Biografen Agneta Rahikainen om Edith Södergran: ”Mycket dominerande med ett starkt konstnärsjag, kanske inte alltid så trevlig”

Sedan mitten av 1990-talet har Agneta Rahikainen forskat i Edith Södergrans liv och verk, men nu börjar det vara dags att dra streck.

— Jag har jobbat med Edith Södergran i 30 år, och hon släpper inte taget. Jag brukar skoja och säga något som författaren Birgitta Boucht sa en gång i tiden när hon drabbades av Edith Södergran, nämligen att Södergran har flyttat in och vägrar flytta ut. Men nu är hon nog uppsagd för sista gången – min kvot börjar vara fylld, konstaterar Agneta Rahikainen som är aktuell med biografin Stjärnfångerskan, en kortare version av biografin Kampen om Edith som kom ut år 2014.

Från 1980-talet framåt har intresset för Edith Södergran och hennes litterära produktion varit stort, och enligt Agneta Rahikainen behöver man en hel bokhylla för att få plats för alla böcker, avhandlingar, biografier, studier, artiklar och essäer som skrivits om Södergran på olika språk,

För att inte tala om alla översättningar som gjorts av hennes verk, både enskilda dikter men också hela diktsamlingar. Enligt databasen ”Finlands litteratur i översättning” är Edith Södergran översatt till 28 språk.

Dessutom har hennes texter gett upphov till oräkneliga tonsättningar, för att inte tala om ett flertal dramatiseringar av hennes liv och verk.

Agneta Rahikainen har själv bidragit till Södergran-forskningen och till det ökade intresset för Edith Södergran med såväl böcker om fotografen Edith Södergran som en redigerad utgåva med Edith Södergrans brev.

Men intresset för Edith Södergran vaknade sent:

— Jag hör till dem som undantagsvis inte läste henne som tonåring. Jag läste allt möjligt annat men inte poesi och framför allt inte Södergran. Hon hade ingen som helst betydelse för mig då. I samband med mina studier i litteraturvetenskap vid Helsingfors universitet blev jag tvungen att skriva en uppsats om dikten ”Dagen svalnar”, men inte heller det gjorde mig särdeles intresserad. Det var först när jag fick jobb på Svenska litteratursällskapet, där man bland annat förvarar allt Edith Södergran-material, som min bild av henne förändrades, berättar Agneta Rahikainen.

Agneta Rahikainen blev ombedd att redigera Edith Södergrans brev för en serie med Södergrans samlade verk.

När Agneta Rahikainen läste Södergrans brev och litterära produktion fick hon en bild av författaren som inte stämde överens med den bild som biografen Gunnar Tideström tecknade i sin klassiska biografi över Södergran från år 1949:

— Efter många, många år började jag sedan skriva biografiskt om Edith Södergran för att ge en annan bild av henne som person och som författare.

Trött på allt jolmigt prat om den sjuka och döende Edith

När man jobbar med en författare och ett författarskap under tre decennier får man en rätt bra bild av hen – hur ser Agneta Rahikainen på Edith Södergran, vem var hon?

— Som biograf tror jag att det är bra att inte ha en alltför stor affekt relation till den man skriver om. Givetvis finns det en anledning till att man väljer att skriva om någon – det kan handla om antipatier, men oftast om sympatier. Man vill kanske göra personen rättvisa, och då är det viktigt att vara objektiv – även om jag vet att jag har, och har haft, en agenda i att jag velat lyfta fram henne som människa.

— Jag har blivit oerhört irriterad på alla jolmiga historier om hur synd det var om Edith Södergran, hur fattig, missförstådd och sjuk hon var. Hur hon ständigt var döende. Det är att förminska henne, att tycka synd om henne. Visst var hennes liv förskräckligt på många sätt, inte minst på grund av sjukdomen hon led av, men det fanns ju också så mycket annat i hennes liv – också många riktigt besvärliga sidor, givetvis. Det är alltid knepigt att hoppa in i en annan tid, i en människa man aldrig träffat, och försöka ge en rättvis bild.

En spännande men utmanande middagsgäst

Jag undrar hur Agneta skulle beskriva Edith som person – såsom hon fått syn på henne i brev, i dikter och via fotografier som hon tagit av sig själv och av andra?

