vad som är så bra?

Vi börjar från början.

Scenen är inledningsvis naken, med tre väldiga skärmar i fonden.

Småningom byggs föreställningens värld fram. Till höger töms två säckar sand ut över golvet, det får representera en idyllisk turiststrand. Skyddet från en vattenfylld bassäng rullas bort, det representerar ett oändligt hav. Och så ett videokonstverk som på skärmarna spelar fram en vardagsturismvärld. Sol och hav och tristess.

Men vad gör måsen där? Som en iakttagare? Som om en mås hade huvudrollen?

Utmanande pjästext

Neljän päivän läheisyys (Fyra dagar av närhet) av Pipsa Lonka fick sin urpremiär på Teater Viirus mitt under pandemin, men spelas nu på finska för första gången.

Texten i sig är utmanande. Minimalistisk, utformad med ofta bara en ensam rad på en manussida. Efter tiotals sidor med korta scenanvisningar, följer plötsligt en kakofoni av röster från ett turistmiddagsbord där tre sällskap pratar nonsens samtidigt som de reagerar på en påträngande och skadad måsfågel. Följt av en scen med en död bortglömd turist i ett hotellrum och måsar som kommer in genom balkongdörren för att studera rummet, en scen som avslutas med en måsdialog.

En startpunkt för pjäsen är den akademiska filosofiska termen posthumanism, som bland annat bygger på tanken att människan inte alls bör betecknas som den hierarkiskt mest högstående varelsen, utan att vi måste se djuren som likvärdiga.

Det är där måsen skommer in i handlingen som en central figur.

Men hur gör man en mås till likvärdig aktör på en teaterscen?

Fortsättning på Den andra naturen

Det är några år sedan Juni Klein regisserade Pipsa Lonkas pjäs Den andra naturen på Teater Viirus.

Där skapade hen en distanserande effekt genom att spela in alla repliker på band, för att sedan spela upp dem samtidigt som maskförsedda skådespelare mimade till replikerna.

Nu tar hen och konstnärskollektivet Wauhaus ett steg längre genom att helt skala bort skådespelarna från scenen, och med hjälp av videokonst ge måsarna en jämställd position. Också Kaija Saariahos musik fungerar här som ett likvärdigt gestaltande element, framförd live av tre medlemmar ur stråkorkestern Avanti!.

Föreställningen är uppdelad i fyra delar, alla inleds med livemusik som snyggt spelar fram en ram och ett djup för berättelsen. Saariahos musik är fylld av skön dissonans, musik som utan att vara påträngande lyckas beskriva att någonting här inte är helt rätt. Samtidigt som musiken är vacker berättar den att något här skaver.

Föreställningens första del är redan beskriven, hur kvällens värld byggs upp.

Andra delen bygger på videokonstverket som gestaltar turistvardagen och måsen som iakttagare av mänsklig tristess.

För den tredje delen bärs små högtalare in på scenen, sammanlagt sexton stycken. Via dem spelas det nämnda middagskaoset upp. Fjorton röster plus en mås och en karaokesångare, som alla pratar/sjunger/måsropar på varandra.

Och en avslutande del med hotellrummet, och måsarna som får det sista ordet.

Atmosfär + nyskapande = tillräckligt?

Själv sitter jag i en så gott som slutsåld Esbosalong och njuter av en föreställning som saknar synliga skådespelare och uttalade konflikter och traditionell handling, utan att riktigt kunna sätta fingret på varför jag njuter.

Och så är jag där igen, vid den inledande frågan. Varför tycker jag det här är så bra?

Den frågan följer mig då jag promenerar till en ödslig busshållplats fylld av betong och omänskliga viadukter som också måsar håller sig borta från. Där står jag ensam i en halvtimme i väntan på bussen till Åbo, och längtar tillbaka till den meditativa atmosfären som Wauhaus lyckades skapa.

Och just det. Atmosfären som fyller teaterrummet är en detalj i framgångspusslet. Eller att jag fascineras av hur konstnärerna i Wauhaus vågar utmana både sig själva och publiken, men också teatern som konstform.

Ja, det är viktigt, men det kan väl inte vara tillräckligt?

Nej det är inte tillräckligt. Men den täta 90 minuter långa föreställningen är dessutom så helgjuten, elegant sömlöst fogar man samman videokonst och ljudvärld och klassisk musik.

Och så återvänder jag till känslan av något meditativt. Det komplicerade temat och den ovanliga formen till trots är det lätt att sjunka in och försvinna i den värld som byggs upp. Det är som ett konstverk man på ett museum kan fastna framför och ständigt hitta nya detaljer i, det där konstverket man aldrig har lust att lämna.

Lonkas text är också ett fantastiskt exempel på vad som är möjligt att skriva fram i pjäsform. Och föreställningen är i sin tur ett fantastiskt exempel på vad man på en teaterscen kan trolla fram. I händerna på Wauhaus är vilka världar och vilka idédiskussioner som helst möjliga att gestalta.

Så stiger jag på en något försenad nattbuss, och tänker ... just det. Det var allt det som fick mig att älska föreställningen.