Forskare om protestvågen: Regeringen ska inte underskatta fackets kraft, trots minskande medlemstal

Fackföreningsrörelsen har startat sin kamp. Arbetssociologen Mika Helander varnar regeringen för att underskatta fackrörelsen, trots att allt färre vill bli medlemmar. Nu blir det viktigt för facket att mobilisera, och visa sin styrka.

När FFC:s medlemsförbund inleder sin kamp för arbetstagarnas rättigheter handlar det också om en kamp för den egna organisationen.

Alla arbetstagare känner sig inte längre bekväma med att ansluta sig till facket. De kan tycka att det räcker med att ansluta sig till en arbetslöshetskassa som uppfattas som mindre politisk.

En del anser också att det kostar mer än det smakar och att inflationen gör att man inte längre har råd med den fackliga medlemsavgiften som rör sig mellan 1 och 1,5 procent, beroende på fackförbund.

Men den synliga kampen och aktionerna kan också öka intresset för att igen ansluta sig till facket. Historien visar att intresset för fackanslutning ökar när hoten ökar eller då man kan visa på framgångsrik kamp.

Facket = vänster = illa?

Finansminister Riikka Purra har kritiserat facket för att gå vänsteroppositionens ärenden, eftersom facket mobiliserar nu när en högerregering har kommit till makten. Så långt stämmer det att facket inte har förberett så här omfattande aktioner sedan 2018, på centerstatsminister Juha Sipiläs tid.

Men det är inte speciellt vanligt med konflikter mellan fackrörelsen och regeringen, konstaterar sociologen Mika Helander, arbetsmarknadsforskare vid Åbo Akademi. Helander har själv en bakgrund inom Socialdemokraterna.

Under en lång tid på 1900-talet fanns det inte särskilt stort behov för sådana aktioner här i Finland. Uppslagsverken nämner tre storstrejker, 1905, 1917 och 1956, då Urho Kekkonen tillträdde som president.

– Det var långa tider som det egentligen inte behövdes aktioner, eftersom vi hade ett slags trepartssamarbete. Det uppnåddes konsensus och samstämmighet bland de olika parterna, det vill säga arbetstagare, arbetsgivare och staten, säger Mika Helander.

Borgerliga koalitioner svårare för arbetstagarna

De stora manifestationerna mot regeringen började uppstå efter 1990-talets stora recession. Regeringen försökte ensidigt påverka, förkorta och försämra arbetslöshetsunderstödet, arbetslöshetsförsäkringen och den inkomstrelaterade arbetslöshetspenningen.

Det har också setts senare, då det blev tal om att höja pensionsåldern i flera etapper.

– Oftast har det varit i samband med borgerliga koalitioner, säger Mika Helander.

Bara en borgerlig regering skulle ensidigt försöka få igenom stora reformer utan förhandlingar. Det har varit ganska stora förändringar, som på löntagarsidan har upplevts vara tydliga försämringar av arbetstagarnas villkor.

– Nu finns ju alla tecken på att det kommer att bli ordentligt rabalder och många stora konflikter igen, noterar Helander.

Vem påverkar vem?

Men är det som Riikka Purra hävdar, att fackförbunden driver vänsterns sak?

Det går inte att säga rakt av, säger Mika Helander, för vänsterpartierna har delvis olika linjer.

Vänsterpartierna tycker lite olika om minimilön eller kollektivavtalsenliga löner, olika inkomstrelaterade arbetslöshetsstöd och liknande kärnfrågor.

Det är alltså svårt för Mika Helander att tänka sig att vårt politiska system skulle fungera på ett sådant sätt att partierna skulle diktera eller ens ge råd till starka intresse- och löntagarorganisationer.

– Snarare så är det så att det går andra vägen, att intresseorganisationerna kommer åt att påverka partiernas linje. Nu finns ju många misstankar om att näringslivets organisation, EK, alltså Finlands näringsliv, har kommit åt att påverka regeringsprogrammet väldigt mycket.

Det handlar om att söka enighet

Mika Helander noterar samma fenomen under vänsterkoalitioner eller rödmylleregeringar där Centern har varit med. Då kom löntagarna och producentorganisationen MTK åt att påverka regeringsprogrammet mer.

Det är alltså ganska långsökt att tänka sig att de här intresseorganisationerna skulle börja ”lyda” politiska partiers linje eller åsikt.

Samtidigt har vänsterpartierna haft en mera löntagarvänlig politik, eller åtminstone försökt finna någon slags konsensus och förhandla fram kompromisslösningar som också kan sväljas av fackföreningsrörelsen, säger Helander.