— Jag ser henne som en person som kanske inte var särdeles trevlig så där traditionellt sett. Hon var en mycket anspråksfull person, kompromisslös också i synen på sitt författarskap. Konstnärskapet och författarskapet var allt för henne.

— Hennes nätverk var inte särdeles stora. Hon hade några nära vänner som hon kunde bolla och forma det här konstnärskapet mot, men hon var ganska udda och speciell och hade ett väldigt bra självförtroende, vilket jag tycker är helt fantastiskt vad gäller kvinnliga författare överlag, men framför allt historiskt sett.

— Hon visste precis vem hon var, vad hon ville säga, även om hon också prövade olika modeller, olika auktoriteter som den tyska filosofen Friedrich Nietzsche och den österrikiska antroposofen Rudolf Steiner.

Enligt Agneta Rahikainen framstår Edith Södergran som en mycket dominerande person med ett starkt konstnärsjag. En person som det kanske skulle vara lite besvärligt att ha som gäst på en middag – intressant att diskutera med, men kanske inte helt friktionsfritt ...

Primärkällorna vad beträffar Edith Södergrans liv är förhållandevis begränsade, och det finns en del gåtor och frågor som en biograf som Agneta Rahikainen måste vara nyfiken på – vad skulle hon fråga Edith om hon satt bredvid henne vid ett middagsbord?

— Jag skulle vilja veta mer om hennes umgänge. I våras gav jag och Eira Sillanpää ut boken Världen är min, som består av fotografier och dikter av Edith Södergran. Jag har också tidigare gett ut en bok med fotografier av Södergran, men i dag kan man jobba med fotografier på helt andra sätt.

— I och med arbetet med fotografierna slog det mig att bilderna skapar nya infallsvinklar till Södergran, men att allt inte går att förklara. Vilka är alla de här människorna, vilka är platserna, i vilka sammanhang är fotografierna tagna? Är det tillfälliga bekantskaper eller människor hon umgåtts med en längre tid? När man säger att Edith Södergran var så ensam och isolerad stämmer det inte riktigt – åtminstone inte när man ser på hennes fotografier.

— Och eftersom Södergrans dikter är så kända, lästa och älskade i dag handlar det om att hon säger någonting väsentligt om dagens värld. Det skulle vara intressant att fråga henne hur hon ser på världen idag – har den förändrats till det bättre eller är det bara värre?

Kulturnytt: Agneta Rahikainen om Edith Södergran - paradoxernas poet som ständigt hittar nya läsare

23 min

Lika stor som Bellman

I år har det gått hundra år sedan Edith Södergran dog, midsommardagen den 24 juni 1923.

I förordet till Stjärnfångerskan skriver Agneta Rahikainen att Edith Södergran är ständigt aktuell – oberoende av minnesår eller jubileer av olika slag.

Vilken plats och position intar Edith Södergran i den nordiska litteraturen idag?

— I den nordiska litteraturen är hon jättestor. På svenska i storleksklass med Carl Michael Bellman, såväl när det gäller urval i antologier som i olika folkligt baserade sammanhang där man läser och använder Södergran på olika sätt. Hon är också jättestor i förhållande till andra poeter. Jag skulle säga att alla svenska poeter har varit tvungna att förhålla sig till Södergran på ett eller annat sätt.

— En av anledningarna till att jag ville ge ut Stjärnfångerskan är att det behövs en lite kortare biografi där man får veta det viktigaste om hennes liv och författarskap, om hur det landade i hennes samtid. Biografin har översatts till finska, men jag hoppas att boken också skulle komma ut på andra språk, som engelska eller tyska, eftersom det finns ett intresse för Södergran – inte minst som exilförfattare. Hon levde ett mångkulturellt liv på flera olika språk, i många olika kulturer.

Paradoxernas poet

I Stjärnfångerskan skriver Agneta Rahikainen att Edith Södergran är aktuell ”i glädje och sorg, i kärlek och längtan, i krig och fred”, men hon framhåller samtidigt att den finländska modernismens förgrundsgestalt inte är någon enkel författare som erbjuder patentlösningar för livet: ”I stället ger hon oss svindlande paradoxer, uppkäftiga utrop och hjärtskärande skönhet. Allt det som vi läsare behöver i en tid som denna.”