– Den här regeringen ser inte ut att ha en sådan ambition, utan den är väldigt straffande för sådana som har det svårt, som har lägre inkomster eller annars sysselsättningssvårigheter och är arbetslösa, säger Mika Helander.

Han anser också att skattelösningarna helt klart gynnar höginkomsttagare. Det samma gäller olika socialpolitiska arrangemang som gäller olika bidrag, till exempel bostadsbidragen, som drabbar de ekonomiskt svagare grupperna.

Försämringar i två steg

Handlar då fackets aktioner om att protestera mot att löntagarnas ställning blir klart svagare, eller riktar man sig mot försöken att försvaga facket?

Mika Helander ser regeringens två slags åtgärder som intressanta. Dels angriper man direkt facket och intressebevakningssidan, med möjligheterna till påtryckning. Sen kommer försämringar i inkomster och arbetsmarknadssituationen, bland annat anställningstrygghet.

– Regeringens tanke är att starta med försämringar i intressebevakningen. Där påverkar man möjligheten att protestera genom politiska strejker och till och med ger de strejkande individuella böter, så att man blir individuellt ansvarig ifall man deltar i en olaglig strejk, säger Mika Helander.

– Det är nog ganska reaktionärt, rent ut sagt. Man får gå väldigt långt tillbaka i historien för att hitta den typens begränsningar i medborgerliga rättigheter och demokratiska rättigheter, säger han.

I nästa skede, när intressebevakningen och påtryckningsmöjligheterna har försämrats, så genomdriver man försämringarna i anställningstrygghet och inkomst. Så det är nog ganska välgrundade farhågor som löntagarrörelsen har i sammanhanget, enligt Mika Helander.

Nu behövs alla fackmedlemmar

Det handlar alltså inte endast om fackets egen maktposition utan också om möjligheten att påverka och driva medlemmarnas sak. Men vilka medlemmar? Fackanslutningen minskar ju.

Det har ju varit en längre trend att medlemsantalet minskar. Har fackrörelsen kvar sin maktposition att stå emot regeringen?

– Vår fackföreningsrörelse bygger på att arbetslöshetskassorna huvudsakligen är administrerade av fackförbunden och det betyder att den inkomstrelaterade arbetslöshetsförsäkringen hänger ihop med fackligt medlemskap. Det är den största grunden till att tillhöra fackförbunden, förklarar Mika Helander.

Så när sysselsättningsläget blir sämre och landet går in i en recession så ökar intresset för fackligt medlemskap. Men nu har vi haft ett bra sysselsättningsläge, och då har motivet för löntagarna att höra till att facket varit mindre.

– Men om vi kommer in i en recession och det finns dåliga tecken, så ökar också den fackliga organiseringsgraden.

Eller så är det alltså vanligtvis, tillägger Mika Helander. För det finns tendenser och historiska förändringar som kanske ifrågasätter om utvecklingen förblir sådan i fortsättningen.

Lösare koppling till jobb – och till facket

Det som har förändrats är att människans yrkesidentitet har försvagats, säger Mika Helander.

Människor byter bransch, de har en lösare koppling till jobbet, och de har inte nödvändigtvis alltid ett jobb som motsvarar utbildningen som ger en stark yrkesidentitet.

Facklig anslutning hänger ofta ihop med allt det här. Så det kan hända att det riskerar den fackliga anslutningen på längre sikt.

– Men Finland har ändå en hög organiseringsgrad och förmåga hos fackföreningsrörelsen att mobilisera medlemmar och en större del av befolkningen, säger Mika Helander.

Vågar regeringen slå mot försvagat fack?

Mika Helander skulle inte nu agera opportunt som regering och utgå ifrån att facken är för svaga för att kunna mobilisera.

– Hittills, med facit i hand, så har det visat sig att facken varenda gång har varit tillräckligt starka för att mobilisera en ordentlig motaktion.

Nu börjar aktionerna alltså i norr och trappas upp. Helander anser det sannolikt att motparten inte ger efter och att det inte finns grund för kompromisser i det här skedet.

– Så aktionerna blir mer utbredda och protesterna förflyttar sig mer mot samhällets centra. Men det finns redan vissa tecken om stopp i produktionen i några större produktionsanläggningar när personalen marscherar ut ett par timmar. Det är nog att ge en varningssignal om att det här kan spridas, konstaterar Mika Helander.

Artikeln uppdaterad 25.9 klockan 12:56 med att Helander är aktiv inom Socialdemokraterna.

Artikeln korrigerad 27.9 klockan 10:02 med att Helander har en bakgrund inom Socialdemokraterna. Han har inte längre förtroendeuppdrag inom partiet.