Det kan ju upplevas som paradoxalt att Edith Södergran är högt älskad och läst samtidigt som en del av hennes dikter kan vara svåra att förstå utan att ha någon form av facit tillhanda. Hon är svårbegriplig och svårfångad, men samtidigt oerhört populär och uppskattad.

— Det stämmer. Jag är övertygad om att man vid varje omläsning av Södergrans dikter hittar nya infallsvinklar, sådant man inte sett eller tänkt på tidigare.

— Alla poeter har skrivit dåliga dikter, det har också Södergran gjort. Ibland vippar hon över till det patetiska – men det kanske också gör henne så folkkär. Att hon vågar skriva så uttalat om hjärta och smärta. Det är ju inget illa med att dras till det patetiska. Personligen har jag lite svårt för de nietzscheanska dikterna, men jag ser dem som ett resultat av hennes behov av att skapa sig en konstnärsposition.

Små detaljer dyker upp

Behövs det fler böcker och mer forskning om Edith Södergran, finns det något mer att säga om hennes författarskap?

— Absolut! Det är jag helt övertygad om. Jag har själv nyligen skrivit en essä om Edith i växtriket för ytterligare en bok som utkommer inom kort. Förvisso har man redan tidigare skrivit lite om naturen i hennes diktning, men inte särdeles mycket – så där fanns en hel del för mig att ösa ur.

— Om det är ett författarskap och en diktning som lever läses den alltid ur samtidens perspektiv och placeras in i litteraturteoretiska sammanhang som förändras och förnyas. Man kan säkert placera in Södergran där och hitta nya djup och nya dimensioner.

Vad beträffar Edith Södergrans liv och biografi börjar det mesta dock vara utforskat:

— Enstaka detaljer kan dyka upp, som det gjorde efter att Kampen om Edith kom ut. Då blev jag kontaktad av en dam som hade ett fotografi där man kan se Edith sitta bland en grupp människor utanför en kuranstalt som hette Kirvus på Karelska näset, inte långt från Raivola där hon bodde. Man har haft kännedom om att en läkare hade ordinerat henne Kuhneska sittbad, dvs. kalla sittbad där man skulle frottera sig med fuktiga handdukar för att bli av med olika slags krämpor. Detta ordinerades framför allt så kallade nervsjuka kvinnor.

På anstalten Kirvus var man specialiserad på icke-medicinsk vård, och Agneta Rahikainen tycker att det är intressant att Södergran efter fjorton år av behandlingar på olika sanatorier sökte sig till den alternativa medicinen:

— De var sin tids antivaxxare, så detta är en ny detalj om Södergrans liv. Hon upplevde att behandlingen av lungtuberkulos på sanatorierna var obehaglig och förnedrande, och till slut vägrade hon den.

En tavla på en utställning

I Stjärnfångerskan finns ett porträtt av operasångaren Alexis af Enehjelm, och Agneta Rahikainen skriver att Edith möjligen hade en kärleksrelation med af Enehjelm – är också detta ny information som dykt upp på senare tid?

— Nej, relationen har varit känt sedan tidigare, och jag nämner den också i Kampen om Edith. Biografen Gunnar Tideström kände till att Södergran förmodligen haft en sexuell relation med såväl skulptören Gunnar Finne som Alexis af Enehjelm, men han ville inte skriva ut det.

Under ett besök i Paris besökte Agneta Rahikainen en utställning med verk av den österrikiske konstnären Oskar Kokoschka. Plötsligt fick hon syn på ett porträtt av Alexis af Enehjelm:

— Jag har försökt luska reda på hur det kommer sig att Kokoschka målade av af Enehjelm, och det måste ha skett under den tid då af Enehjelm studerade i Wien i början av 1910-talet.

Vad som egentligen hände mellan Södergran och af Enehjelm vet man inte riktigt, eftersom eventuella brev är förstörda:

— Men jag tyckte att det var lite kul att ta med porträttet i boken eftersom Kokoschka hörde till den expressionistiska Der Sturm-gruppen. Han illustrerade gruppens tidskrift och ställde också ut sin konst på Der Sturm-galleriet i Berlin. Det är också ett sätt för mig att visa hur de avantgardistiska cirklarna faktiskt var jättesmå.

Kulturpodden: Edith Södergran - ungflickslitteratur av värsta gymnasiala sort?

35 min